Kvällen började med en smäll – bokstavligen!

Ivrig att slänga på sig kvällsoutfiten sprang Angie nämligen rakt in i en garderobsdörr.

Men yrseln stoppade henne inte det minsta från att trippa runt i höga klackar eller från att utklassa i bowling.

Det enda som jag själv presterade bra under kvällen var att inte agera som den dåliga förloraren jag egentligen är. För det visade sig att jag varken hade någon nybörjar tur eller minsta talang för att kasta eller sikta med klot. Värdelöst! Ska aldrig mer spela bowling (eller utöva bowling som jag fick lära mig att man ska säga).

Sedan drog paryparet med oss till Kåken där småbarnspappan blev glatt överraskad av musiken och började slänga med sina inbillade dreads till reaggetonerna som strömmade ur högtalarna.
Men efter att ha insett att vi planerat in vår dubbeldejt lägligt nog under en löningshelg och lyckats få minst två drinkar spillda över oss i trängseln bestämde vi att det var dags att dra vidare.

Nästa anhalt blev Spyan där vi rockade loss tills jag knappt orkade ta ett enda steg till i mina klackar. Så vid tre bestämde vi oss för att ta en taxi hem till oss för en sista skål innan vi förklarade kvällen som slut.

Dagen efter visade sig att Angie tagit headbangandet igår till en helt ny nivå och nu mådde riktigt dåligt.

Så det resulterade i att vi alla fyra möttes upp igen, iklädda hoddies och solglasögon á la rockstars och skjutsade in Angie till akuten.

Diagnosen blev en lindring hjärnskakning efter gårdagens smäll in i dörren.

Men ska man festa ska man väl festa hårt, eller?

I brist av bildbevis från igår får det bli en gammal bild av mig och headbangarn på väg till staden.

Jag och Angelica hade storslagna planer om att ta med oss våra män ut på en dubbeldejt ikväll. Så då gick det ju inte för sig att jag kände mig som ett skrutt. Det var bara att kliva upp ur sängen, gaska upp sig, snyta sig och så några koppar kaffe och en Redbull på det så var man som ny!

Eller något åt det hållet.

Kidsen var överlyckliga över att få sova över hos mormor och morfar och var otåliga med att få komma dit. För en gångs skull krävdes det därför ingen större övertalning när det gällde att få dem att klä på sig och göra sig i ordning på morgonen.

Ute sken solen, vilket gjorde att det fick bli premiär både för vårjackorna och för årets första cykeltur då vi skulle bege oss mot mormor och morfar.

Tilde & Jonas på vårpromenad.

Tiden går så fort och jag hinner inte med att blogga. Vecka 12 flög extra snabbt förbi!

På måndagen hade vi gudmor Angie över på middag och på tisdagen fick jag smita iväg på middagsdejt på restaurang med Tina – mysigt!

Sedan var det min tur att bli sjuk, och då menar jag sådär total golvad så att man inte ens orkar ta sig upp ur sängen. Så där låg jag från onsdagen ända tills på fredagen och tyckte synd om mig själv medan övriga familjemedlemmar levde loppan.

Efter att ha varit uppbokade vecka efter vecka och tiden bara verkar rusa väg bestämde vi oss för att denna helg inte boka in någonting. För att få tid att stanna upp och bara vara.

Men tiden går i alla fall och vips var det söndag. Vilket helt klart var länge nog för mig och kidsen att ”bara vara” – nu ville vi hitta på något!

Så Jonas gick med på att släppa ut oss tre rastlösa odågor för att slippa ha oss klättrandes på väggarna.

Det blev en tur till Transebergsparken där vi fick fint sällskap av Max, Linnéa och Izak.

Tilde hade lite oturligt somnat i bilen på vägen till parken och man kan inte påstå att hon som nyvaken har det mest charmerande humöret. Men då hon och Izak fick pröva gungorna vände det. Izak log nöjt där han gungade fram och tillbaka medan Tilde kiknade av skratt varje gång man puttade på.

Anton for som vanligt runt och prövade den ena aktiviteten efter den andra och gjorde verkligen sitt bästa för att ta igen för de stillsamma dagarna hemma.

Charmtrollet Izak passade på att visa upp hur stark han blivit sedan sist.


En lycklig liten Tilde.

Ja det har som sagt varit fint väder de senaste dagarna. Vilket inger hopp om att det kanske inte är allt för långt kvar till vår och varmare tider.

Fast med det kommer förståss också nya bestyr – nämligen att hitta passande vårkläder till dagis!

I snart två veckor har jag nu letat runt på nätet och i butiker efter fodrade regnjackor till kidsen. Anton hade förra året en svart sådan med döskallar på och den var till så himla mycket glädje och nytta. Men i år har jag inte hittat en enda liknade modell!

Då jag frågat i butiker har jag fått svar att jag är ute och letar helt fel säsong(?).

Andra säger att det är bättre att klä på ungarna skaljackor med en tjockare tröja under då de ”andas” bättre. Men jag håller fast vid att den jackan Anton hade passade i ur och skur då den var vattentät och samtidigt precis lagom varm att ha under våren och även under kalla sommarnätter.

Men vad hjälper det när det bara är skaljackor som verkar sälja?

Dessutom är jag ju lite nördig på så sätt att jag gärna vill klä Anton och Tilde i liknade jackor. Så det begränsar såklart utbudet ytterligare – om det nu hade funnits något.

Tillsist hittade jag i alla fall det här fodrade jackorna med tillhörande brallor på Stadium.

Men nu blir jag så himla osäker på om det faktiskt är så att jag är ute fel säsong och det är skaljackor som gäller?

Hjälp!

Fjolårets Anton i fjolårets jacka.

Även idag sken solen och även idag var barnen hemma och sjuka. Skönt att de har varandra dock, för de leker så himla bra ihop!

Eller ja, det beror nog mycket på den tålmodige och generöse brodern. Men ändå!

Anton hyllade också syskonkärleken med en fin teckning som jag hade velat rama in om det inte varit så att lillasyster tio minuter senare var där och knölade ihop den.

Teckning av Anton Kingston; Tilde och Anton hand i hand.

Innan klockan hade slagit elva på förmiddagen hade jag redan hunnit få tre sms med väderrapporter från tre olika personer. De refererade alla till den strålande solen, med uppmaningar som; gå ut och njut och glöm inte solglasögonen!

Trevliga uppmaningar förvisso, om det inte hade varit så att jag var fast inomhus på grund utav två snoriga och hostiga barn.

Istället fick vi nöja oss med att titta ut genom fönstret.

Vi roade oss också med att titta på gamla foton och såg att vi för exakt ett år sedan varit ute och njutit av de årets första långpromenad i solen.

Tilde & Anton under promenaden den 12 mars 2011.

Jag vill inte vara ytlig och materialistisk, ändå finns det så mycket fina saker jag skulle vilja köpa till mina barn. Just nu drömmer jag om att få bona om i Tildes rum. Byta ut spjälsängen till en fin antik växasäng som denna och måla vit. Införskaffa ett fint litet bord med stolar och göra en liten kökshörna. Sätta upp en stor härlig lampa och kanske få in en sackosäck som man kan krypa ned och läsa i eller bara mysa.

Byta ut byrån till en garderob och möblera om. Så fint det skulle bli!

En ny säng blir det i alla fall till tvåårsdagen, som en symbol för att hon blivit en stor tjej, det har vi redan bestämt. Är inne på att dockan då ska få en liknade säng också och sy några matchande sängkläder. Men det är lätt att drömma, svårare med tid och pengar att för att få till det. Fast den största utmaningen är att övertala Jonas om att hon faktiskt skulle sova bättre i en antik prinsessbädd än i underslafen till en våningssäng att dela med brorsan.

Jag har ju faktiskt gått med på både en kepsvägg och en Bob Marley vägg, övertalats till att ha en mortionscykel i vardagsrummet och ninjasvärd i ett glasskåp. Nog är det på tiden att vi tjejer får in lite pluttinutt i hemmet också?!

Efter att spenderat förmiddagen i Brommas shoppingcentrum åkte vi till i samlad trupp till Backstugan i Solna för öppningsceremonin av moster Majas allra första konstutställning.

Det blev en lugn bjudning med familj, vänner och konstintresserade där vi medan vi smuttade på gott att dricka tittade på syrrans tavlor och fick lära oss mer om Mandala konst.

Är du också intresserad är du välkommen att ta del av utställningen som pågår hela mars månad ut.
För mer information och adress se Backstugan.

Nu är vi på väg till Bromma Blocks för att möta upp Max, Linnéa och Izak för lite shopping och lunch!

Det är alltid ett meck med att få med sig alla saker hem från dagis.

Alltid är det något klädesplagg som saknas, eller ett par skor som är för blöta att ta på, eller en ryggsäck som hamnat på fel plats. Men jag har ändå alltid lyckats få med mig det viktigaste.
Fram tills idag.

Efter att tillslut fått på båda kidsen overallerna, samlat ihop (nästan!) alla saker och med viss möda lyckats öppna den tunga dagisgrinden och därefter hämtat vagnen, då inser jag att Tilde inte är med.

”Tilde!” ropar jag.

”Tilde!” ropar Anton.

Vi går tillbaka in på förskolan.

”Tilde vart är du?” ropar jag.

”Tilde va’eru..?” ropar Anton.

En svag fnissning hörs från hallen.

Jag och Anton går dit, men ingen Tilde syns inte till.

”Tilde!” ropar jag nu lite mer bestämt.

”Lillasyster!” ropar Anton och tittar beklagande på mig, rycker på axlarna och suckar.

”Tittut!” hörs då plötsligt från klädhyllorna.

Där under sin plats står Tilde spikrak och överlycklig, väl kamouflerad i sin overall och mössa tillsammans bland de andra kläderna.

Mobilfoto.

Vissa dagar börjar helt enkelt inge bra. Man går upp då klockan ringer och kör på med precis samma gamla morgonrutin som alltid. Men av någon anledning så står man plötsligt där halvfärdig och inser att man måste gå – NU!

I ett desperat försök att hinna ikapp tiden försöker man därför dra på sig strumporna samtidigt som man borstar tänderna och packar kidsens ryggsäckar (vilket förklarar varför ungarna ibland har en tandkrämstub medpackat till dagis).

Idag var just en sådan där dag och så fort jag insåg det började jag stressa upp mig.

”Skynda, skynda, skynda!” uppmanade jag Anton och Tilde som förstås inte alls förstod sig på min tidspress.

Anton stod obekymrad framför spegeln och gjorde grimaser istället för att klä på sig och Tilde prövade nöjt pappas skor.

Efter en massa tjat, mera tjat och så lite till tjat utan resultat fick jag nog.

”Nu hoppar ni i overallerna!” gormade jag allt vad jag kunde.

Anton ryckte till och slutade genast med sitt grimaserande. Tilde tittade storögt på mig, uppenbart förvånad och tillsynes en aning förvirrad.

Försiktigt gick hon sedan mot sin overall som jag lagt ut på golvet och ställde sig på den. Spände sina små nävar och tog i allt vad hon kunde för att få till ett jämfotahopp.

”Hopp, hopp?” yttrade hon ansträngt mellan skutten samtidigt som hon osäkert sökte min blick för bekräftelse.

Hopplöst söt…

Hopplöst söta Tilde.

Lill lördag kunde förut betyda sena nätter på stan, numera betyder onsdagar storhandling.
Fast lite festigare blev det förståss av att vi stötte på mormor och morfar i affären och fick med oss dem hem på kaffe och bulla.

Foto från syssling Matheos dop 2011; mormor, Tilde & Anton.

Det farmor mest av allt önskade sig i födelsedagspresent var kort på barnbarnen. Så självklart var både jag och Calle framme med kameran och knäppt bilder i söndags.

Mitt mål var att försöka få till en bild med farmor tillsammans med alla tre barnbarnen.

Men då Tilde inte surade, då stoppade Ebba leksaker i munnen och då Anton äntligen gick med på att ta en bild hade han skaffat sig en snygg tuschpennemustasch efter hans målarkonster.

Men en vacker dag, farmor, bara inte denna födelsedag. Med eller utan bild önskar vi i alla fall ett stort grattis!

Varje morgon när vi ska till dagis springer Anton förväntansfullt fram till cykelrummet. Och varje morgon måste jag förklara att; Nej, det är fortfarande inte vår!

Vi måste vänta med att plocka fram cykeln tills isen på backen har smält och vi kan byta ut den tjocka vintermössan till något tunnare som passar under hjälmen.

Men visst längtar man!

Foto från augusti 2011.

Anton vill köra bajsbil när han blir stor och drömmer även om att bli brandman – precis som pappa!

I och med att det varit mycket prat om bränder och brandbilar här hemma tyckte jag och Jonas att det var ett bra tillfälle att lära Anton numret till larmcentralen om det faktiskt skulle vara så att han skulle behöva tillkalla hjälp.

”Om du behöver ringa efter hjälp då slår du 112 på telefonen”, instruerade Jonas.

”Men bara om man verkligen och då menar jag verkligen behöver hjälp”, tillade jag.

”112”, memorerade Anton.

”Då kommer du till larmcentralen som kan skicka en brandbil om det brinner”, sa Jonas.

”Ja, eller en ambulans om någon gjort sig illa, eller polisen om du behöver hjälp av dem” fyllde jag i.

Jonas nickade.

”Så om du behöver hjälp är 112 numret till alla bilar som kan komma och hjälpa dig; ambulans, polisbil och brandbil” sammanfattade han.

”Och glassbilen?” frågade Anton förväntansfullt.

Ni kanske inte visste att farmor kan åka skateboard?
Men de kan hon, det kan alla – bara man har hjälm! Det menar i alla fall Anton.

Under kalaset kunde farmor och alla kalasgäster därför bli avbildade på skateboard bara man kom förbi Antons lilla ateljé som han satte upp i Tv-rummet.

Faster Anna får sig ett skateboard porträtt.

På onsdag fyller farmor år, men vi tjuvstartade firandet redan idag. Farmor stod för bjudningen och vi för busiga barnbarn.

Tilde och Ebba hade på sig sina fina ”kusinklännigar” och Anton målade födelsedagsteckningar medan vi andra mumsade i oss god paj följt av god tårta.

Ebba och Tilde lika (söta!) som bär i sina klänningar.

I och med att Filippa snart lämnar Sverige och oss för New York och fashionschool hade tjejerna ordnat ett ”Going away surprise party” för henne.

Kidnappad från jobbet fördes hon med ögonbindel till Clarion där vi var cirka femton pers som väntade i en svit för att överraska henne. Å överraskad blev hon allt!

Efter några drinkar och snack trippade vi vidare på höga klackar till Fridays för en middag i amerikans stil för att sedan fortsätta till Berns för de som ville.

Foto Iphone: Angelica & Sofia.

Foto Iphone: Filippa & Zandra.