Idag var det Täby Angelicas födelsedag!

Vädret var inte riktigt med oss. Mulen morgon följt av en ganska molnig dag. Vilket jag i och för sig tror var bra, då vi kanske gått ut lite väl hårt med solningen och brännan fick en chans att lägga sig.

Så vi ägnade oss åt att umgås, kolla in området och shoppa lite – även om utbudet var ganska dåligt.

Vi startade kvällen med att fira Täby Angelica (inget vidare smeknamn, men jag måste ju särskilja Angelica och Angelica på något sätt) på hotellet med små bakelser, födelsedagsljus och en gräslig tolkning av ”Ja, må hon leva”.

På önskemål av födelsedagsbarnet åkte vi sedan in till Sunny Beach. Vi skippade dock klackar och rockade sandaler till förmån att kunna hoppa runt på dansgolvet. Alla var på toppen humör och jag och gick all in för att visa hur förortstjejer ”fuldansar”. Tror vi kan ha lyckats, då Emma fångade oss på video helt inne i steg som jag tror beskrivs bäst som ”gorillan”, ”crazy legs” och ”country clap”.

Funderar skarpt på att ta upp koreografin igen, med en side-kick som Angie tror jag vi kan bli stora!

Helt klart är dock att vi inte håller tempot med de yngre festprissarna. Jäklar vad orutinerad man är!

Kul hade vi i alla fall, även om hemlängtan börjar smyga sig på.

Maten har verkligen inte varit den bästa här. Knappt ätbar om jag ska vara ärlig. Men ikväll lyckades vi alla fall få oss en helt okej måltid på en restaurang bredvid hotellt. Att mat och dryck är otroligt billigt, kompenserar något, då fyra personer kan få en hel middag inklusive dryck för motsvarande 200kr. Men enbart för matupplevelsen så kulle jag då aldrig återvända.

Sällskapet är däremot toppen! Vilken tur vi hade som stötte på Täby tjejerna! Vi har hittills hängt både dag och kväll och fnissat ihop.

Idag var det varmt! Knappt att man ville lämna poolen och det gick inte ens att slå på iPhonen i solen! Men jag klagar inte! Sol är vad vi ville ha och sol är vad vi fick!

Idag gick vi alla fyra tjejer ned till stranden och lade oss med varsin bok och bara njöt. Jag vet inte när jag hade tid att läsa en bok senast! Havet var perfekt, behagligt, skön botten och inte en sköldpadda i sikte!

På kvällen åkte vi in till Sunny Beach och kollade läget. Många fördommar bekräftades och det kändes väldigt skönt att kunna vifta med förlovningringen då de olika förslagen började komma.

Tillslut hade även Angelica och Emma flyttat över varsin ring till ringfingret då vi insåg att vi inte skulle lämnas ifred annars. Bara Täby-Angelica som njöt till fullo, och det kunde hon väl få unna sig. Men tillslut var vi gammeltanter tvungna att be henne ge upp. Vi hade fått nog av fulla friare och tuggummitechno och ville bara hem till kråkslottet och sova!

När vi vakande upp såg vi saker från ett annat ljus, bokstavligen. Solen sken upp hela hotellomårdet och i receptionen möttes vi av den leende ägarinnan.

Visst låg hotellet avsides och visst var det litet och enkelt. Men det var faktiskt ganska skönt och ju mer vi bekantade oss med området och efter att kunnat ligga ostörda vid poolen och serveras frukost, ja då började det känns riktigt bra.

Det föll sig naturligt att vi började hänga med Täby-tjejerna och efter att ha käkat middag ihop igår blev det både lunch, poolhäng, middag och några öl tillsammans idag.

Ja detta var verkligen en sista-minuten-resa. Två dagar innan bokade vi av ren impuls.

Tänk att jag och Angelica har känt varandra hela livet och delat allt, men aldrig unnat oss en resa tillsammans. Så det var hög tid. I och med att det inte fanns någon planerad budget för i semesterkassan resonerade vi att ”billigt ät bra” och tog i princip första bästa billiga resan till solen som vi hittade.

Det blev en ospecificerad tur till Bulgarien.

När vi landade och inte hade en aning om vart vi skulle hamna var Angelica var layed back och cool som alltid bakom sina solglasögon. Själv samlade jag på mig massa papper, googlade upp dagens datatrafik på telefonen och försökte titta mig omkring för se om jag kunde minnas något från min tidigare resa till Bulgarien för att kunna lokalisera mig.

Men jag var tre år sist jag var i landet och allt jag mindes var havet, men det var ju alltid något. Jag menar det borde ju vara här någonstans.

Vi blev hänvisade att hoppa på en transferbuss som skulle ta oss till vårt hotell. Vi blev även tilldelade en busslista med namn på alla busstopp och hotell. Vårt visade sig vara sist på listan – St Nikolas.

Så vi åkte förbi hotell efter hotell, passerade Sunny Beach, stannade vid mer avlägsna hotell och stoppen blev allt längre och längre ifrån varandra. Tillslut var det bara jag, Angelica och två andra tjejer kvar på bussen och de såg lika vilsna ut som oss.

Sedan kom reseguiden fram till oss och bad oss stiga av. Vi var nu uppe i bergen, en bra bit från de andra hotellen.

”You now go by car, yes!” sa guiden.

Härligt! Det lät ju toppen! Att inte ens busstransfern kunde transportera oss.

Även de andra två tjejerna såg en aning skeptiska ut.

Guiden pekade på en bil som stod parkerad längre bort med en storväxt man som satt bakom ratten.

”Toppen!” mumlade Angelica och vi hoppade in i bilen efter att vi klämt in väskorna i bagageluckan.

De två andra tjejerna, Emma och Angelica,  visade sig vara från Täby och hade precis som vi bokat resan i sista stund och inte haft en aning om vart de skulle hamna.

”Jag sms’ade min mamma och bad henne kolla upp hotell St Nikolas och fick som svar att det inte finns något hotell vid det namnet”, berättade Täby Angelica.

Bilen körde upp för en lång brant backe och gasade på så att bilen skakade då den for fram över den knöliga asfalten.

”Stannar vi vid ett nedsläckt kråkslott drar jag!”

Två minuter senare stannade vi till vid ett nedsläckt kråkslott. Vi var framme!

”Har ni sett Hostel-filmerna?” viskade Täby Angelica medan de stora järngrindarna stängdes igen bakom oss.

Hurra, detta kommer fantastiskt!

Idag fick Jonas ”en egen dag” och åkte med Björn till Norrtälje för att måla graffitti.

Så jag och kidsen fick roa oss själva, vilket blev en tur fram och tillbaka till centrum och en sväng förbi mormor och morfar.

Anton var dock lite orolig över vart Jonas skulle måla någonstans.

”Han målar väl bara på gamla hus va?” frågade han mig.

För Anton och för er andra som också oroar er – Nej, det var varken gamla eller nya hus som målades, utan en helt laglig graffitivägg. Så det så!

Då Jonas de senaste dagarna gått allt mer in i rollen som fransos (inget konstigt med det!), hade jag inget annat val än att haka på trenden och brytningen. Så vi gick all in och turistade runt, besökte det lilla muséet, testade SPA avdelningen med bar i poolen, promenerade längs med bryggorna, åt en fantastiskt god middag och avslutade med att sörpla drinkar till tonerna av Daniel Lemma och hans band. Sacré bleu, så mysigt!