Vid morgonronder konstaterades det att Anton fortsatt att gå ned i vikt, 13,1kg.

Fortfarande ovetande om vad som bidrar till att han mår som han mår beslutades att man skulle ge honom Nexium, som man vanligtvis ger det patienter med magkatarr eller magsår.

Då Anton vaknat till gick vi till den gemensamma matsalen och fick sällskap av mamman till den lilla bebisen som vi delar rum med. Hon var jätte go och vi pratade genom frukosten om oron som vi båda fått smaka på. Hon berättade också att hennes lilla bebis, under hela tiden han låg i magen hade kallats för Anton, till dess att han kom ut och de såg att det var en Theodor, så vi sa att det kanske var menat att de skulle infinna sig på samma plats just nu.

Medan vi pratade lyckades jag få i Anton tre skedar yoghurt, men det var också allt. En timme senare hittade han godisasken med zoo apor som han fått och som låg vid hans sängbord och som han började peta i sig. Ett litet framsteg i alla fall!

 Då Jonas och Tilde kom gick vi ned till lekterapin och vår nyfunna vän (och svans) Mohammed följde ivrigt med.

Där hade de bjudit in ett sällskap som spelade afrikanska sånger och dansade och spelade på tummor. Tillsammans med andra barn och deras föräldrar satt vi i en halvcirkel runt dem och lyssnade. Alla klappade och nynnade med, men då de bjöd in oss att joina dem i dans skruvade folk obekvämt på sig.

Ja, alla utom Anton förstås! Han klev modigt fram och ställde sig i mitten vilket bemötes av imponerade applåder. Så småningom gick också Mohammed upp och de fick lära sig några steg.

Det gjorde nog Anton gott, men hela hans kroppsspråk visade hur trött han var och hur dåligt han egentligen mådde. Efter att han fått provspela på trummorna kröp han utmattad upp i mitt knä och bara hängde där, så då beslutade vi att det var dags att ta det lite lugnt på rummet.

Ett kort litet suddigt mobilklipp...

Då Jonas och Tilde lämnat oss somnade Anton precis som igår. Precis som igår vakande han också strax därefter och hade ont. Denna gång fick vi besök av doktorn och ”magexperten” Petter som verkade klok men som även han var förbryllad. Han sa att om inget drastiskt hände under morgondagen så skulle det bli gastroskopi under narkos och eventuellt sondmatning för Anton på fredag.

Strax efter att de lämnat oss med det beskedet hörde farmor Annica av sig och frågade om hon kunde hjälpa till på något vis och då kände jag att det skulle vara ganska skönt med sällskap. Dessutom kurrade min mage något otroligt då jag i allt kaos kring Antons matvanor glömt bort att äta själv. Så Annica var gullig att även ta med sig mat till mig.

Anton själv var något piggare än vid gårdagens besök men var så uppenbarligen plågad av något då han andades tungt och då och då kurade ihop sig som en boll i sängen.

När det blev läggdags fick våra rumskamrater besked om att de kunde få åka hem, så det kändes skönt både för deras skull men även för att det kanske skulle innebära en lite lugnare natt för oss.

Trodde jag ja…

Då man gå runt på helspänn krävs det inte mycket för att få en att hoppa till. Men att Mohammed hade krupit in under sängen medan jag var på toaletten och borstade tänderna, för att sedan hoppa fram och halvt skrämma ihjäl mig gjorde ju inte saken bättre.

Efter att ha lugnat ned mig efter skrämselattacken kunde jag faktiskt få ro att somna in. Men det dröjde inte länge innan jag på nytt satt käpprätt upp i sängen. Men mitt i natten fick vi nämligen sällskap igen. Denna gång av våra nya rumskompisar, ännu en bebis med oroade föräldrar. Tre timmars sömn gav det mig allt som allt, bäst hittills dock.