Förberedelserna inför nyårsfirandet började tidigt. Det skulle förberedas potatisgratäng till kvällens middag, barnen skulle som vanligt passas, matas, badas och kläs på och så skulle man försöka hitta några minuter att göra sig själv i ordning. Men det gick..!

Då mina och Jonas föräldrar skulle fira Nyår ihop även detta år hade barnen dubbeluppsättning av perfekta barnvakter. Själva begav jag och Jonas oss till staden föra att äta middag och fira det nya året med vänner.

Då temat för dagen uppenbarligen blev kläder måste jag självklart få in kidsen på ett hörn också.

Nakenfisen, eller ”kakenfis” som det uttalas på Antonianska, vill ju helst bara springa runt i kalsingar. Så det fick han göra idag, för en gång skull, och det passade hans rock ’n’ roll stil bra då han då och då sprang iväg till sitt rum för att slå några slag på sitt trumset.

(Oj, oj, vart ska detta sluta..? I detta läge skulle man ju vilja fråga Tommy Lee’s mamma om varningstecken. Tror jag kanske ska ta och läsa The Dirt om Mötley Crüe biografi och bekännelser igen…)

Tilde Noelle var i dag klädd i gröna julklapps bodyn från ’tant’ Natalie och halsband i form av majmånads gröna sten som var en julklapp av Gudmor Angelica.

Var ju som sagt och shoppade idag inför Nyår...

Jag trodde häromdagen att jag hade min outfit klar, men då jag visade Jonas mina paljettleggings blev jag kallade hippe.

Jahapp, tur att man sparat kvittot för en gång skull då! Så tillbaka på noll alltså med inget annat val än att ge mig ut och trängas med alla andra stressade nyårs shoppare! För visst vill man vara snygg för sin man..?!

Det enda jag visste var att temat för vår kväll var ”too much” och att jag verkligen ville införskaffa ett par nya röda high heels.

Så jag, Angelica och Jessica sprang i varenda butik enbart för att inse att allt snyggt redan var utplockat. Inget glittrigt och inga röda klackar!

Det enda jag hittade var en klänning som jag inte hann pröva men som såg snygg ut på galgen. Och ytterligare ett O.P.I nagellack, för de är ju så snygga! Fast lite väl dyra (150kr) för en som aldrig använder nagellack!
Men det är ju aldrig försent att börja ;)

Hur som helst kom jag hem lite smått besviken, men han inte börja beklaga mig för Jonas då han på en gång försvann ut för att ge sig iväg för att göra sin nyårs shopping.

Men när han kommer hem och jag ska sätta igång och gnälla räcker han över en kartong.
Å ladys, min dude kan sina grejer, för vad var det inte om ett par röda high heels..!!

Det är inte ofta det är roligt att åka buss. Men idag när jag klev på bussen, efter att ha varit och shoppat med Angelica och Jessica, önskade busschauffören alla som klev på god fortsättning. Förvånad och glad åt detta ovanliga bemötandet slog jag mig ned bakom några pälsbeklädda äldre damer i hatt.

Då alla klivit på och tagit plats fortsa tta busschauffören imponera genom att önska alla en trevlig resa och passade på att informera att SL remsorna inte kommer att tas bort vid årsskiftet utan gälla även hela 2011 också.

Då det var längesedan jag köpte en remsa var det inte något som jag ens hade vetat om.

Men för damerna framför mig var detta en lycklig nyhet då de gav ifrån sig ett lyckotjut och en av dem slängde till och med av sig sina strutshandskar och började ivrigt applådera.

”Bra SL!” utropade hon.

”Ja, heja!” sa väninnan och började klappa händerna hon med.

”Ja för det här tramset med att man ska skicka meddelanden från sin bärbara telefon, det förstår jag mig inte på!” sa den tredje.

Jag blev full i skratt och fick anstränga mig för att inte börja fnissa för mig själv. Dels bara för att de var så söta i sina hattar, dels att de applåderat och dels de att de kallar mobilen för ”bärbar telefon”. Sött!

Undra vad det är för nymodigheter man själv inte kommer förstå sig på i framtiden, tänkte jag.

Sedan slog det mig… Jag har visserligen en ”bärbar telefon” men någon iPhone har jag inte, inte ens en iPod! Jag förstår mig inte på grejen med Facebook, för att inte tala om Twitter.

Är jag redan nu för tantig för att hänga med i tekniken?

Kanske lika bra att jag går och köper mig en hatt och joinar damerna på bussen..!

Dags att uppgradera den bärbara eller skaffa hatt??

På eftermiddagen bjöd AK in oss till en rockkonsert i hans rum. Det trummades och bankades som bara den medan han grimaserade för fullt.

”Blinka lilla stjärna där!” röt han fram en aning Cobain inspirerat.

Syrran hade han satt på att spela synt, vilket hon mer än gärna gjorde genom att sätta en hand på tangenterna då och då medans synten av sig själv spelade en av sina förprogrammerade melodier.
Vackert..!

Anton stylar Tilde med sin hatt och instruerar hur hon ska spela.

Skyddsglasögonen som tillhör byggsetet som Anton fick i julklapp kan även bäras som en accessoar, å vips bli man lika trendlig som sin farbror och faster.

Snacka om att jag har generösa vänner med god smak. Hur snygga är inte dessa handskar Natalie gav mig (idag) i julklapp?!
Snön kommer smälta när jag nu går ut i mina nya heta skor och handskar..!

Imorse kom Angelica över på frukost och julklappsutdelning.

Och man kan ju inte säga något annat än att hon verkligen gjorde heder åt sin Gudmors titel genom att skämma bort AK med ett trumset och lilla Tilde med smycke och leopardskor.

Att vi till varandra köpt skor båda två bevisar ju bara att great minds think alike!

Kanske nått att ta på inför Nyår?

Mina fina
– Gillar speciellt mönstret och gulddetaljen längst fram.
Snyggt både till vardags jeansen och till en mera uppklädd outfit.

Angelicas glittriga
– Kan ju vara roligt att ha något annat än stilletter och haka på trenden med tjockare klack, tänkte jag.

Vad tycker Ni?

Idag blev det en tripp upp till centrum för att byta de julklappar som kidsen fått dubbelt av. Fast självklart kom vi hem med mer i kassarna. Jonas fick en ny jacka och Tilde en massa fina leggings och jag själv ett par med paljetter och Anton en Blixten MacQueens racingoverall.

Ja det är cirkus här hemma även på natten.

Tilde bestämde sig nämligen i natt för att öva på att stå och väckte mig med ett skrik då hon trillat och låg hopklämd mellan spjälorna i sängen. Då jag tröstat och fått henne att somna om tittade jag till brorsan hennes.

Han låg som Pippi med fötterna på kudden och snarkade ljudligt. Skönt, då kanske jag också kunde få återgå till min sömn.

Men jag han bara blunda innan Jonas började ge sig ifrån ljud. Det lät till en början bara som mummel, men blandades sedan men några amerikanska svordomar. Då förstod jag att han rappade!

(Det måste vara Rapstar till PS3 som spökar…)

Det hela avslutades med att Jonas satte sig halvt upp och pekade på garderoben.

”Loser!” ropade han och lade sig nedan på kudden igen.

Jag kunde inte låta bli att börja skratta och var rädd att jag skulle väcka hela huset. Men alla galna sömntutor sov så gott så…

Idag fortsatte det oavbrutna lekandet med julklapparna. Medan jag försökte lära mig nya kameran, testade Jonas och kidsen Move till PS3. Efter att ha kört de olika ”pröva-på-spelen” som man fick med ska vi absolut köpa oss EyePet – ett virtuellt husdjur.

Genom den medföljande kameran ser man sig själv på TV-skärmen tillsammans med det lilla apliknande djuret som man genom att själv agera kontroll kan få att hoppa, springa och leka som man vill.

Anton tycker att Tilde är en nos-nos (=sötnos).

Senare var vi bjudna till farmor och farfar på god middag tillsammans med Anna, Calle, Victor och Sara.

Anton var lite småtrött och orkade inte sitta med vid bordet utan ville hellre titta på Bamse.

Matvraket Tilde däremot trivs som bäst där det finns mat och gjorde allt hon kunde för att med sina knubbiga små fingrar försöka få tag på något ätbart.

Då farmor till efterrätt serverade lingonperfe fick Tilde ett kex. Men det hamnade snabbt på golvet och på två sekunder hade hon istället greppat min sked med parfe och styrt mot munnen.

Sedan gick det inte att få stopp på den lilla gourmén.

Faster Anna i kusinernas julkapp till Annas mage och aubergine.

Idag har det lekts med alla julklappar!


Anton började morgonen som pirat...


Som sedan vidare utbildade sig till byggare...


Rooolit..!


Det upptäcktes också att det stora långbordet fungerade utmärkt som koja!

Anton Kingston i piratutstyrsel...


En julklapp från gammelmoster Ulla.


Jonas, farfar och faster Anna.


Farbror Victor.


Mormor, Anton och Tilde.


Anton och Ulla.

Strax efter klockan ett ringde dörrklockan, det var morfar och gammelmoster Ulla. Därefter kom farfar, farmor, faster Anna och farbror Victor. Och sist men inte minst (längre!) kom moster Maja.

(Stackars mormor som varit sjuk dagarna innan var hemma och vilade upp sig för att kunna komma lite senare och vara med på julklappsutdelningen).

Tillsammans dukade vi sedan upp till ett maffigt julbord som alla bidragit till och slog oss ned vid matbordet. I sann Sundqvist-Löf anda skålades det sedan glatt medans tallrikarna fylldes på i omgångar.

Då jag och Jonas försökt sätta vår egen prägel på julen, så såg även snapsvisorna lite annorlunda ut mod vad herrskapet kunde förvänta sig. Här är Jonas favoriter, välkomna att kopiera:

Julvisa

Melodi: Jag såg mamma kyssa Tomten

Jag såg mamma stycka Tomten, jag

med en sekatör och polygrip.

När som Tomten drack sin glögg,

mor i nacken yxan högg.

Då Tomten for i golvet

gick hon lös med vinkelslip.

Som en bärsärk löpte mor amok.

Benen bröst och tänderna slogs ut.

Och kan Ni tänka Er minsann

att pappa han försvann

samma kväll som Tomtens liv tog slut.

Emils spritvisa

Melodi: Snickerboa

Till spritbutiken ränner jag

och bankar på dess port.

Jag vill ha nå’t som bränner bra

och som gör mig skitfull fort.

Expediten sa; ’Godda,

hur gammal kan min herre va’?

Har du nå’t leg, ditt jävla dregg?

Kom hit igen när du fått skägg!

Men detta var ju inte bra

jag vill bli full ikväll.

Då plötsligt en idé fick jag

de har ju sprit på Shell!

Många falskor stod där på rad

så nu kan jag bli skitfull och glad.

Den röda vätskan rinner ned…

Nu kan jag inte se nå’t mer..!

SKÅL!

Efter maten ringde vi över mormor och strax efter att hon kommit knackade det på nytt på dörren.

Det var Tomten!

Typiskt att farfar just då gått för att köpa tidningen och missade honom..!

Anton var en aning reserverad med hjälpte Tomten att sätta sig ned på en stol. Den sedan smått förvirrade Tomten delade sedan ut paket och önskade alla en God jul.

Morfar assisterade som kameraman och vi får väl se om det kanske kommer upp något filmklipp lite senare…

Resten av eftermiddagen spenderades sedan enbart åt öppnades av paket. Oj, oj, vilken snäll (och tuff!) släkt vi måste vara!!

Själv fick jag det jag så länge önskat mig, men knappt vågat säga högt, en systemkamera =)

Så ni kan ni hajja att det kommer överösas med bilder här på bloggen! Med schyssta tillbehör i form av objektiv och linser kommer jag snart avancera till proffs..! Tack lallilopa!!

I love it!!

Som en extra bonus hade Jonas skrivit den bästa julrappen någonsin (ja precis, i vår familj rimmas det inte utan rappas!);

Klick klick klick,

här kommer en ny manik som kommer hamna mitt i prick

För konst är din grej och mer där till

men den här tar bara still----

bilder, 3 i sekunden

Så håll in knappen och sikta på Anton när han springer mellan rummen

men sakta i backen så han inte pillar på din lins

för du vet att de är det värsta som finns

Nu är det dags att vidga dina vyer

kanske använda den på en granne som smyger

långt bort från vår balkong

men du får inte fota någons annans ballefjong

Eftersom jag vet hur mycke du älskar mig

så kan ja väl ställa upp för dig

naken eller ej, jag modellar mer än gärna

för jag vet ju att du kommer att göra mig till en porrstjärna

8 gb minne kan va bra

600 bilder som du kan ta i rad

på mig i string eller utan någonting

Men så lär det inte bli

för du lär ju använda den på barnen och blogga som du inte kan låta bli

Den här klappen är du ialf värd

för bättre mamma till sina barn finns inte i denna värld

Julaftonsmorgonen började med att Tilde ropade att hon var vaken, strax därefter kom Anton instörtande till oss och hoppade upp i sängen.

”Tror du att Tomten har varit här och fyllt din julstrumpa med paket?” frågade Jonas honom.

Även om Anton själv insisterat på att Tomten inte bara kommer till snälla barn utan även tuffa killar, såg han nu en aning skeptisk ut.

Så han och pappa gick och kollade hur det låg till med strumpan.

”Han har varit här, Tomten! Han har varit här mamma!” rapporterade Anton lyckligt.

Efter öppnandet av småpaket och lite små mys började projekt jullunch att förbereddas.

Ytterligare en mammagen som måste ha lagat latent dök upp då det genast skulle börjas fixas och fejas. En stackars pappa blev där med mer eller mindre utschasad ut huset, men den skrikande unge på varsin arm, för att inte vara i vägen.

Det gav mig möjligheten att duka och plocka fram alla paket och lägga dem under granen.
Sedan var det bara att invänta gästerna…

Idag hade Anton sönder (ytterligare) en av sina leksaker.

”Du måste laga den mamma!” beordrade han.

”Men den går inte att laga den, den är helt sönder”, sa jag.

”Du kan tejpa den”, tyckte han.

”Nej, det går inte. Jag kan inte laga den!”

”Du kan inte?”

”Nej, jag kan inte…” bekräftade jag.

”För du är gammal…”

Tack kompis!

Hur kan man vara så trött att man sover ostört genom påklädning, skumpad i barnvagn över snövallar i kylan, buren in på dagis till skrik och skratt. För att sedan öppna ögonen slött efter en lite väl ivrig puss av brorsan, för att sedan gäspa och somna om…

Hur är det möjligt?

Det finns bara ett svar på den frågan… Jonas gener!

Fick ett sött mail av en läsare där hon skrev att hon tycker att mina barn borde bli fotomodeller då de alltid poserar så sött på alla bilder. Själv menar hon att hon inte ens kan få sina barn att sitta stilla länge nog för att ens kunna ta en bild.

Hur smickrad jag än blir och hur stolt jag än är över mina söta barn måste jag dock dementera detta påstående.

Enda anledningen till att jag då och då lyckas få dem båda söta ihop på kort är på grund av en hel del tålamod och massor med kort.

För att demonstrera bjuder jag härmed på hur det egentligen gick till när årets julbild kom till…

Uppklädda i sina tomtedräkter bad jag Anton hålla om sin syster för att kunna ta ett kort. Anton a.k.a linslusen, är helt med på detta… MEN..!

Tycker till en början att det blir en bättre bild om han har tomtemössan över huvudet istället för på huvudet…

Sedan propsar han bestämt på att Ninjan ska vara med på bilden, vilket jag inte håller med om.

Anton försöker då kompromissa och tycker att Tilde i alla fall kan ha ett samurajsvärd genom huvudet.
Jag protesterar bestämt denna gång.

Diskussioner mellan fotograf och tomtenisse utbryter då de är oense om vilken känsla som skall förmedlas med bilden. Fotografen menar ”julmys” medan tomtenissen insisterar på att vara ”cool” och envisas med att göra peacetecken.

Efter bön och mutor är dock Anton med på att ta ett ”gulligt” kort. Kärleksfullt kramar han om systern sin, 
dock en aning för kraftfullt för en liten tjej som mest bara ser förfärad ut…


Men skam den som ger sig =)

Efter att ha turats om att vara sjuka här hemma verkar det nu som om att vi alla är på bättringsvägen.

Dock har vi varit lite oroliga att Antons hörsel ska ha tagit skada av alla förkylningar.

Varannan mening består nämligen av; va, huh eller vad sa du?

Därför begav sig hela familjen upp till vårdcentralen idag för att få den lilla herrns öron kontrollerade en gång för alla.

Men nejdå, det var inget som helst fel på hans öron – det såg så fint ut så!

”Han kanske bara är en aning ofokuserad..?” sa doktorn.

”No shit..!” såg jag Jonas mima, men han höll sig från att yttra något.

Eller så hann han helt enkelt inte säga något, för Anton var redan på väg ut genom dörren.

Hej och hå!

Om det finns något som kallas jul-förfest, så var det precis det vi var på idag.
Värdar var farmor och farfar och det bjöds på massor av gott, massor av folk och lagom mycket stök.
Eller ja, stöket stod nog Anton Kingston mestadels själv för.

Men det blir ju lätt så att någon får i sig lite för mycket redan på förfesten och spårar en aning. I det här fallet bestod det han fick i sig av lussebullar, pepparkakor och julmust. Men den sockerhalten är lika med knark för en treåring.

Effekten uteblev inte. Efter att ha pratat för högt, för mycket och för länge, skrattat och gråtit deckade han sedvanligt i bilen på väg hem.

Prinsessan Tilde hade som vanligt betett sig oklanderligt då hon bara log och var söt medan hon bollades från famn till famn. De enda förförande minerna som hon utlöst var då någon fick syn på hennes rosa nagellack.

”Är hon inte alldeles för liten för nagellack! Ja, ja, man får väl vara glad att de inte var målade klarröda i alla fall!” sa en av farmors väninnor.

Jonas gav mig snabbt en intensiv och skuldbelagd blick. Klarröd var nämligen precis den färg hon haft på naglarna dagen innan.

Det har varit dålig blogg uppdatering från min sida… Sorry dudes!

Medan vännerna söta håller på att jobba halvt ihjäl sig innan julledigheterna känns det som jag själv mest tjänstgjort som mentalskötare/dagisfröken/städerska.
Med andra ord – mamma.

Då kidsen turats om att vara sjuka har jag knappt kunnat lämna huset på flera dagar. Detta gör en rastlös själ som mig själv en aning knäpp(are).

Man vet att man varit instängd för länge när man börjar prata och identifiera sig med karaktärerna i kidsens tecknade filmer.

För då mössen i Askungen yttrar sin sympati för henne i ”arbetsången” då brast det.

”Knappt har hon en stund att vila, Roppar dom och hon får ila…” börjar den.

Är det mig de sjunger om? Tänkte jag. Jag började därför lyssna på texten.

Mössen fortsatte sjunga;

Hela dan får, hon arbeta,
hon får jobba,
hon får streta,
putsa, diska, tvätta, damma,
varje dag är det detsamma
här hon putsar,
där hon sopar,
så snart dom inte ropar,
det är ju hon som knogar
tills hon blir alldeles virrig,
darrig, stirrig.

”Jag är Askungen!” konstaterade jag efteråt.

”Du är inte kungen!” protesterade Anton Kingson.

”Jo, Askungen!” propsade jag.

”Nähä, pappa är kungen!”

Det verkar som all reggae som spelas här hemma börjar sätta sina spår hos kidsen. Eller kanske har det börjat någon ny rastafari-fröken på dagis..?

För Anton Kingston har nämligen gett sig själv ett nytt smeknamn som han numera presenterar sig som:

”Här är jag, Anton-man!” meddelar han högt så fort han entrar ett rum.

Man skulle ju kunna tro att han med ett namn som Kinsgton skulle vara mer än nog rasta för en blek liten kille från Bromma. Men jag antar enough is never enough när det gäller vår son. Så numera går han alltså under namnet; Anton-man Kingston!

Anton-man från 2009.

Anton är väldigt mån om sin familj och att alla är lika mycket värda. Leker han en lek med olika karaktärer finns det alltid en mamma, en pappa, en lillasyster och självklart en huvudperson – han själv!

Idag lekte han ”mamma, pappa, barn” med sina gossedjurshundar, problemet är att dock att han bara har tre stycken.

Den stora fick självklart vara pappa hunden och den minsta Tilde och så den lite större valpen Anton själv.

”Måste ha en mamma också!” sa Anton.

Sedan började han slänga upp gossedjur efter gossdjur från sin leksakslåda i jakt på en mamma.

”Aha, här är du ju mamma!” sa han och höll stolt upp sitt fynd.

Vad det var för någon figur? Ingen mindre än åsnan från Shrek..!

Tack dude!

Hela familjen samlad!

När alla andra börjar bli friska, då blir det självklart min tur att bli sjuk. Är så förkyld att jag knappt orkar tänka!
Har prövat med allt…

Alvedon √

Nässpray √

Halstabletter √

C-vitamin √

Te med honung √

Vad mer kan jag göra?!

Tur att snälla morfar kunde ställa upp som räddare i nöden och hämta AK från dagis, för jag kommer knappt ur sängen så knappast utanför dörren… Suck…

Idag var det dags för Antons Luciatåg på dagis, klockan tre. Men det sket lillesyrran i, bokstavligen!

Just som vi var på väg ut mot dörren och mot dagis skrynklade hon nämligen ihop sitt lilla ansikte och så spred det sig en välbekant doft.

Så vad gör man..?

Det var bara att ta av ytterkläderna, av med hennes lilla tomteklänning och duscha av henne, på med tomteklänningen och ytterkläderna igen och så stressa järnet till dagis.

Vi hann precis fram till att höra de sista tonerna innan det var över. Som tur var hade Anton haft stort stöd i publiken ändå i form av både mormor, morfar, farmor och farfar.

Som jag nämnt tidigare, fick man varken fota eller fotografera, för att skydda de barn som har skyddad identitet. Så det var ju lite tråkigt såklart…

Men lite bilder på självaste tomtenissen och hans söta syster tog vi i alla fall…

Luciafirandet… Kommer ni ihåg vilken stor grej det var när man gick i skolan?

Alla skulle samlas i kyrkan där skolkören som övat i flera veckor skulle sjunga och viktigast av allt, längst fram skulle hon stå, skolans Lucia.

Självklart var det självaste gudmor Angelica som röstades fram som vår Lucia. Att hon var skolans rebel iklädd helgonskrud gjorde det hela bara ännu bättre.

Hade man inte utseendet för att bli vald till Lucia, kunde de som hade talang bli utvalda att uppträda under Luciafirandet. Och hade man ingen talang heller kan man ju alltid tjata sig till att få vara med ändå.

Så det var precis vad jag gjorde!

Till tonerna av någon julsång skrev jag min egen låt som jag sedan uppträdde med inför den fullproppade kyrkan. Efteråt förväntade jag mig ett jubel, men det var knäpptyst.

”Man får inte klappa händerna i kyrkan, det är säkert därför!” viskade Angelica tröstande till mig.

Men jag vet att detta bara var en god lögn från en god vän. För då hon tågade ut ur kyrkan hördes en hel del busvisslingar. Och jag är ganska säker på att om det inte är tillåtet att klappa händerna i kyrkan så det definitivt inte tillåtet att busvissla..!

Angie a.k.a. V-by's Lucia -99.

Vaknade upp tvärförkyld och till nyheterna om självmordsbombaren. Resten av dagen låg jag mest nedbäddad framför TV med ett obehag som bara växte och växte för varje nyhetssändning. Samtidigt som jag funderade på att evakuera hela familjen till något hemligt skyddsrum och aldrig mer gå ut - då det aldrig någonsin får hända dem något – då ringde farfar för att höra om Anton skulle med honom till badhuset. Anton blev överlycklig över förslaget och sprang genast och hämtade sina badbyxor, så det var med en viss motvilja jag kände mig tvungen att låta honom gå.

Samtidigt som en sådan här händelse skakar om en ordentligt får det en att inse vilken fantastiskt trygget man i vanliga fall lever i. En vardag som borde vara en självklarhet för ALLA människor, men som är allt annat än verklighet i vissa länder.

Låt detta vara första och sista gången något sådant här händer..!

Är ni lika omskakade som jag..?

Sju månader, en vecka och två dagar för att vara exakt, det är hur gammal Tilde är.
Inte gammal alls alltså… Men stå det ska hon!

Från att ha krälat runt på golvet som G.I. Joe i flera veckor utan att visat några tecken på att ens vilja ta sig upp på knä och krypa ordentligt så ska hon nu plötsligt stå.
Jodå, flera gånger idag har hon hävt sig upp med stöd och stått krampaktigt med vinglande ben i försök att greppa något…

Hann inte springa och hämta en ordentlig kamera men fick i alla fall det här bildbeviset med mobilen.

Imorse när vi satt och åt frukost stod MTV på i bakgrunden och Beyoncés låt Ego kom på.

”Den här ska du ju lätt sjunga till mig på vårt bröllop!” säger Jonas.

Really? Tydligen trodde han att Angelica och Natalie mer än gärna skulle ställa upp som bakgrundsdansare också.
Snacka om ego!
Så jag antar att det är en rätt passande låt trots allt..!

Detta är Jonas nya favoritbild då lillasyster äntligen får sin revansch efter alla påhoppningar.

Förlåt för den dåliga uppdateringen här på bloggen, men det har som sagt varit sjukstuga här hemma. Efter några intensiva dagar börjar i alla fall gänget må lite bättre… Skönt!

För att få dagarna att gå har vi plöjt igenom hela vårt filmutbud här hemma plus en hel del youtube.

Antons nya favorit är den gröna gummibjörnen och hans sång som Anton glatt går och sjunger hela dagarna.

Sonen har fått hosta, dottern är förkyld och mannen i huset ligger och spyr.

Å vad det är mysigt med vinter!

Det blev en TV-tittar dag...

Nu är det faktiskt inte långt kvar till julafton och god tid att börja tänka på julklappar.

I år kör vi men den ny grej inom familjen Löf. Var och en har fått dragit lott om att vara ”hemlig tomte” till någon annan. Så istället för att springa och leta julklappar till alla, lägger man en större summa på att köpa något fint till endast en person. Vem man fått är som sagt hemligt och avslöjas först då det är dags att dela ut julklapparna på julafton.

Jag tycker att det är en kul idé, men samtidigt älskar jag att både att köpa, slå in och ge paket, så den här begränsningen känns inte alls lätt, men jag kämpar.

Jonas problem ligger i att han aldrig kan hålla en hemlighet, så det är vad han kämpar med!

Det är inte lätt att vara oss i juletid…

Jag jobbar ju inte just nu i och med att jag är mammaledig, så jag blev extra glad då jag ändå blev inbjuden till julfesten.

Riktigt kul och träffa alla, speciellt mitt team som jag saknar jättemycket, och så världens finaste Eva förstås.

Kombinationen av fri bar och mina festglada kollegor brukar resultera i ganska galna fester. Men min tanke var att försöka vara något så när respektabel och höll mig mest till vatten. Efter ett tag insåg jag dock att det var en ganska lönlös strategi då ingen annan där var i stånd att bedöma om jag var ”respektabel” eller inte, för det fanns det ingen annan som var...

Ändå måste jag säga att det nog var den mest städade jobbfesten jag varit på hittills!

Moi et Evet ♥

Man kan ju undra vem Anton Kingston får alla sina idéer ifrån...


Gudbarn Anton Kingston.


Gudmor Angie...

Jag och Angelica tog med oss båda kidsen upp till centrum i tron om att vi skulle kunna ta en fika och prata lite och kanske hinna med lite shopping.

I sann ”lattemamma” anda beställde jag och Angelica varsin latte medan Anton fick en chokladboll och Tilde nöjde sig med att leka med en sked. Så långt gick allt bra… Vi började spåna inför Nyår, men konversationen gick ungefär såhär:

Angelica: Jag tänkte på nyår…

Jag: Anton, spring inte iväg så att jag inte ser dig!

Angelica: Jo, på Nyår, kanske vi skulle kunna…

Jag: Anton, vems mössa är det där? Lämna genast tillbaka den!

Angelica: Vi skulle kunna…

Jag: Anton, klättra ned från julgrannen!

Angelica: Alltså, det jag tänkte säga var…

Anton: Jag är BAJSNÖDIG!!

Angelica: Tror ni att ni kan få barnvakt till nyår eller..?

Tillslut bestämde vi oss för att lämna café och ta en sväng i affärerna istället. Vi gick till Lagerhaus där jag hittade ett nytt duschdraperi och badrumsmatta.

Samtidigt hälsar Anton på en tant och hennes lilla hund.

Jag går fram, för hundens säkerhets skull. Tanten berömmer mig för mina fina barn och går sedan glatt vidare i affären. Jag tar Antons hand för att leda honom vidare och upptäcker då att han tagit med sig chokladbollen (som jag trott att han ätit upp) och som han nu krampaktigt har mosat till en varm gegga.

Jag lägger geggan på fotstödet på vagnen och torkar snabbt av hans kladdiga små fingrar.

Efter att jag har betalat tar jag med mig kidsen ut för att vänta på Angelica som stod som nästa i kö till kassan.
När hon kom ut berättade hon hur kassörskan högt hade beklagat sig över tanten och hunden då hon precis fått plocka upp bajs på golvet.

”Så vidrigt, fattar man inte att man inte kan gå med odresserade djur i affärer!” hade hon sagt och himlat med ögonen.

Jag tittade snabbt mot fotstödet på vagnen efter chokladgeggan, och javisst, den var borta!

Så därför tog jag beslutet av vi genast skulle ta mina odresserade djur och lämna centrumet för idag.

Väl hemma lyckades vi genom effektivt teamwork få kidsen matade, badade och i sängs.

Nate kom sedan över och joinade oss på mat och vin och så kunde vi tillslut återuppta vår planering för nyår.

Jag jobbar hårt för att få Tilde att säga mamma.

”Säg mamma..." försöker jag.

Tilde ligger mellan mig och Anton i sängen och ler tandlöst tillbaka utan att säga ett ord.

”Tilde, säg mamma! M-A-M-M-A!” tjatar jag.

”Gegg!” utbrister Tilde.

”Hon kan! Hon säger ditt namn!” jublar Anton.

”Men jag heter väl inte Gegg heller!” sa jag.

”Gegg!” sa Tilde på nytt och sträck ut en knubbig liten hand mot mig.

Så var det med det, ni kan från och med nu kalla mig för mitt nya namn - Gegg.

Är du på jakt efter en barnvagn och samtidigt vill göra lite gott här i världen. Då kanske du ska lägga ett bud på denna specialdesignande Bugaboo.

Designern är ingen mindre än Gwan Stefani och 100% av intäkterna går till the Global Fund som jobbar med att eliminera AIDS i Afrika.

En god idé av en cool mamma, som dessutom har den goda smaken att döpa sin son till Kingston. Det kan man ju inte annat än gilla, eller hur?

Så har du pengarna (som jag saknar) så lägg et bud vettja! Budgivningen håller på till och med den 5e december. Klicka här för att läsa mer.

En fras i vår familj för att beskriva mig och syrran var en gång i tiden ” lilla storastyster och stora lillasyster” vilket var menat att antyda på vår mognadsgrad. Vilket jag avskydde! Men som Maja fortfarande älskar att slänga ur sig så ofta hon kan. Men idag fick jag min revansch då Maja bevisade att hon faktiskt har gått om mig i mognad, så långt att hon till och med gått och blivit tant!

Idag var jag och syrran nämligen och shoppade i Bromma Blocks. Hon kom och hämtade upp mig med bilen och så drog vi i väg med tildis i baksätet. Men nytaget körkort och ny bil ser hon ganska stolt ut där bakom ratten.

”Jag spelade jätte hög musik på vägen hit!” erkände hon.

”Jag hade gjort samma sak!” sa jag (som själv inte har körkort).

Men om jag hade haft det hade jag definitivt pumpat hihop på maxvolym och kanske gasat lite för mycket lite för ofta.

”Vad lyssnade du på då?”

”Savage Garden!” svarade hon.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt min söta lilla syster.

Hur mycket tant är man inte om det här är den typ av musik som man ”pumpar” på högsta volym i bilen? En mycket söt liten tant, men ändå!

Tantspåren fortsatte att göra sina avtryck under shoppingturen. För av alla saker man kan bli uppspelt över hittade hon de konstigaste.

”Nämen titta vad roligt en vitlökspress!” sa hon och lyfte upp den med glittrande ögon.

Jag höll på att skratta ihjäl mig!

”Lilla storastyster och stora lillasyster!” kläckte jag ur mig med nöje.

Söta tant Maja ;)

Ja, Jonas namnsdag glömde jag förståss bort, men att Tilde nu är sju månader hade jag i alla fall koll på.
Ja, i alla fall efter att farmor Anka ringde för att gratta henne!

Snacka om att jag gått och blivit en virrpanna… Känns som dagarna bara flyter ihop och iväg!

När Anton var liten hade jag koll på hans ålder räknat i dagar och nästan timmar. Men jag antar att det ofta är så med första barnet. Oj, jo, kan bara tänka mig hur lite koll jag skulle ha om vi skulle få ett tredje barn. Bäst att vi i så fall döper det till något enkelt så att jag inte glömmer bort vad det heter…

Tilde Noelle sju månader ♥