Då båda kidsen är täckta av myggbett, eller kanske mer troligen bett från sandloppor, bestämde vi oss för att det fick vara nog med nergrävningar i sanden.
I stället blev det en varm dag vid poolen.

Anton är nu sådan vattenvana att han kastar sig från poolkanten och gör bakåtvolter ner i vattnet. Trots det, är det fortfarande att hålla huvudet över vattenytan när han simmar som är den svåraste utmaningen.
Men vad gör det, tycker Anton, när man har en snorkel – som han knappt tar av sig.

Middag blev i stan på ett supermysigt familjeställe där kyparen var minst sagt unik.
Efter att ha charmat in oss till ett bord och vi tittat på menyn var Jonas redo att lägga vår beställning.
Kyparen bara skakade på huvudet.
”No, no, no!”, det dög inte alls.
Istället valde han ut maträtter åt oss som han beskrev med inlevelse och stora gester.
Om maten sedan var så speciell vet jag inte, men kyparen gjorde stället till ett guldkorn som vi gärna skulle komma tillbaka till om det inte vore för att vi reseverat ett bord på ett ställe inför imorgon, och åker hem på söndag.

Det var i alla fall en riktigt mysig kväll och barnen var hur nöjda och glada som helst och fick beröm av alla hur fina de är.