Timmarna bara flöt förbi och i takt med att mörkret lade sig vaknade staden allt mer till liv.

Gatorna fylldes med männskor och musik från pubarna spred sig ut i natten. Efter att ha avslutat den överraskande goda middagen och sagt hejdå till den trevliga personalen vandrade vi bort från torget och ned längs en gata med en massa småkrogar.

Vi stannde och tog en drink på ett ställe som verkade mysigt och insåg först då att klockan redan var efter midnatt.

 

Efter att ha druckit upp och började fundera på om vi skulle röra oss vidare eller mot hotellet. Medan vi funderade stosade tillbaka mot torget och stötte då på en man som sålde tidningar motsvarande Situation Stockholm. Trots Amsterdams liberala syn på narkotika var detta den första missbrukare jag sett, även om vi självklart gått förbi en rad "brukare".

Facinerade av mannens historia köpte vi en tidning och blev stående länge och prata. Då jag frågade efter hans namn tittade han förvånat på mig och sa att det var första gången på flera år som något frågat honom det. Han presenterade sig sig som Coby och detta öppnade upp till ett djupare samtal om hur han hamnat i den situation som han är i och snart stod både han och jag tårögda. Men då han började berätta om hur han förlorat sin mamma då han var tonåring blev det tydligt att det började bli alltför känslosamt och han ursäktade sig snabbt, tackade oss för vårt bidrag till tidningen och vårt intresse för hans öde och skynda sig därifrån. Samtidgt öppnade sig plötsligt himlen och vi skyndade oss för att ta skydd från regnet, vilket vi tog som en signal att det var time att bege oss mot hotellet.

Jag kunde inte riktigt skaka av mig Coby historia, det är inte ofta man träffar männsikor som berör så. Jag och Jonas bestämde därför att om vi någonsin blir miljonärer så ska vi söka upp honom då han uppenabrligen förtjänar ett bättre liv.

Samtidigt som vi var på det klara att vi här och nu skulle fortsätta njuta av vår weekend utan dåligt samvete, då vi faktiskt förtjänade det.