Jag tror att det är ett klassiskt mamma-syndrom att så fort ens barn blir sjuka helt sätta sina egna behov åt sidan.

Men efter tre dagar helt dedikerade åt barnen var allt jag ville att få ta en dusch.

Att jag inte hunnit sminka mig på flera dagar, har avskavt nagellack kvar på naglarna, är i stort behov utav att både klipps topparna och färga utväxt, de må vara. Men en dusch, snälla!

Så medan kidsen var fullt upptagna med att leka att Antons säng var en båt och han kapten och Tilde hans kattmatros. Då passade jag på.

Det blev ju förstås inget avkopplande bad utan en stressig schamponering som jag dessutom var tvungen att avbryta ett antal gånger för att hoppa ur och tittat till mina högljudda barn, då jag förväxlat deras glada utrop för förtvivlat gråt.

”Men mamma, du blöter ned överallt!” sa Anton anklagande då jag för tredje gången skuttat ur badrummet alldeles löddrig och blöt.

”Förlåt”, sa jag.

”Nu måste jag hämta mina gummitölvar så jag inte blir blöt om strumporna!” sa han och suckade..

”Ska du hämta gummistövlar?”

”Gummitölvar!”

”Okej, fast det heter gummistövlar”, förklarade jag.

”Nej, det heter gummitölvar!”

”Du säger fel Anton…”

”Men du har gjorit fel!” sa Anton och pekade menade på den blöta pölen på golvet som jag orsakat.

Touché!