Jag kan helt ärligt säga att jag inte direkt skuttade ur sängen när väckarklockan drog igång kvart över sex. Men skuttandes eller inte, upp ska man. Även kidsen verkade ovanligt morgontrötta och då vi begav oss ut i kylan mot dagis tittade Anton tveksamt på mig.

”Mamma, det är inte morgon, det är så mörkt. Jag tror att du lurat mig lite!”

Men det var blodigt allvar, semestern var över och vardagen var tillbaka och i och med det dagis och jobb.

På jobbet var mina team buddys sjuka och jag satt själv i min lilla hörna och tog snällt mina samtal, besvarade mina mail, sprang på mina möten och klarade av en hel drös av backoffice. Men trots att jag hade fullt upp började dagen kännas lång redan vid lunch, men jag kämpade på. Som tur var fick jag sällskap på fikarasten av käraste Angie som hann ge mig en dos energi och skvaller över en snabb kopp kaffe på 7eleven.

Sedan var det bara för mig att bege mig tillbaka till min hörna och jobba tills alla andra tackat för sig och jag var ensam kvar på hela avdelningen.

Äntligen hemma fick jag dock en fin belöning i form av stor kram av Anton och en blöt puss av Tilde som redan hunnit både bli matade och badade. Själv kunde jag lugnt slå mig ned och servas en god middag av min älskling.

Inte en så dum dag trots allt!