Som min söta vän Eva så klokt uttryckte det; ”Varför är det alltid så himla mysigt att vara hemma sjuk i fantasin men inte i verkligheten?”

Ja, varför är det så?

När Jonas fick stanna hemma med Tilde igår var jag nästan lite avundsjuk. Nu vill jag ju självklart inte att mina barn ska vara sjuka, någonsin. Men om de nu ändå ska vara det, ja då tänker man att det skulle vara sådär himla mysigt att pyssla om dem, i teorin.

Att man drar ut täcket i soffan och bäddar ned sig tillsammans framför någon film. De hostar till lite då och då och man hämtar vatten och medicin och klappar på dem. Pussar på dem sådär i pannan och säger ”Såja hjärtat, såja”.

Efter lite moderlig kärlek blir de så småningom bättre och spricker då upp i ett tacksamt leende.

Så blev det tisdag och min tur att avlösa Jonas VAB. Så mysigt vi skulle ha, jag och min minsta älskling. Eller inte…

Det var gnäll från tidigt morgon till sen kväll.

Den teoretiska myset uteblev och det blev i praktiken ersatt av neurotisk vyssjade, en hel del snorpapper och en stark längtan efter öronproppar.

Något tacksamt leende fick jag knappast heller då dagen var över. Men däremot en spark i huvudet och två i magen under natten då hon envisades med att sova mellan mig och Jonas och inte i sin säng. Tack och hej, leverpastej!