Ja, vi har ju lite knasiga grannar, det har jag nämnt tidigare. I veckan stötte vi på grannen som bor över oss, en äldre herre som hållit på och bråkat med de flesta i trapphuset, utom just oss, som han av någon anledning har ett gott öga till.

Varje gång vi ses böjer han sig ned mot Anton och frågar hur han mår och vad han haft för sig under dagen, men förstår sedan inte ett ord utav vad han svarar.
”Jag har en present till dig, om du vill ha?” sa grannen till Anton den här gången.

Som varje unge som hör ordet ”present” sken Anton såklart upp och nickade ivrigt.

”Jamen då så, följ med mig upp!” sa grannen och började gå upp för trappen och Anton tätt i hasorna.

”Eehm, vadå för present?” undrade jag och försökte hänga på efter med Tilde på en arm, Antons gummistövlar i den andra och den proppfulla babyväskan över axeln.

”Jag har en uppstoppad hund som jag flera gånger tänkt att han ska få ta över”, sa grannen.

Uppstoppad?! Jag får genast upp bilden av en balsamerad liten terrier. Oh my, kanske är han inte bara en småknasig gammal gubbe utan ett riktigt nutcase tänker jag och skyndar mig allt vad jag kan för att hinna ikapp min son.

Men Anton har redan sparkat av sig skorna och knatat in i lägenheten och jag snubblar in efter.

Till min lättnad är det inte hans gamla avlidna husdjur som han räcker över, utan en liten leksakshund.

”Jag har fått den själv, men använder den inte så mycket, så varsågod!” sa gubben.

Använder den inte så mycket, vad menade han nu då? Men jag valde att inte överanalysera det, som allt annat, för oftast gör det mig bara lika knäpp som nutcasen själva.

Anton älskar i alla fall sitt nya husdjur som han döpte till Bobby Hund och han hänger nu med på alla äventyr.

Tilde är desto mer skeptisk till vår nya familjemedlem.