Plötsligt, just som vi står där och borstar tänderna, trötta och griniga, men ändå upp med tuppen - då slocknar plötsligt varenda lampa i lägenheten. Det blir svart och då menar jag verkligen kolsvart, för vi har inte ens så mycket som hunnit dra upp persiennerna ännu.

 

"Vad är det som händer?" upprepar både Tilde och Anton om och om igen.

"Det är ingen fara, det är bara strömavbrott" upprepar jag som ett eko på deras fråga, om och om igen.

Samtidigt lyckas jag i hitta en ficklampa som vi sedan turas om att lysa med på varandra för att kunna klä på oss och göra oss i ordning i mörkret.

 

Det går relativt bra och vi kommer, till slut, efter lite om och men iväg. Längs med parkvägen ser det tänt ut i de hus vi passerar.

Men då vi kommer fram till dagisgården lyser inte en lampa, och all personal står där - utanför.

"Vi kan inte ta emot några barn idag", får jag förklarat. Vilket jag kan förstå. Svårt att ta hand om barn i mörkret, då man inte heller kan laga mat eller få larmet att sluta tjuta som automatiskt går på vid rörelser inne i lokalen då de inte kan larma av.

 

Så det var bara att ringa till jobbet, förklara som det var och avboka mitt morgonmöte oh traska hem igen.

 

Hemma tände vi ljus och räddade maten i frys och kyl genom att packa ut den på balkongen. Vilket blev ett utmärkt tillfälle att frosta av kylen. Ett projekt som kidsen snabbt engagerade sig i. Med stekspadar i högsta hugg blev detta ett perfekt substitiut för utebliven lek i sandlådan/snöhöhen på dagis. 

 

Som tur var fick Elias plats i Antons grupp, så jag fick Tina med att hjälpa mig att hålla truppen samlad.

Elias var så uppspelt att han studsade upp och ned som en boll, och jag tyckte också att det skulle bli väldigt spännande. 

 

Lektionen började med att simfröken visade arm- och bentag på land, innan de hoppade i poolen. Sedan var det full fart. Anton lyssnade bäst han kunde, och med tanke på  allt som pågick runtomkring, plask och skratt, tycker jag att han gjorde ett bra jobb.

För Antons egen del var det nog att flyta på rygg med hjälp av enbart en "flytgroda" som var höjdpunkten.

 

Efter trettio minuter var lektionen slut och barnen släppte ifrån sig alla flythjälp och började dra sig mot trappen längs med kanten. Ja, alla barn utom Anton som, så som vanligt, drömde sig kvar några sekunder extra.

Under den tiden hinner simfröken vända sig om för att besvara föräldrarnas frågor.

Samtidigt som Anton tar två stora simtag rakt ut i bassängen och med det genast försvinner under ytan. Då bassängen är så pass grund att han nästan bottnar, studsar han snart upp igen, men försvinner lika fort ned igen och jag kan se paniken i hans ögon.

Det hela gick bra, och simfröken fiskade upp honom så fort jag gjort henne medveten om att det krävdes en räddningsinsats för att fiska upp Anton.

 

Anton hostade och snörvlade och var såklart uppjagad. Men efter att fått pustat ut och fått några kramar inlindad i sin handduk bekräftade han att det gått bra.

När man varit med om en krissituation, vilket man måste säga att det är att se sin son försvinna mot botten av en pool, då är det lätt att förtränga sin egen reaktion, då alla fokus hamnar på den nödställde.

Jag beskrev det som panik, men Tina var dock snabb på att poängtera att panikartat inte riktigt var hur hon skulle beskriva mitt agerande.

Tydligen hade jag knackat simfröken på axeln och mycket sakligt och artigt sagt något i stil med;

"Ursäkta, skulle du kunna rädda min son som håller på att drunkna där borta."

 

Konstigt det där, jag som annars är så himla lättberörd, reagerar alltid lika "rationellt" i situationer som andra lätt låter känslorna ta över styr. Jag skulle bli en utmärkt brandman, eller ambulanssjuksköterska (om det inte vore så att jag efteråt skulle älta varje scenario i all evighet). Men som mamma vill jag ju gärna inte att de andra föräldrarna på simskolan ska tro att jag är iskall. Ett förtvivlat litet förtvivalt skri hade jag väl i alla fall kunnat få fram..!

 

Anton verkar dock inte allt för traumatserad.

"Hur gick det på simskolan?" frågade Jonas när vi kom hem.

"Bra, fast jag drunknade lite..." svarade Anton och visade sedan stolt hur man gör arm- och bentag.

 

Idag gick Anton och Jonas på födelsedagskalas hos dagiskompisen Noah.

Så jag och Tilde bestämde oss för att ha en tjejdag och göra Vällingby.

Bara att ta bussen är ett äventyr tycker Tilde, som tjuter av skratt i varje gupp, eller kraftig sväng. Höjdpunkten är dock att få "plinga på knappen".

I centrum började vi med att shoppa lite och avslutade med att titta på Knattebio, som idag bjöd på filmen "Lilla Anna och Långa Farbrorn".

Det gick strålande, förutom att Tilde vägrade sitta på en kudde för att sitta lite högre upp i sätet, som de andra knattarna, och envisades med att sitta utan. I och med att hon är en ganska liten knatte resulterade detta att fällstolen gång på gång höll på att fälla ihop sig - med Tilde i.

Men det var bara en bonus tyckte Tilde som fnissade högt varje gång hon höll på att fara upp. 

 

Det blev som vanligt god fika hos Maja och Henke - kladdkaka!

 

Man kan se ett visst tema på presenterna som vi i familjen ger till varandra.

Jag fick ett stativ till kameran av Maja och Henke i julklapp.

De fick en videokamera av mig och Jonas.

Pappa fick en kamerablixt av mig, Maja och grabbarna i födelsedagspresent.

Maja fick ett objektiv i födelsedagspresent av mamma och pappa idag.

 

Jag hade även tagit med mig min sladdlösa fjärrutlösare till kameran (som jag fick av mamma och pappa i julklapp) och den lekte Anton glatt med. Så jag antar att det är en (rakt nedstigande) trend, som kommer att hålla i sig. 

 

Man kan ju fråga sig varför jag gjorde videon nedan till min kära syster.

Men så går det när man ber mig stå för "underhållningen".

Två dagar innan Majas kalas fick jag nämligen SMS från Henke.

 

10 jan, 19:18 Henke:

Hej alla! På lördag är det ju tänkt att vi ska fira Maja. Dock så har det blivit lite knasigt med tider, vi undrar därför ifall det funkar för er att komma lite tidigare, runt 13.30-14.00 istället för 15.00?

 

10 jan, 19:18 Sofia:

Hej knasbollar! Är vi bara välkomna mellan 13.30-14.00 förväntar jag mig att ni klämer in både tårta och ett uppträdande på de 30min!!

 

10 jan, 19:19 Sofia:

Gärna iklädda hattar!

 

10 jan, 19:19 Sofia:

Å skägg!

 

10 jan, 19:20 Sofia:

Men inga jordgubbar på tårtan, jag är allergisk.

 

10 jan, 19:20 Sofia:

Inga jordubbar i skägget heller.

 

10 jan, 19:21 Sofia:

...det vore ju bara konstigt liksom!

 

10 jan, 19:23 Sofia:

Fast på hatten vore det kanske lite piffigt..?

 

10 jan, 19:24 Sofia:

Så länge jag slipper äta hatten...

 

10 jan, 19:25 Sofia:

Jag är nog allergisk mot hattar...

 

10 jan, 19:25 Henke:

Om jag sparar mitt skägg så kan du få en hatt när du kommer hit.

 

10 jan, 19:26 Sofia:

Lova?

 

10 jan, 19:39 Henke:

Självklart, dock får du nog stå för upprädandet själv tyvärr.

 

10 jan, 20:12 Henke:

Alternativt kan du lämna det till Jonas.

 

10 jan, 20:17 Sofia:

Deal! Vi kommer! :)

 

10 jan, 20:22 Henke:

Kul! Ser fram emot detta!

 

10 jan, 20:23 Sofia:

Jag med! :)

 

 

 

Vi sa att vi skulle ha en "slappar dag", men det är egentligen bara Jonas som är riktigt bra på att slappa. Så det var ju dumt, för mot eftermiddagen klättrade jag och kidsen på väggarna.

Så vad gör man när det inte finns någonting att göra?

I vårt fall blev det en spontan skattjakt. Jonas ritade en karta och jag hjälpte Anton och Tilde på med ytterklädderna. Sedan var äventyret igång.

Anton var pirat och kartläsare och Tilde hakade glatt på.

 

Vid "krysset" fann vi en affär och där inne fanns mängder av skatter i form av godis. 

Alla pirater fick välja något och sedan tågade vi hem igen, nöjda och glada. Eller ja, Tilde blev plötsligt ledsen när vi kom hem och började gråta. 

"Vi hitta inte i skatt" trodde jag förtst att hon sa mellan tårarna.

Först när hon lugnat ned sig förstod jag att det inte var "i skatt" hon sa, utan "Izak".

Medan vi andra letat skatt, hade Tilde alltså hoppats på att hitta Izak. Gulligt!

 

Tilde har gjort sig känd som en ganska blyg och tillbakadragen tjej.

Vilket absolut är helt okej och en skön kontrast till resten av familjen bestående av överpresteranade clowner.

 

Men det har ibland gjort det svårt för mig att relatera och vid vissa tillfällen förstå vad hon gentligen vill och behöver. Jonas har varit bättre på den punkten, han och Tilde har haft en starkt band sedan hon föddes, medan jag stundtals kännt mig otillräcklig.

 

Men under  de senaste veckorna och framförallt över julen har något hänt. Jag vet inte om det är Tilde som plötsligt öppnat sig eller om det är jag som har varit mer mottaglig, men hon har blivit min nya lilla buddy.

Hon väcker mig på mornarna och kommer och berättar sånt som hon tänker på, bjuder in mig till lek och erbjuder de mysigaste kramarna i världen. Vi skrattar och busar och det är okcså tydligt att bara för att hon inte hela tiden vill stå i centrum och showa och spexa som sin bror, så betyder det inte att hon inte har humor.

Tvärtom har clownen i henne hon verkligen kommit fram, bara en trivs bäst utan en stor publik. Vilken fick mig att inse att det inte är brist på självförtroende som gjort att hon hållt sig undan stålkastarljusen, utan att hon lyser starkt av sig själv och inte alltid behöver andras bekräftelse för att må bra.

Hoppas att Anton kan anamma lite av det istället för den prestationsångest jag är rädd att han ska ärva från mig.

 

Jag kan nog lära mig ett och annat av Tilde, så jag hoppas vi fortsätter vara buddys, hur olika vi än må vara.