På eftermiddagen kom ännu fler busfrön. Vi skulle nämligen vara barnvakter till Elias och Emil.

Anton och Elias var förståss överlyckliga över att ses och for från rum till rum medan de plockade fram den ena leksaken efter den andra samtidigt som de pratade i ett.

Emil var till en början lite trött och nöjde sig med att åka på min arm medan jag försökte se om det fanns någon leksak som han kunde tänkas vara intresserad av.

”Min, min, min!” ekade Tilde om allt.

Tillslut fick Emil upp ögonen för dockvagnen som han nöjt knatade fram till. Snabbt var Tilde där och slet den ifrån honom. Då hände något som hon inte var beredd på, Emil sa ifrån genom att langa en örfil. Inte någon hård, men en markering, så som barn gör innan de fått ett ordentligt språk.

På tiden att någon sa ifrån.

Det visade sig också vara precis vad Tilde själv behövde för att förstå att hon faktiskt inte kan hålla på sådär och domdera.

Så utan att röra en min lämnade hon tillbaka vagnen till Emil. Sedan gick hon och hämtade en docka som hon på eget bevåg placerade i vagnen till Emil.

Efter det var de två best buddys.

Frasen ”min, min, min” byttes snabbt ut mot ”nom Nemi, nom” (vilket betyder ”kom Emil, kom”).

Så tack Emil för att du tog divan ur Tilde!

När Tina och Jonas väl kom för att hämta hade rumstemperaturen utan tvekan stigit några grader av allt bus och spring och grabbarna var alldeles glansiga och trötta.

”Ja det luktar lite bus os!” konstaterade Tina vilket jag tycker var ett klockrent uttryck.

Anton och Elias.