”Personal space”, jag kan inte komma på något bra ord för det på svenska?

Men ni vet hur obekvämt det kan bli om någon man inte känner tillexempel står lite för nära när man pratar. Som om de klivit in i ens osynliga lilla revir.

Å plötsligt blir vi lite nervösa och kan inte koncentrera oss på något annat än att personen i fråga står just lite för nära.

Själv tycker jag det är sjukt jobbigt att hamn i sådana situationer med sådana människor.

Tror vi svenskar är extra mycket måna eller kanske osäkra över det där, fast det kanske bara är mina egna fördomar…

I alla fall, apropå det hela…

Häromdagen träffade jag en kompis mamma för första gången. Hon gav ett varmt intryck och det dröjde inte länge innan hon barnkärt lyfte upp Tilde i famnen. Medans Tilde mumsa i sig en bulle stod vi sedan och småpratade lite.

Jag tyckte att hon var hur trevig som helst och jag fick uppfattningen av att hon gillade mig också. Även Tilde verkade känna sig bekväm och började efter ett tag klappa lite klumpigt men kärleksfullt på hennes kind sådär som småbarn gör när det är nyfikna på någon.

Vi skrattade åt att det var gulligt, men så såg jag att Tilde lämnat spår av bulle på hela hennes haka som osmickrande nog mer såg ut som snorkråkor.

Så jag reagerade snabbt med att ta ena handen runt hennes haka och med den andra försiktigt borsta bort bullspåren.

Sedan tog jag ett steg tillbaka för att fortsätta samtalet. Men så fort jag mötte hennes blick förstod jag att jag trampat in i hennes revir. Utan att vi egentligen ville det kändes det plötsligt lite spänt och jag kände mig obegripligt nervös.

Jag hade oväntat blivit en ”personal space invader” och situationen blev ännu mer spänd och konstig i och med att jag var medveten om det.

Utan att någon av oss behövde säga det avslutade vi snabbt i samförstånd samtalet och jag fick min kladdiga dotter återlämnad.

Attans, att jag inte kunde låta bli att tafsa på första dejten!