Tjoff och så var helgen över. Nästan i alla fall, söndag och sista chansen till att hitta på något med familjen innan arbetsveckan drar igång igen.

Den chansen tycker jag vi nyttjade väldigt väl då vi blev bjudna hem till Tina och hennes fina familj på lunch och fika.

Då solen sken och vi för en gångs skull var ute i god tid bestämde vi oss för att låta bilen stå och istället ta fram cyklarna.

Tilde var lite skeptisk till att placeras i barnstolen bakpå min cykel.

”Mamma sitta?” frågade hon då jag spände fast henne och rättade till hennes hjälm.

”Mamma sitter här”, förklarade jag och klappade på sadeln.

Tilde nickade ett sammanbitet okej och så begav vi oss.

Varje gång vi stannade för att korsa en gata eller jag klev av för att vänta in Anton och Jonas upprepade Tilde samma sak.

”Mamma sitta där!” och så bankade hon intensivt med sin lilla hand på min sadel.

”Ja, mamma ska sitta där!” bekräftade jag.

Anton var såklart överlycklig till att få dra iväg på sin lilla cykel med brummande ljudeffekt och långa svajande vimpel.

”Ja han både syns och hörs ju i alla fall”, mumlade Jonas.

Något som Anton tog fasta på.

”Jag syns, jag syns! Nu kan bilarna inte köra på mig som en pannkaka!” ropade Anton och trampade allt vad han kunde med sina smala pinnben.

Väl hos Severbrink hade kidsen såklart knapp tid att äta då lek och leksaker såklart var mycket mer lockande. Så det röjde runt medan vi mumsade i oss paj och sörplade kaffe från perkolatorn (ett ord jag lärde mig från vårat förra fikabesök och som jag nu försöker flika in så ofta jag bara kan).

Mätta och belåtna drog vi sedan ut i parken för att få lite sol och passa på att rasta kidsen.

Anton och Elias bemannade genast träskeppet i sandlådan och gick helhjärtat in i rollen som pirater.

Tilde försökte tappert hänga med de stora grabbarna men tydde sig snart till Emil som var mer i hennes nivå. Förutom när det gäller bus, då Emil är i en alldeles egen nivå.

I en paus från att kasta sand och ihärdigt försöka smaka på fimpar som lika ihärdigt nekades av mor och far tog han plötsligt sats och sprang allt vad han kunde bort från oss.

”Men var ska ungen?” suckade Tina.
Svaret kom sekunden senare då Emil landande i en stor vattenpöl. Vilken lycka! Med stora bestämde steg plaskade han fram och tillbaka ända tills Jonas hann ikapp honom. Typiskt!