Efter två dagar håller redan den lilla klätterapan i den lilla fåtöljen på att göra mig galen.

Så fort hon får chansen klättrar hon upp i den. Skrattar lika nöjt varje gång hon klarar av det och piper lika förbannat då hon vill komma ned. För efter några försök att ta sig ned själv (med huvudet före) har hon insett att det är bekvämare att bara ropa på betjänten – mammam! – that’s me.