Jag hade haft en svag förhoppning om att möjligtvis få lite sovmorgon, med tanke på den sena kvällen igår. Man kan ju tycka att åtminstone Anton som kom i säng långt efter sin normala läggtid kunde förskjuta sitt morgonpigga humör åtminstone någon timme. Inte då!

Halv sju klampade han rutinmässigt in igenom vår sovrumsdörr och ställde sig vid fotändan av sängen med händerna i sidan i en supermannaaktig pose.

”Var är han? Var är min kompis Alias!”

”De åkte hem igår, allihopa”, förklarade Jonas sömndrucket utan att öppna ögonen.

”Typiskt!” utbrast Anton och slog sig på knäna och förändrade därmed snabbt karaktär från superhjälte till att mer förefalla som en besviken liten tant.

Men då vi började prata om gårkvällens bravader sken han snart upp igen. För ja, visst hade han hade han haft jätte roligt och ja, Elias hade faktiskt sagt att han ville leka snart igen. Så det får helt enkelt bli en favorit i repris snart.