För en gångs skull vakande Anton före syrran. Så vi bestämde oss för att tillsammans gå in och väcka henne.
"Go'morron lilla sötnos!" sa Anton ömt och strök henne över håret.
"Neeeej!" gastade Tilde och körde upp en hand i ansiktet på honom.
Anton tittade sårat på mig.
"Hon har inget vidare morgonhumör" sa jag till Anton.
"Vad är det?" frågade han.
Så jag förklarade det som att om man är på bra humör då är man glad, snäll och busig och är man på dåligt humör så kan man vara arg eller sur.
Anton nickade och verkade sedan fundera över det hela.
"Angelica hon, hon har ett bra humör!" konstaterade han sedan.

Snygg, smart, rolig och så har hon ju ett himla bra humör! ;)

Foton från pappas iphone.

Tänk att lilla Jessie tagit studenten! Känns inte som om det var så länge sedan man sjäkv tog studenten. Eller?
Självklart var vi på mottagningen för att fira och Jessica var såklart 2012 vackraste student! Grattis gumman!

Angelicas student. F.v; Carina, Jessica, Angelica och Veronica.

Klockan sex var vi uppe och gav Tilde åksjukemedicin, för nu ska vi ut på nya äventyr - mot Kolmården!
Efter att ha slängt i oss lite frukost mötte vi upp familjen Severbrink och begav oss i sällskap mot Norrköping.
Regent öste ned och en liten klump i magen fick man allt då man tänkte på att spendera en hel dag i sådant väder.
Lite oroliga var vi också eftersom Tilde kräkt de två senaste gångerna vå åkt bil. Men jag vet inte om det var medicinen som hjälpte eller det faktum att vi vände bilbarnstolen, men Tilde sov gott och vaknade först lagom till att vi svängde in på parkeringen till Kolmården.

Efter att ha preppat kidsen med arband med namn och telefonnummer och varsin djurmask var vi på gång.
Det första djuret vi såg, såg vi inte, det låg och sov någonstans.
Jaha, var de det här vi åkte så lång för? Besvikelsen var snabbt framme.
Men i samma sekund lättade molen och solen kom fram och länge fram skymtade vi en... Ja vad var det?
En ko, tyckte Elias eller en häst, trodde Anton. Men det visade sig vara En Davidshjort.
Grabbarna klättrade ivrigt upp på staketet och Emil pekade ivrigt från vagnen medan Tilde hoppade ur sin för att se bättre.

Nästa djur var en björn som bjöd på en uppvisning då han tog sig sitt morgondopp och kastade runt med en boll som han skickligt fångade. Humöret var nu på topp!

När vi kom fram till hagen där man får gå in till djuren och klappa rusade Anton och Elias in.
"Titta en get!" sa Anton.
"Å massa små getingar!" sa Elias och pekade på några killingar.
Fast lyckligas av alla var Emil. Snabbt klättrade han upp på en sten bredvid en gråspräcklig killing och slog ömt armarna om den med ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra.

Tilde var inte helt oväntat lite mer reserverad men på tryggt avstånd i pappas famn uppmande hon gladeligen honom att klappa djuren.

Efter att fått muta kidsen med kex för att få dem att lämna hagen gick vi vidare. Nästa anhalt blev en liten bilbarna. Nu var det Tildes tur att lysa upp. Tyvärr var hon för liten och fick istället titta på då Anton och Elias åkte ett varv. Tilde verkade dock inte allt för nedsalgen - tvärtom greppade hon nöjt Tinas hand då vi sedan gick vidare och stutsade fram.

Mina personliga favoriter är nog Tigrarna, skulle kunna stå och titta på dem hur länge som helst. Samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om dem. Inte kan de må bra av att vara instängda sådär?

Några djur som verkade riktigt lyckliga var dock delfinerna. Jag är glad att vi efter att ha tvekat lite ändå bestämde oss för att se delfinshowen.
Anton och Elias satt blickstilla med öppen mun och tittade förundrat. Även småttingarna verkade uppskatta showen även om de började bli lite trötta nu.
Det enda Anton inte gillade var när de spelades låtar om kärlek - han hävdar ju bestämt att han inte gillar kärlek (även fast han är en väldigt kärleksfull liten kille).
"Det krossar mitt hjäta, det krossar mitt hjärta", mumlade Anton då Markolioo sjöng om sommar och kärlek.

Vi såg även sälföreställningen som jag menade framfördes av sjöbjörnar. De påståndet möttes av skratt från de andra då de menade att det inte fanns något som hette det. Det finns sälar och sjölejon men absolut inte sjöbjörnar hävdade Jonas som var benägen att slå vad. Så det gjorde vi. Efter att kollat upp det kan jag stolt meddela att jag vann det vadet och Jonas därmed är skyldig mig ett par nya skor. Sjöbjörnar är härmed mitt nya favoritdjur!

Lika stolt var jag kanske inte då det började regna och jag nöjt plockade fram det de regnparkas jag köpt till mig och Jonas vid ingången, bara för att inse att de var barnstorlek. Fast lite roligt var det förståss.
Kanske inte fullt lika roligt att reget kom just då vi befann oss i Safari linbanan, det vill säga instängda i en bur utan regnskydd. Den enda som var helt oberörd av detta var Tilde som passade på att ta en tupplur i min famn.
Men det var också dagens enda missöde och efter en kavrt upphörde dessutom regnet och solen kom tillbaka.

Tildes favoriter i parken var nog elefanterna, men Anton menade att att de var knäppa. Speceillt en av dem som stod och gned sig mot en sten. Han var "koko i hjärnan".
Jag och Anton pratade även om hur konstigt de skulle vara om vi tvättade oss genom att fylla vår näsa med vatten och spruta ut över oss själva - som elefanterna.
"Fast elefanter har nog inte snor, som vi!" trodde Anton, för annars vore det lite äckligt av dem tyckte han.

Vi avslutade dagen med ett besök hos Bamse och hans värld. En fika och en karuselltur var det vi hann med innan parken stängde. Sedan hann vi precis till bilarna innan nästa regnskur kom. Men då svängde vi nöjda och glada ut från parkeringen och vinkade glatt och tackade Kolmården för en helt fantastisk dag!

Vi firade dagen genom att ta en cykeltur bort till Hässelbyslott för en picknic i slottsparken tillsammans med mormor, morfar, farmor och farfar. 
Solen sken medan vi fikade i gräset och kidsen turades om att blåsta såpbubblor.
Nere på fältet hade de annornat ett minitivoli med några åkattraktioner för barnen och Anton var såklart ivrig att få springa dit. Så efter att han kastat i sig en bulle och en Festis gick jag, Anton, Tilde och mormor dit.
Anton visste på en gång vart han ville - hoppborgen!
Tyvärr verkade alla andra ungar vilja precis detsamma och kön ringlade sig lång utöver fältet. Men Anton ställde sig tålmodigt och väntade.

Tilde fastande vid en liten tågbana med några små vagnar som gick runt, runt. Efter att mormor försäkrat Anton om att hon skulle hålla hans plats i hoppborgskön gjorde han syrran sällskap i en vagn. Tilde sken som en sol och Anton agerade storebror och försäkrade sig om att hon höll i sig och klappade henne uppmuntrande på handen då hon lydigt greppade tag i räcket framför sig.
Efter några varv stannade tåget och alla föräldrar sprang fram för att hjälpa sina småttingar att kliva ur. Men Tilde skakade kraftigt på huvudet.
"Mera!" sa hon bestämt.
Jag försökete lyfta ur henne, men hon höll krampaktigt om räcket.
Ja vad annat gör man än betalar och låter ungen få som hon vill.
Efter tredje åkturen fick det dock räcka och Tilde plockades motvilligt bort därifrån.
Suktade ställde hon sig istället vid det avgränsande staketet och tittade på när den nya kullen kids åkte iväg.

Lika ihärdig stod Anton i hoppborgskön och först tjugofem minuter senare stod han längst fram i kön.
Men då tängde det sig plötsligt ett gäng ungar sig förbi som varken köat eller betalat vilket gjorde att Anton blev stoppade med beskedet att han minsann fick vänta tills nästa omgång för nu var det fullt.

Ni kan ju ge er på att fan flög i mig! Men vad gjorde det när tivolisällskapet inte pratade svenska.
Så jag tog i på engelska och teckenspråk, men jag fick bara en nonchalat ryck på axlarna till svar.

Anton var dock lika duktig som innan och stod snällt och väntade fem minuter till innan det äntligen blev hans tur.
Men att dömma av hans leende då han stutsade var det väl värt den långa väntetiden.

Det var först sent på eftermiddagen som vi allihopa tog våra cyklar och begav oss hem till mormor och morfar där vi till kvällen bjöds på grillat på altanen. Mys!

Pappa vill bli brandman när han blir stor, och vi tror såklart att han kan bli vad han vill. Så idag följde vi med som supporter då han testade på inträdesprovet på brandstationen.
Tack vare Denny fick vi också en guidad visning av stationen och Anton fick chansen att sitta i en brandbil. Lycka!
Därefter har vi numera två killar som vill bli rökdykare!

Mobilfoto.