Efter att fått slänga i oss middag i restaurangen då varken Anton eller Tilde ville sitta stilla, valde vi att gå innan vi riskerade att bli utslängda.

Alla var vi trötta och kanske lite uppgivna efter att fått spendera den regniga eftermiddagen inne på hotellrummet. Vi räknade därför med att det skulle bli en tidig kväll.

Men då vi passerade poolen på väg mot rummet hördes tonerna av ”Huvud, axlar, knä och tå”, fast på engelska, och plötsligt vakande båda kidsen till. Tilde släppte genast min hand och sprang det snabbaste hon kunde med sina små pinniga ben mot ljudet.

Det visade sig vara Minklubben som hade sin kvällsaktivitet med en hel drös ungar uppe på en scen. Anton bad att vi skulle stanna och titta, så vi slog oss ned på några stolar längst bak.

Men det dög inte för lilla partyprinsessan. Hon knatade oblygt förbi alla i publiken och klättrade målmedvetet upp på scenen och ställde sig mitt i massan. Hälften så lång som de andra och med sitt blonda rufs och stora leende blev hon genast bemött av ett jubel.

Lekledaren fattade snabbt hennes hand och så var hon genast inkluderad i leken. Något som jag tror fick hennes ”coola” bror att så småningom lämna sin plats och joina syrran i dansen.

Tilde showade järnet och Anton höll sig nöjt i hennes skugga. Lite ombytta roller syskonparet emellan, vilket jag tyckte var intressant. Men jag tror att det är jätte nyttigt att även Tilde ibland får vara stjärnan i strålkastarljuset, liksom det för Anton är bra att inte alltid behöva vara huvudpersonen i alla situationer. Men nog är de allt stjärnor båda två!

Efter att dansat och busat en stund var det dags för ”Musical chairs” eller ”Hela havet stormar” som jag tror att vi säger på svenska(?).

Leken där man till musik går runt ett antal stolar (en färre än antalet deltagare) och som går ut på att man då musiken stoppas snabbt ska finna sig en sittplats. Den deltagaren som blir utan stol får lämna leken. Allteftersom fortsätter man sedan att plocka bort en stol i till dess att det endast är två deltagare kvar. Vinnaren av leken blir den deltagaren som sätter sig på den sista kvarvarande stolen.

Då lekledarna pratade spanska och engelska försökte jag förklara spelreglerna för Anton som aldrig lekt den leken tidigare. Men jag tror att han var för distraherad för att hinna förstå vad det gick ut på, musiken var över dånande och han var alldeles för uppslukad av tillställningen och vips så körde de igång.

Så när sången tystade och de andra ungarna i ett kaos försökte få sig en sittplats sökte sig Anton till mig osäker på vad han skulle göra. Han blev därför den första att bli utan stol och utslagen ur leken.

När musiken sedan drog igång igen och alla andra lekte vidare, inklusive lillsyrran, så blev han jätte ledsen.

I det här fallet tror inte att det handlar om att han fått mina dåliga-förlorar-gener utan att han kände sig avvisad och utanför.

Tilde röjde dock glatt vidare men även hon helt utan att fatta vad hon egentligen gett sig in på. Inte så konstigt att hon därmed blev den nästa att slås ut. Men tillskillnad från brorsan tänkte hon inte acceptera att behöva lämna scenen. Så varje gång musiken drog igång igen, klättrade hon tillbaka upp på scenen och röjde allt vad hon förmådde med sina hoppsande steg och ”tipp tapp”-handrörelser.

Men stackars Anton var otröstlig så tillslut fick vi en gång för alla hämta dansfreaket för att gå till hotellrummet medan hon i motstånd viftade allt vad hon kunde med både ben och armar.

Väl på rummet slocknade de båda inom bara någon minut och jag och Jonas smög ut på balkongen för att kura ihop oss under en filt med varsin drink medan solen gick ned.