Det lättaste sättet att underhålla sjuka barn är helt klart att sätta igång en film. Fast helt enkelt behöver det förstås inte alltid vara.

”Vad vill du titta på för film?” frågar jag Anton.

”Kuntamuntas!” ropar han glatt.

Jag har ingen aning om vad han menar.

”Kuntamuntas? Menar du Quasimodo?” frågar jag.

”Nej, inte Tassimådul. Jag menar indianflickan, Kuntamuntas!”

”Jaha, Pocahontas.”

”Nej!” säger Anton med en viss irritation i rösten ”Kuntamuntas! Indianflickan som sjunger och springer!”

”Men det är Pocahontas”, säger jag med ett leende.

Men Anton ler inte utan suckar ljudligt och ger mig en ilsken blick.

”Jag sa Kuntamuntas!”

Jag hävdar att det uttalas Pocahontas medan Anton allt mer frustrerad menar att jag har fel.

Dispyten fortsätter medan vi tillsammans letar genom filmskåpet. Tillslut hittar Anton den.

”Haha, vad var det jag sa!” Utropar han triumferade och sticker filmfodralet under näsan på mig. Sedan stryker han med pekfinger längs med titeln.

”Kun-ta-mun-tas!”

Pocahontas…