När vi kom upp till toppen av berg hade vi en fantastisk utsikt över havet och staden och Jonas bestämde sig för att vi skulle ta den där familjebilden vi aldrig fått till.

Så han riggade Tildes vagn som stativ och han hämtade stenar som stöd och han fixade och trixade med kamerainställningarna. Men allt som fångades på bild var antigen himlen eller en sko eller skalp här eller där. I takt med pappas frustration började Anton få svårt att stå stilla. Jag försökte hålla god min och Tilde petade oberört sig i näsan.

I samma stund som vi var på väg att ge upp tanken på ett foto passerade ett äldre par och log snällt mot oss. Så vi passade på och frågade om de inte hade lust att hjälpa oss. Vilket de vänligen gjorde. Så mot alla odds, en familjebild blev det tillslut.