Tilde har gjort sig känd som en ganska blyg och tillbakadragen tjej.

Vilket absolut är helt okej och en skön kontrast till resten av familjen bestående av överpresteranade clowner.

 

Men det har ibland gjort det svårt för mig att relatera och vid vissa tillfällen förstå vad hon gentligen vill och behöver. Jonas har varit bättre på den punkten, han och Tilde har haft en starkt band sedan hon föddes, medan jag stundtals kännt mig otillräcklig.

 

Men under  de senaste veckorna och framförallt över julen har något hänt. Jag vet inte om det är Tilde som plötsligt öppnat sig eller om det är jag som har varit mer mottaglig, men hon har blivit min nya lilla buddy.

Hon väcker mig på mornarna och kommer och berättar sånt som hon tänker på, bjuder in mig till lek och erbjuder de mysigaste kramarna i världen. Vi skrattar och busar och det är okcså tydligt att bara för att hon inte hela tiden vill stå i centrum och showa och spexa som sin bror, så betyder det inte att hon inte har humor.

Tvärtom har clownen i henne hon verkligen kommit fram, bara en trivs bäst utan en stor publik. Vilken fick mig att inse att det inte är brist på självförtroende som gjort att hon hållt sig undan stålkastarljusen, utan att hon lyser starkt av sig själv och inte alltid behöver andras bekräftelse för att må bra.

Hoppas att Anton kan anamma lite av det istället för den prestationsångest jag är rädd att han ska ärva från mig.

 

Jag kan nog lära mig ett och annat av Tilde, så jag hoppas vi fortsätter vara buddys, hur olika vi än må vara.