130615 lördag ♥ Kolmården ♥
Tidigt på morgonen packade vi in oss i bilen för att möta upp Max, Linnéa och Izak för att bege oss mot Norrköping och Kolmården.
Det fanns massor att titta på och snabbt skulle de gå. Kidsen ville lyftas upp, peka och kommentera, för att lika snabbt krångla sig ur ens famn för att kila vidare till nästa inhägnad.
Vi såg fina tigrar.
Och vi såg trötta får.
Jag och Anton gick in i hagen med getter och grisar medan de andra väntade utanför."Mamma, klappa du!" uppmuntrade Anton mig.
Men jag var inte jättesugen på att lukta get.
Anton var fascinerad, men vågade inte riktigt närma sig de större djuren. Men då en söt liten killing kom trippandes sträckte Anton fram handen strök den snabbt över ryggen, för att sedan rygga tillbaka då de andra getterna kom bräkandes.
”Jag klappade den lilla sötnosen, såg du det mamma?” sa Anton nöjt när vi gick tillbaka till de andra.
När vi kom till bilbanan var alla tre kids lika ivriga på att få åka. Tålmodigt stod de i kö med papporna medan jag och Linnéa passade vagnarna och stod redo att fotografera. Först ut var Anton som körde banan runt med en beslutsam min. När han passerade mig släppte han på gasen så att bilen stannade.”Sådär mamma, fota nu!” sa han och smilade upp sitt bäst inövade leende, innan han trampade ned gasen och körde vidare, vilket fick de som stod runtomkring att skratta.
Näst på tur var Izak som log och nöjt styrde runt den gröna lilla bilen.
Sedan kom Tilde som inte rörde en min men vars ögon glittrade av förtjusning då hon gasade på ordentligt och världsvant tog varje kurva.
Anton hjälpte mig med att dokumentera dagen.
Anton tog bland annat denna fina bild på Izak och Linnéa medan vi väntade på att papporna var iväg och köpte mat.
Och den här "coola" bilden på Linnéa.
Hungriga och något övertrötta kom Tilde och Izak in i ett spelevink-mode och spexade för varandra och fnissade så de nästan trillade baklänges.Detta humör skulle dock snart slå över. Då maten kom ville plötsligt Tilde inte längre vara med och bestämde sig för att varken äta eller vara med oss andra.
Istället gick hon och lade raklång på gräset vid en buske bakom ett lågt staket. Vilket gjorde att hon platsade in med de andra trötta djuren här på zoo som låg och latade sig i sina inhägnader.Folk som gick förbi tittade frågande på henne där hon låg. Men så fort jag eller Jonas gick nära tjöt hon rakt ut. Hon ville ligga där. Inte i vagnen eller i någons famn, utan där på gräset bakom staketet.
Efter att Anton hade suttit och fluktat bort mot bergodalbanan under hela lunchen tog Jonas med honom dit och ställde sig i kön för att åka. Vi andra gick och ställde oss för att köa in till delfinshowen. Vilket blev en välbehövd paus för småttingarna att vila upp sig.
Men för Jonas och Anton blev det slöseri med tid, för när de började släppa in blev vi tvungna att ringa dit dem, innan de hunnit åka bergodalbanan, för att inte missa showen.
Men delfinerna vägde upp för det. Tror att vi vuxna blev lika fascinerade som de små. Helt klar en av höjdpunkterna på dagen och dessutom en helt ny show från förra årets.
Efteråt sprang dock Jonas och Anton iväg för att skrika av sig i bergodalbanan en sväng, vilket blev ytterligare en annan höjdpunkt för AK.
När alla var samlade igen stannade vi upp för att ta en drickpaus och jag plockade upp tröjor, kakor, näsdukar och annat ut ur väskan för att komma åt barnens Festis-drickor, som praktiskt nog låg längst ned i botten.
När jag fått fram dem och skulle stoppa ned de andra sakerna insåg jag att det saknades något, kakorna var borta. I nästa sekund att så var även mina barn.
”Anton! Tilde!” ropade jag, smått nervöst.
Inget svar. Men ett välbekant fniss hördes bakom oss. Jag vände mig om, och vid ett staket satt två små busungar och mumsade i sig hela kakpaketet, hur nöjda som helst.
När jag fått fram dem och skulle stoppa ned de andra sakerna insåg jag att det saknades något, kakorna var borta. I nästa sekund att så var även mina barn.
”Anton! Tilde!” ropade jag, smått nervöst.
Inget svar. Men ett välbekant fniss hördes bakom oss. Jag vände mig om, och vid ett staket satt två små busungar och mumsade i sig hela kakpaketet, hur nöjda som helst.
Sedan åkte vi linbana, som trots den långa kön var värt att vänta på.
Himla mysigt att få vila benen lite och glida runt och titta på djuren, fika och småprata lite.
Lite läskigt var det förstås och då är det skönt att ha en kompis att hålla i handen.
Lejonen låg mest och latade sig.
En liten nalle på promenad.
En söt liten giraffbaby som inte släppte oss med blicken.
Efter att vi kom ned och ut från linbanan var det några djur som fångade kidsen intresse mer än några av djuren från linbanefärden – myror! Anton, Tilde och Izak samlades i en klunga runt myrorna med huvudena tätt ihop och kommenterade och pekade ivrigt. Tills Izak snabbt ställde sig upp och utbrast ett högt ”Nä-hä!” och stampade två gånger i marken och krossade krypen.
Glasspaus. Meningen med att äta glass är väl ändå att njuta - och det gjorde verkligen kidsen.
Bäst av alla djur tyckte Tilde var ”den musblå kanelen”. Det tog en stund innan vi fattade att det hon egentligen sa var ”den ljusblå kamelen”, och ja, fröken kanske inte har stenkoll på alla färger ännu.
På väg ut från parken passade Anton på att fota sig som ett lejon. Vilket såklart var ”Asgrymt!”.Med det avslutade vi dagen och kramade om varande och tackade för en rolig dag, hoppade in i bilarna och begav oss hemåt.
Små söta ord
