Vissa dagar börjar helt enkelt inge bra. Man går upp då klockan ringer och kör på med precis samma gamla morgonrutin som alltid. Men av någon anledning så står man plötsligt där halvfärdig och inser att man måste gå – NU!

I ett desperat försök att hinna ikapp tiden försöker man därför dra på sig strumporna samtidigt som man borstar tänderna och packar kidsens ryggsäckar (vilket förklarar varför ungarna ibland har en tandkrämstub medpackat till dagis).

Idag var just en sådan där dag och så fort jag insåg det började jag stressa upp mig.

”Skynda, skynda, skynda!” uppmanade jag Anton och Tilde som förstås inte alls förstod sig på min tidspress.

Anton stod obekymrad framför spegeln och gjorde grimaser istället för att klä på sig och Tilde prövade nöjt pappas skor.

Efter en massa tjat, mera tjat och så lite till tjat utan resultat fick jag nog.

”Nu hoppar ni i overallerna!” gormade jag allt vad jag kunde.

Anton ryckte till och slutade genast med sitt grimaserande. Tilde tittade storögt på mig, uppenbart förvånad och tillsynes en aning förvirrad.

Försiktigt gick hon sedan mot sin overall som jag lagt ut på golvet och ställde sig på den. Spände sina små nävar och tog i allt vad hon kunde för att få till ett jämfotahopp.

”Hopp, hopp?” yttrade hon ansträngt mellan skutten samtidigt som hon osäkert sökte min blick för bekräftelse.

Hopplöst söt…

Hopplöst söta Tilde.