Mina mornar...

Inte nog att man själv ska försöka nå ett någorlunda vaket tillstånd då alarmet brutalt väcker en. Man ska hinna klä sig, få sig nått i magen och åtminstone borsta tänderna, i bästa fall även håret. Dessutom ska även kidsen väckas, matas, kläs på och tvingas ut genom dörren. Väl ute i trapphuset med två gastande ungar börjar det febrila letandet efter nycklarna. För de ska jag av någon anledning alltid lyckas lägga på något annat ställe än dagen dessförinnan. När dörren är låst är troligtvis varenda granne vaken av ljudet av mina högljudda barn.

Om man ändå hade en ljuddämpare, tänkte jag, och kommer i samma sekund på att jag glömt Tildes napp. Upp med dörren igen, hitta nappen, plugga in den och låsa dörren. Då kommer Anton på att han inte tagit med sin ryggsäck. Upp med dörren, in med Anton, vänta, vänta, vänta.

Men Anton har redan glömt vad han skulle in och göra och har hittat någon leksak och är mentalt förlorad in i fantasins värld.  

Så in, greppa ryggsäcken, greppa Anton, ut. Inleder försöket att ta ifrån honom leksaken som han nu håller hårt tryckt till sitt bröst som om det vore det käraste han hade och absolut måste ta med till dagis. Förklarar pedagogiskt varför man inte ska ta med sina egna leksaker till dagis. Anton vägrar. Tar därutav till en skarpare ton som ignoreras. Tar till hot som är som luft för denna vane kämpe. Tar slutligen till fysiska medel och bänder leksaken ur hans hårda grepp. Varav trapphuset förvandlats till en krigszon med höga vrål och dramatiska utsvävande rörelser i form av väderkvarnsvevande händer och sprakande fötter så att båda gummistövlarna åker av.

Syster yster joinar gladligen i broderns galenskap likt alltid och nappen far därmed ned för två av två möjliga trappor.

Sedan påbörjas kampen om att få in de gastande galningarna i hissen tillsammans med deras packning i form av ryggsäckar och regnkläder tillsammans med ens egen väska, skopåse och jobbpärm. Fem svettiga minuter senare är vi framme vid vagnsrummet. Ett barn försvinner snabbt in bland de andra vagnarna, medan det andra vägrar att lämna hissen.

Infångade och tvångsplacerade i vagnen bär vi sedan av i full fart. Dock med en hel del stopp då det ena barnen är så litet att hon kan slinka under bumperbarn om hon lägger sig platt på rygg och ålar. Den andre så stor att han egentligen borde gå själv. Men som då skulle ta oss en höst att komma fram och som nu istället i kombination med sin tyngd och moderns brist på muskler bara försinkar oss en aning.

Jag minns då jag kunde vakna och det enda jag behövde bekymra mig över innan jag gick till jobbet var vilka skor jag skulle ta på mig…