Jag sparar i stort sätt på alla barnens saker.

Leksaker, födelsedagskort, teckningar, pyssel och andra kreationer.

- You name it och jag har lagt det i en kartong på vinden inför framtiden.

Samma sak har farmor och farfar gjort för sina kids. Sparat på Annas dagböcker, idolfoton, dockor och kläder. Jonas bilbanor, gossedjur och gamla skridskor och Victors… Ja, nu är ju Victor tredje barnet och allt kan man ju faktiskt inte spara på!

Men plötsligt är man där. I framtiden alltså! Vilket inträffade just idag.

Det man gör i framtiden (för er som inte varit där) är att man plockar fram alla de här sparade sakerna och går igenom dem.

Det man ställs inför är då följande frågor:

·      Varför sparade ni den här bilbanan som saknar både bilar och sin fungerande funktion?(Jonas).

·      Varför sparade ni inte mina transformers som var mina absoluta favorit leksaker?(Jonas).

·      Har detta gosedjur alltid sett såhär misshandlat och en aning antastat ut?(Jonas).

·      Vad skrev jag i min dagbok som var så hemlig att jag behövde skriva hot meddelanden och varningar på omslaget?(Anna).

·      När slutade Tomas Brolin och hästen i stallet vara mina största kärlekar i livet?(Anna).

·      Hur kunde mamma spara allt det här och sedan låta mig vara den med ångest som behöver avgöra om det skall slängas? Men det här och det här kanske ändå jag borde spara till min egen dotter för henne att i framtiden att avgöra om det skall slängas eller ej?(Anna).

·      Varför är allt jag har sparat en plysch stork och den lilla boken om snoppar?(Victor).

Som lön för mödan bjöds det sedan på både god middag och tårta.

Anton for glatt runt och lekte med alla ny-gamla leksaker som plockats fram från en annan era.

Tilde verkade mest befinna sig i chock, som i de flesta sociala sammanhang som omfattar mer än fyra personer.

Ebba visade dock mer av den ännu inte bekräftade italienska genen som både vi Sundqvistare och de flesta Löfen (ja förutom Tilde då) på något mystiskt sätt verkar få i arv. Vilket yttrar sig i stora utsvävningar både när det gäller handrörelser och grimaser men framför allt höga tillrop på uppmärksamhet och som då de bekräftas följs upp av ett nöjt leende.