Vi vaknade upp till en solig dag i Sandhamn och jag såg fram emot vad jag tycker är det bästa med att bo på hotell - frukosten!

Det skulle visa sig att det fanns fler som tyckte det.

Medan Jonas, som vanligt nöjde sig med en ostmacka packade jag tallriken full med godsaker. Tillslut hade jag så mycket att bära att jag inte kunde få med mig mer. Så vi paxade ett bord ute på terrassen där vi ställde ifrån oss våra tallrikar för att gå in igen och hämta kaffe och juice.

”Massa fiskmåsar här!” konstaterade Jonas medan vi gick tillbaka in.

Å visst var det där, viket blev extra tydligt då vi möttes av att helt gäng av dem höll på att kalasa i sig vår frukost då vi kom tillbaka. Jonas stampade i golvet och de flög iväg, alla utom Mozart (ja nu antar jag bara att han hette så, men jag kan ha fel). Mozart som inte var lika kvicktänkt som sina polare, valde att hoppa ned från bordet istället för uppåt mot skyn som de andra. Sedan flaxade han runt längs bordsbenet för att sedan ta sats för ett språng rakt in i glasetstaketet som löpte längs med terrassen. Så än en gång och en till, nu påtagligt snurrig. Där stod han sedan mellan glasstaketet och min stol och råmade – ja han lät faktiskt som en plågad ko – och kunde inte komma på hur han skulle ta sig därifrån. Med spår av min frukost kladdad runt näbben tittade Mozart frågande på mig och jag ryckte på axlarna.

Tillslut var vi faktiskt tvungna att be en i hotellpersonalen att lyfta bort Mozart då han uppenbarligen inte kunde förmå sig att ta sig därifrån på egen hand.

- Stackars Mozart!

Men förutom hjärnskakningen måste det varit en ganska lyckad frukost för Mozart, för min tallrik var så gott som länsad.