På kvällen blev vi bjudna på en god middag. När kidsen sedan somnat och med lite vin i glasen blev vi filosofiska.

”Jag är precis samma person som jag var innan jag fick barn” sa Max.

Vi alla nickade instämmande.

”Ja, jag tycker att jag är precis som jag var då vi gick i gymnasiet” lade Jonas till.

Alla så nickade vi igen…

Därefter bytte vi samtalsämne till världshändelser och politik. Två timmar senare hade Jonas somnat på madrassen på golvet som vi dragit fram till kidsen och Linnea tackade för sig och gick för att natta Izak.

Jag och Max kämpade tappert på med dryck och snack, men insåg så småningom att även vi var tvungna att gå och lägga oss för att orka upp imorgon.

Då slog det mig – inte handlade någonsin samtalen om politik då vi träffades och festade under gymnasietiden. Inte heller har jag något minne av att Jonas somnade på golvet (fast det är klart att det kan ha hänt). Och definitivt gick vi inte och lade oss innan klockan tolv eller ens bekymrade oss över morgondagen.

Så kanske, bara kanske har föräldraskapet förändrat en lite ändå…