Det har inte funnits tid, ork eller ens lust att blogga denna vecka. Så detta blir istället ett långt inlägg som får sammanfatta dessa påfrestande dagar…

Anton har varit så dålig! Utmattad och trött och sovit mest hela dagarna. De korta stunder han varit vaken har han klagat han över magont och vill inte äta. Det märkliga är att han inte kräkts något mer sedan i måndags och inte heller haft någon feber. Så vi förstår inte alls vad det är han drabbats av…

När han i onsdags var så trött att han inte ens orkade ta sig till toaletten då han var kissnödig kände vi att vi var tvungna att göra något. Så farfar följde med mig till närakuten i Bromma med AK.

De tog gjorde det vanliga, lyssnade här och där, tittade i halsen, ett stick i fingret och så ett kissprov. Inget av det visade någonting. Enligt testerna var han ”frisk”.

Så vi åkte hem…

Dagen därpå, alltså i torsdags, började han få krampattacker. Kräla omkring i sängen och vända och vrida på sig, skrika och gråta för att sedan utmattat somna tvärt.

Jag kunde nu inte ens få i honom vatten längre och jag började bli ordentligt orolig.

Så jag bad Jonas hoppa av jouren så att vi kunde åka in med honom. Så det gjorde vi, hela familjen åkte vi till Danderyd. Men där kunde de inte annat än bekräfta att han inte såg ut att må bra och skickade oss med en remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Då det väl blev vår tur på barnsjukhuset fick vi hjälp ganska snabbt då Anton hängde livlöst från Jonas arm. Han vägdes och det konstaterades att han måste ha gått ned mer än två kilo på de här dagarna. Vilket är ganska mycket procentmässigt då man är i hans size.

Efter att ha klämt och känt på magen som kändes ”mycket fin” trodde man möjligtvis att han kunde vara förstoppad. Så det skulle åtgärdas. Då det var gjort somnade Anton och de sa att vi kunde åka hem. Jag kände mig inte riktigt trygg med det…

Visst kan det vara så att han varit förstoppad, men inte blir man så sänkt som han har varit utav bara det!

Men efter att ha fått bedömningar utav både medicin- och kirurgisidan att det bara var att ”vänta och se” hade vi inte mycket annat val än att åka hem och göra just det.

Det skulle nog vara bättre till morgondagen sa de…

Det var han inte. Han var minst lika dålig… Fortfarande lika utmattad, fortfarande lika ont i magen och fortfarande så vägrade han äta och dricka…

Så vi fick hjälp med barnpassning av Tilde och åkte tillbaka.

Denna gång fick vi vänta desto längre innan det blev vår tur, trots att vi blev prioriterade.

Då läkaren tillslut kom var Anton så trött att han bara skrek rakt ut. Jag var också rejält trött och minst lika orolig och om det inte var så att jag var så fokuserad på att han banne mig skulle få hjälp nu hade jag nog brutit ihop och skrikit rakt ut jag med.

Men han fick hjälp. Han ordinerades dropp och vi hänvisades till en avdelning där vi skulle få stanna över natten.

Jag och Jonas bestämde att jag skulle stanna kvar och Jonas åkte därför hem och hämtade de saker jag och Anton skulle kunna tänkas behöva. Han hade även köpt en bärbar dvd-spelare till Anton som tröst och som underhållning under sjukhusvistelsen.

Usch vilken jobbig natt det blev..!

Anton skrek över smärtan i magen ena stunden och för att i nästa stund bryta ut i förtvivlad gråt över att pappa åkt och att han ville hem. Då han snyftningar tillslut började tystna trodde jag att han skulle somna och lade försiktigt täcket över honom men då blev han istället hysterisk och började skrika och slänga sig vilt omkring så jag var rädd att han skulle dra ur droppnålen ur armen. Jag ringde efter hjälp och en sköterska kom och tittade på utan att ingripa eller ens försöka hjälpa till.

Efter att jag bett om smärtlindring, fick han en dos Ipren. Därefter tog det väl en halvtimme innan det verkade och han tillslut lugnade ned sig.

Men någon vidare sömn blev det inte. Anton sov oroligt och jag knappt alls.

Då det äntligen blev morgon vägdes Anton på nytt. Han hade gått ned ännu mer i vikt trots droppet.

Men någon nytta måste det ändå ha gjort för Anton lyckades hålla sig vaken längre än han varit på hela veckan. Jag till och med fick i honom lite blåbärsoppa.

Därefter var det som han vakande till liv och vips förvandlades sjukhusängen till ett skepp och Anton styrde mig och honom ut på böljande blå med hjälp av fjärrkontrollen.

Då läkaren kom för att titta till honom på förmiddags ronden var Anton nästintill sitt vanliga bubbliga jag och fick både läkaren och sjuksystern som var med honom att skratta. Så han charamde till sig en permis. And here we are…

Nu bara hoppas vi att detta håller i sig och att det betyder att han är på bättringsvägen!