Plötsligt, just som vi står där och borstar tänderna, trötta och griniga, men ändå upp med tuppen - då slocknar plötsligt varenda lampa i lägenheten. Det blir svart och då menar jag verkligen kolsvart, för vi har inte ens så mycket som hunnit dra upp persiennerna ännu.

 

"Vad är det som händer?" upprepar både Tilde och Anton om och om igen.

"Det är ingen fara, det är bara strömavbrott" upprepar jag som ett eko på deras fråga, om och om igen.

Samtidigt lyckas jag i hitta en ficklampa som vi sedan turas om att lysa med på varandra för att kunna klä på oss och göra oss i ordning i mörkret.

 

Det går relativt bra och vi kommer, till slut, efter lite om och men iväg. Längs med parkvägen ser det tänt ut i de hus vi passerar.

Men då vi kommer fram till dagisgården lyser inte en lampa, och all personal står där - utanför.

"Vi kan inte ta emot några barn idag", får jag förklarat. Vilket jag kan förstå. Svårt att ta hand om barn i mörkret, då man inte heller kan laga mat eller få larmet att sluta tjuta som automatiskt går på vid rörelser inne i lokalen då de inte kan larma av.

 

Så det var bara att ringa till jobbet, förklara som det var och avboka mitt morgonmöte oh traska hem igen.

 

Hemma tände vi ljus och räddade maten i frys och kyl genom att packa ut den på balkongen. Vilket blev ett utmärkt tillfälle att frosta av kylen. Ett projekt som kidsen snabbt engagerade sig i. Med stekspadar i högsta hugg blev detta ett perfekt substitiut för utebliven lek i sandlådan/snöhöhen på dagis.