Nästan så fort vi kommit innanför dörren hemma (i lördags) började Anton bli dåsig igen. Efter någon timme började även hans magknip komma tillbaka och mitt i natten vakande han och hade så ont att han bara skrek rakt ut.

Så det var bara för Jonas att ta Anton och åka raka vägen tillbaka till avdelningen.

Under dagen gjordes efter mycket tjat från vår sida en ultraljudsundersökning och röntgen av buken.

- Som inte gav oss svar på någonting.

På eftermiddagen bytte jag av Jonas. Då var Anton vaken och satt och tittade på Nemo. Inte en så genomtänkt film att titta på samtidigt som pappa gav sig av. (Filmen handlar ju om Nemo som kommer bort från sin pappa).

”Pappa!” ropade Anton varje gång Nemo ropade efter sin pappa.

Då filmen var slut skakade Anton av tårar.

”Min paaaaaappa, min pappa är boooorta!”

I det läget kan ingen distraktion i världen få honom att tänka på något annat än pappa själv.

Därför var lyckan stor då en sköterska meddelade att vi kunde få nattpermis igen då inga mer prover skulle göras under natten ändå.

Så vi åkte hem, igen…

Samma visa än en gång. Magsmärtorna kom och gick, även om han däremellan var ganska glad. Under natten sov han oroligt och på morgonen var han helt utmattad.

Jag ringde därför till sjukhuset för att rådgöra med dem. Vi fick samma svar som vi fått hela veckan ”vänta och se under dagen” och så förlängdes permissionen.

Så tillbaka på ruta ett… Nu bara väntar vi och ser… Suck!