Idag blev vi medbjuda hem till Gudmor Angies mormor för att bada och sola vid poolen. Anton blev såklart överlycklig, han har längtat efter att få åka dit ända sedan han höll på att drunkna i poolen förra året. Konstigt, men sant och ett bevis på att glädje övervinner rädsla.

Men i år var vi bättre förberedda med ”muskler” eller armpuffar som kanske alla andra som inte tillhöt min sida av familjen säger. Dock verkar det aldrig riktigt gå att förutse något när den oförutsägbara Anton är med. Han hoppade orädd upp på sin uppblåsbara haj och seglade ut på den djupaste delen av poolen. Tilde gick inte heller att stoppa, så Angie fick agera badvakt. Å tur var det för rätt som det var gled Anton av hajen. Men Angie gjorde sitt jobb och han hann knappt bli blöt innan hon hjältemodigt var där och drog upp honom.

Med hjärtat i halsgropen tänkte jag att det kanske ändå var tur i oturen och att han nu kanske skulle vara lite försiktigare. Men icke.

Jag var helt enkelt tvungen att hoppa i själv och avlösa vår egna Baywatch brud då kidsen efter att ha badat länge vägrade att komma upp.

Snabb visiten blev till ett långbesök och slutade med att vi stannade på middag.

Sedan blev vi sittandes runt bordet och snckade och snackade. Jessica och ungarna tröttnade snart på vårt pladder och övergav oss för en Barbapapa video – som enligt Jessica kan vara det bästa filem som finns. När vi sedan tittade till dem satt Anton blixtstilla med gapande mun och Tilde nöjt, hållandes i Jessicas hand. Myspruttar!

Först vid klockan två tog vi en taxi hem och då höll Anton knappt ihop. Så länge har han nog aldrig varit vaken, inte ens nyår.