Enligt något som börjar bli något utav en vana efter dessa dagar försökte jag locka och muta med alla möjliga godsaker för att få herrn att vilja äta frukost.

”Yoghurt, macka, glass, bulle, pannaka…” rabblade jag upp.

”Pankaka!” sa Anton plötsligt och såg ut att bli förvånad själv utav att sin begäran.

”Självklart!” sa jag lyckligt.
Herrn åt sedan två hela pannkakor och ett halvt glas pärondricka, vilket är världsrekord för dessa två veckor.

Då Jonas och Tilde kom var han pigg och glad och ville genast dra ned till lekterapin med Mohammed. Så vi gick dit. Anton trampade glatt runt på en traktor på utegården medan Mohammed plockade fram en gitarr och började sjunga egenkomponerade låtar om var och en av oss.En väldigt underhållande och snäll ung man, men också väldigt intensiv.

På eftermiddagen fick vi finbesök i form av faster Anna och kusin Ebba.

Anna hade dessutom med sig presenter som Anton glatt öppnade.

”Åh, en sån som jag önskat mig!” ropade han av glädje då han såg att det var en Barbapapabok.

Nosnos.

När lekterapin stängde sprang Anton och Mohammed ikapp upp till avdelningen och höll på att springa rakt in i doktor Petter.

”Jaha, det här kanske man får kalla drastiskt ändå…” skrattade han och syftade på det han sagt igår angående morgondagens eventuella åtgärder.

Men han skulle komma förbi igen mot kvällen, eftersom det har varit då Antons kramper kommit igång.

Men det gjorde han inte. Däremot kom kramperna som på beställning. Anton fick smärtlindring, men fortsatte ha ont. Jag frågade den tjänstgörande sjuksköterskan varför han inte fått Nexium idag också, och hon menade då att han enligt journalen fått det.

Men jag var helt säker på att han inte fått det då jag varit noga med att försöka ta in vartenda ord läkarna säger och memorera varje medicin de ger och hur de verkar.

Efter att ha dubbelkollat visade det sig att de mycket riktigt hade glömt att ge Anton Nexium idag.

Mormor och morfar kom sedan på besök och även de var gulliga att ta med sig presenter. Men efter att ha kvidit och haft ont i två timmar var Anton trött och gnällig. Han orkade inte ens titta åt paketen, vilket verkligen inte är likt honom. Självklart att även han känner sig frustrerad och less på att vara sjuk.

Själv kände jag att jag snart hade slut på krafter. Så många sömnlösa nätter i rad och all ovisshet och oro höll på att göra mig till ett vrak. Så även om jag inte ville lämna Anton, kände jag att jag var i stort behov av att få en natt hemma i min egen säng. Så Jonas kom in till sjukhuset och löste av mig, så att jag kunde åka hem med mamma och pappa.