Tillslut får vi syn på familjen Severbrink utanför på parkeringen.

Pappa Jonas lyfter ut en trött Emil ur bilen och placerar honom i vagnen. Tina tar Elias i handen och går med snabba bestämda steg mot terminalen. Det är uppenbart att Elias är minst lika uppspelt som Anton då han ihärdigt studsar upp och ned och nästan ser ut att flyga fram för att hinna med mamma. Jonas med vagnen hamnar snart på efterkälken.

Medan vi stod där och studerade dem kunde jag inte låta bli att bli lite full i skratt. Fönsterglaset vi tittade ut genom kunde lika gärna ha varit ett spegelglas. För det kändes precis som att jag iakttog vår egen familj!

Vilket också blev det första jag sa då vi kramade om varandra.

Den känslan fortsatte sedan genom hela resan.

Även Anton och Elias konstaterade hur lika de var. Samma intressen, lika stora småsyskon, likadana skor och lika stora fötter.

”Lika barn leka bäst” är ett uttryck jag använt förr när de gäller de två, vilket kom att bli ett faktum även under den här dagen. (Fortsättning följer...)

Elias & Anton.