Idag var det första danslektionen för Tilde på Kindahls - min gamla dansskola.

Jag vet inte vem som var mest uppspelt, jag eller Tilde. Samtidigt vill jag inte vara en sådan mamma som tvingar sitt barn till ett intresse som egentligen är ens eget, så jag försökte hålla tillbaka och låta Tilde själv upptäcka om detta var något för henne.

 

Det började lite osäkert. Det var många barn i gruppen, vilket som vanligt gör att Tilde gärna gömmer sig bakom ett ben eller klamrar sig fast i ens famn. Så vi började så, fastklistrad på mig hoppade vi runt och värmde upp till musiken medan Tilde inte rörde en min. När det i slutet av lektionen var dags för lite enkel koreografi stod Tilde som förstelnad och stirrade i den stora väggspegeln på alla skuttande barn och föräldrar.

 

När vi gick därifrån var jag tveksam till att detta hade varit en så bra idé. Kanske hon inte är så intresserad av att dansa som jag fått för mig? Eller kanske hon är för liten? Hon var ju faktiskt minst i gruppen.

 

När vi kom hem laddade Jonas hem sången "Elektro Smurf" som man satt koreografin till på dansskolan.

Två sekunder in i sången hoppar Tilde runt på vardagsrummet och gör varenda steg som man gått igenom under klassen. Imponerad och förvånad satte jag mig som publik och klappade i takt medan Tilde sken som en sol.

Lilla knasbubblan! 

Så vi ger nog dansskoln en chans till.