Antons ”party” som han själv kallar det, skulle börja klockan två.

Kvart i två slog jag och Anton våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att vi skulle spraya hans hår blått dagen till ära.

”Ja, det är en bra idé!” tyckte jag.

”Mycket coolt!” instämde Anton.

Sedan sprayade vi.

Å blått blev håret, och pannan och öronen, mina händer och badrummet och luften.

Medan jag andades in de blå ångorna undrade jag hur nyttigt detta egentligen var att utsätta sin enda son för.

Men AK var nöjd. Nu var han cool. Eller ”coolare”.

Men när hans snor sedan började rinna och det visade sig att till och med detta var blått kändes det inte lika coolt. Eller då hans kläder efter ett tag också hade fått en blå nyans.

När det sedan visade sig att även soffan fått blå fläckar kändes det faktiskt inte så cool överhuvudtaget, utan faktiskt som ganska dum idé.

Men Anton tyckte att han var cool. Eller coolare..!