Ni vet hur man kan bli en aning ”arbetsskadad”. Man har vissa rutiner på jobbet som man utan att tänka på råkar upprepa av bara farten när man sedan är hemma.

Jag gör visst samma sak när det gäller rutiner med barnen.

Idag efter lämning på dagis hade jag sällskap till tunnelbanan av en av dagispapporna. När vi kom fram till övergångstället strax innan tunnelbanestationen stannade vi båda upp.

”Ingen bil, ingen buss, ingen krokodil!” mumlade vi sedan i kör.

Sedan tittade vi på varandra för att samtidigt inse vad vi höll på med och att vi faktiskt inte hade några barn med oss.

Att kalla det ”barnskadad” låter inte helt rätt, men ni förstår vad jag menar!