Man skulle ju kunna tro att det var skönt att få komma hem och sova en natt. Men det var det inte. Mina tankar var kvar vid Anton på sjukhuset och jag låg mest och vred och vände på mig. Tur att Tilde i alla fall gjorde mig sällskap och på morgonen var extra go och köp nära mig som om hon kände på sig att mamma behövde lite tröst.

Eftersom doktor Petter aldrig kommit förbi igår visste vi inte hur det skulle bli angående gastroskopin och jag kände att jag absolut ville vara där med Anton om den skulle bli av. Så tack vare snälla föräldrar och svärföräldrar fick jag hjälp med barnpassning av Tilde så att jag kunde ta en taxi in till Anton och Jonas på sjukhuset.

Väl där blev det klart att det inte skulle bli någon gastroskopi. De menade då att det var onödigt att söva ett så pass litet barn för en undersökning där de eventuellt bara skulle upptäcka det som han redan får medicin för – det vill säga magsår.

Skönt att höra, samtidigt som jag faktiskt blev ganska sur att de inte hade kunnat meddela oss det redan igår och på så vis besparat oss från en massa onödig ängslan över ingreppet i sig.

Trots att Anton var piggare idag var jag känsligare än någonsin. Jag har alltid trott att jag är så himla stark, men det var visst innan jag visste hur det skulle vara om något hände mina barn.

Som tur var kom faster Anna och Ebba förbi även idag och jag fick ”ladda mina batterier” genom att hålla i lilla glädjespridaren en stund.

En annan glädjekälla här på sjukhuset har varit Lena från lekterapin. Som dessutom råkar vara bekant med familjen Löf sedan tidigare då hon varit förskolelärare till farbror Victor som liten.

Då lekterapin idag stängde tidigt idag för att sedan öppna igen först efter helgen kom hon upp med en låda leksaker till Anton att ha på sitt rum. Att det dessutom var en SOS-station med både polis- och brandbilar samt en tillhörande komradio var ju som pricken över i:t.

Resten av dagen blev jag och Jonas tilldelade rollerna som tjuv respektive polis medan Anton gastade kommandon i radion. Utmattande, men roligt då man allt mer började känna igen den gamla vanliga bus Anton.

Jonas stannade tills Anton somnade innan han åkte hem, och då hade Anton ännu inte haft några kramper.

Klockan tre på natten väckte han visserligen mig och sa att han hade ont i magen och ville att jag skulle ligga nära. Så det gjorde jag. Men han somnade strax därefter utan att visa några symtom på att han hade ont.