Tilde har fått nya sandaler. Hon älskar sina nya sandaler. Så mycket att det är det första hon går och hämtar och tar på sig då hon vaknar klockan halv sex på lördagsmorgonen. Sedan kryper hon ned bredvid mig i sängen. Det skulle vara mysigt om det inte vore för att hon ihärdigt sparkar mig i ryggen med sina nya sandaler. Var femte sekund ber jag henne sömndrucket att sluta. Men hon kan inte låta bli! För hon älskar sina nya sandaler! Så mycket att hon ivrigt måste flaxa med den fram och tillbaka, fram och tillbaka. Efter att ha sagt till på skarpen några gånger blir hon dock sur och går. Skönt, tänker jag och får skuldkänslor över min tanke.

Men snart ropar Tilde på mig från sitt rum. Ungefär tjugo gånger skriker hon "mamma" i falsett. Då går man tillslut upp.

Tilde pekar ivrigt på sina hörselkåpor som ligger på en hylla. Dem vill hon ha. Jag fattar ingenting men gör så som jag blir befallen. Tilde sätter nöjt på sig sina hörselkåpor. Jag går tillbaka till sängen. Tilde följer efter, i sandaler och hörselkåpor. Jag kryper ned under täcket, Tilde kryper ned bredvid. Det vore mysigt, om det inte vore för de där förbaskade sandalerna som jag gång på gång får dunkandes i svanken. Jag fortsätter säga till. Ingen respons. Tillslut vänder jag mig om mot Tilde som oberörd av mina tillsägelser flaxar på med fötterna prydda pch hennes nya älskade sandaler. Hon har inte hört ett ord av vad jag sagt.

Då slår det mig plötsligt att det måste vara precis det som var hennes tanke med hörselkåporna!

Smarta, knäppa, skogalna unge!