Vuxna brukar alltid nämna det där med att ”ha barnasinnet kvar” som någonting positivt.

Men vad är det för barnasinne man syftar på? Det kan ju knappast vara sinnet på en treåring, för de är ju inte vid sina sinnens fulla bruk.

Å det menar jag – fast roat med en massa kärlek och respekt.

Men i deras små skallar är det ett sådant virrvarr av fantasi blandat med verklighet att jag ibland inte tror att de själva vet skillnaden.

Ena stunden kan treåringen filosofera högt och man imponeras av dennes insiktsfulla och djupa tankar, för att i nästa sekund kasta in en dinosaurie i resonemanget som slukar allt annat. Inget konstigt med det!

Imorse kom Anton in till vårt sovrum, där Tilde redan befann sig, och så mornade vi oss en stund innan jag tyckte att det var dags att gå upp och göra oss i ordning.

”Jag är hungrig, jag vill äta frukost!” sa jag till Anton.

”Du vill äta min hjärna?” sa Anton från ingenstans med uppspärrade ögon.

”Nä, jag hade mer tänkt mig kaffe och macka”, sa jag.

”Du vill göra macka av min hjärna!” konstaterade han utav det och for upp ur sängen.

Jag masade efter och slängde på mig morgonrocken och lyfte upp Tilde på armen.

”Åh neeeeeeeeej, ta mig inte!” vrålade Anton och sprang sicksack framför oss på sina smala kycklingben.

”Anton, om du inte slutar skrika kommer jag äta upp dig på riktigt”, hotade jag.

”Nej gör inte det! Gaaahhh!!”

”Sluta skrik!”

”Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!”

Anton störtar med skräckblandad förtjusning in under köksbordet för att ta skydd.

Jag hasar efter, släpper ned Tilde på golvet och börjar göra i ordning frukost.

”Kom Tilde göm dig här med mig!” manar Anton henne, och hon kryper genast dit under, glad att bli inviterad i leken.

När frukosten är färdig tycker jag att de kan komma fram därifrån. Icke!

”Våra hjärnor, våra hjärnor!” ojar sig Anton.

”Jag ska inte äta era hjärnor!” lovar jag och försöker dra ut dem därifrån.

Tilde får jag tillslut tag i och lyfter upp henne under sprattlande protester, men Anton gör sig omöjlig.

Efter tio minuters lirkande…

”Nu kommer du ut!” ryter jag.

Vilket såklart inte var till någon nytta.

Fyrtio minuter senare.

Jag och Tilde har ätit, badat, klätt på oss och är redo att gå.

Anton sitter fortfarande under bordet i sina kalsonger.

Då började jag faktiskt känna mig som det där monstret Anton såg mig som.

Mitt tålamod var slut och jag tog honom helt enkelt under armen och bar ut honom därifrån, tvingade på honom kläder och satte honom i vagnen och körde iväg till dagis.

När vi kommer fram till dagis drar Anton plötsligt igång att snyfta och då vi närmar oss en fröken lyckas han klämma fram några ynka krokodiltårar.

”Vad är det som har hänt Anton?” frågar hon.

”Min mamma…”, snyft, snyft. ”Min mamma, hon vill… Hon vill äta opp määäj!!”

Så det där med barnasinnet - Tack, men nej tack!

Detta klipp med komikern Jim Breuer beskriver så klockrent den fantasivärld vi småbarnsföräldrar sugs in i av våra barn. Ungefär 2.02 in i klippet blir det som bäst ;)