Vi står och väntar vid biljettutlämningen för Viking Line på Tina, Jonas, Emil och Elias. Som ni säkert förstår ska vi på kryssning.

”När kommer dom?” frågar Anton för fyrtiofjortonde gången och pressar sig mot fönsterglasen i förhoppning om att få syn på dem.

Nu är det inte så att vi väntat speciellt länge eller att de är sena på något vis, det är bara så att vi är så otåliga och förväntansfulla – speciellt Anton.

Detta blir nämligen något av en favorit i repris från förra gången då jag, Tina och Jenny tog med sönerna på en båt tripp ifjol.
Så Anton vet ju precis vad som väntar och därav rastlösheten.

Det är lite mer osäkert om Tilde egentligen förstår vad vi ska göra eller vart vi är på väg. Men i och med att hon gör allt precis som brorsan gör pressar hon sig också mot rutan och ropar efter Alias och Nemi (Elias och Emil).