En dag på dagis efter helgen, sedan var det kört, igen!

Tilde vakande hostandes, varm och febrig, så det var bara att stanna hemma idag. Igen!

Att jag skulle vara med och hosta ett stort kundevent ikväll, det gick dessvärre inte att flytta på. Så Jonas fick helt enkelt komma hem tidigare för att avlösa mig och så bar jag iväg.

Hej och hå!

Är det bara mina barn som ser ut som om det varit ute och målat graffiti på tåg hela dagen då de hämtas från dagis?

Mer noggrant färglagda i fejset än någon av Antons alla målarböcker. Med händer täckta i färg och kroppen prydd egen ritade tuschtatueringar föreställande allt från kludd, Batman och bajskorvar.

Tidigare var det spår av mat jag alltid fann på mina barn vi hämtning. Men det tycks ha blivit lite bättre med det sedan jag påpekade att de gärna fick hjälpa mina barn till ett handfat efter att de ätit.

Eller så är det så att ketchupen är så väl kamouflerad av all färg numera.

Klart att ungarna ska få måla. Klart att de ska få leka och kladda. Det är kul!

Jätte kul…

Speciellt kul när man efter dagis ska någonstans och måste ta med sig sin fyraåring som prytt sig själv genom att måla sjörövarskägg, men som dessvärre mer påminner om en Hitler mustasch för oss som lever i den bistra vuxenvärlden.  

Idag hade Anton fått hjälp av en fröken att måla en sjörövarlapp över ena ögat. Detta hade skett på förmiddagen. Nu några svettiga dagistimmar senare såg det dock mer ut som en blåtira.

”Det var jag som målade honom!” erkände den yngsta fröken glatt och log sött.

”Tack…” fick jag fram.

”Kolla jag har massa tattjueringar åsså!” sa Anton stolt och kavlade ivrigt upp ärmarna för att visa mig.

”Mmm, coolt…” fick jag fram den här gången.

För jag kan inte säga något. För jag tycker att det är klart att ungarna ska få leka. Det är kul.

Jag kan inte säga något för fröken är söt och ler rart.

Jag kan inte säga något för jag själv har riktiga tatueringar som pryder armarna och de kan jag tillskillnad från kidsen inte tvätta bort med lite tvål och vatten.

Fast så himla coolt tycker jag inte att det är, egentligen…

Precis som Tina skriver i sin blogg, så blev det inte ett advents firande av den kanske traditionella sorten. Men nog så mysigt då vi, hela familjen, blev bjudna på god lunch och fika hemma hos Tina, Jonas, Emil och Elias.

Anton och Elias lekte på som vanligt i samma busiga, intensiva men konfliktlösa lek som vanligt. Men deras intensitet gör också att de blir helt slut och genom svettiga, vilket i sin tur är anledningen till att de spontan strippar nästan varje gång, om ni undrar varför dessa två för det mesta är barbröstade på alla kort.

Tilde var som vanligt mest intresserad av Tina och därefter katten, eller kanske fikat. Men började så småningom även mjukna upp för Emil som fick en spontan klapp på huvudet då de satt och pillade med leksaker bredvid varandra.
Emil, det lilla charmtrollet visade på nya tricks, som att slå sig för kinderna och ”oja” sig och han kommer säkerligen bli en mästare på bus då han redan nu jobbar hårt för att busa ikapp med de stora busungarna.

Så kom helgen och jag blev gräsänka. Övergiven för jourplikt på fredagen och sedan för nöjen på lördagen i form av träningsläger hela dagen följt av en kväll i samma anda med Victor på Rumble of the Kings.

Hade gärna följt med som förra året, men det fick bli såhär den här gången.

Kan ju vara kul för brorsorna att få hänga lite själva någon gång också.

Victor & Jonas.

Ni vet hur man kan bli en aning ”arbetsskadad”. Man har vissa rutiner på jobbet som man utan att tänka på råkar upprepa av bara farten när man sedan är hemma.

Jag gör visst samma sak när det gäller rutiner med barnen.

Idag efter lämning på dagis hade jag sällskap till tunnelbanan av en av dagispapporna. När vi kom fram till övergångstället strax innan tunnelbanestationen stannade vi båda upp.

”Ingen bil, ingen buss, ingen krokodil!” mumlade vi sedan i kör.

Sedan tittade vi på varandra för att samtidigt inse vad vi höll på med och att vi faktiskt inte hade några barn med oss.

Att kalla det ”barnskadad” låter inte helt rätt, men ni förstår vad jag menar!

Tiden går så fort.

Ja, jag vet att man börjar bli gammal när man börja nyttja sådana där uttjatade fraser.

Men det är väl ytterligare ett bevis på att tiden faktiskt går fort och jag nu är gammal nog att börja bli tjatig.

Ändå har jag lite svårt att greppa det. Tänk att för två år sedan fanns inte Tilde?!

Eller, jo! Det gjorde hon ju faktiskt – i min mage!

Märkligt hur de där fyrtio graviditetsveckorna räknas bort så fort barnet är fött.

Ni som varit gravida förstår säkert vad jag menar.

För under hela tiden man är gravid då räknar man veckor och dagar på hur gammal bebisen är. Men sedan, när de föds, då börjar man som om på noll igen.

Som om den där tiden i magen bara var en slags nedräkning.

Men nio månader är ju faktiskt en ganska lång tid (i alla fall om man kräks varje dag).

Nä, nu får jag väl ändå ta och bestämma mig. Nio månader vill jag få till att vara ganska långa, samtidigt som jag började med att säga att tiden går så fort…

Blev ett väldigt vimsigt inlägg det här! Fokus!

Hur som helst, för två år sedan fanns Tilde. Närmare bestämt befanns sig i min mage!

Då enbart en liten skrutt. Nu fortfarande en liten skrutt, men cirka 70cm längre…

Man kan ju nästan tro att jag köpt mig en ny bebis för att citera Smilla.

Är det inte fantastiskt?

Tänk att tiden går så fort!

Idag är det den 24 november. Det betyder att det är en månad var till julafton.

Tycker inte alls som det känns som så.

Nu är ju jag kanske inte den ”juligaste” personen du kan träffa, kanske mer åt Grinch hållet om jag ska vara ärlig.

Detta stoppar mig dock icke från att hota mina barn med klassikern ”Är man inte snäll får man inga julklappar”.

Fast det är en bluff som Anton dessutom synande redan förra året med att kontra att Tomten faktiskt kommer till coola killar också.

Inne i stan vid mitt jobb är det redan juldekorerat men massa stora röda julgranskulor hängandes i lyktstolparna längs hela Klarabergsgatan.

Jag antar i alla fall att det är julgranskulor det ska föreställa?

Även om de faktiskt mer liknar gigantiska talgbollar.

Absorberar alltså ingen vidare julkänsla där heller.

Ingen snö har vi heller. Förra året hade jag redan tröttnat på den vid den här tidpunkten.

Ja som sagt, Grinchen har ni här. ¨

Så vad ska jag göra åt min bristande julkänsla?

Har ni några tips?

Vad får er att få in julkänslan?

Ljuvligt juliga Tilde Noelle för ett år sedan (sju månader).

När jag höll på att överföra foton till datorn passade jag även på att föra över några gamla filmklipp.

Hittade då den här sekvensen på Tilde där hon dansar loss. Som att döma från de stapplande stegen och de få fjunen på huvudet, borde vara filmad kring det att hon nyss fyllt ett år.

Helt klart är det också att hon fått musiksmaken efter pappa, men dansstilen efter mamma!

Det är många som fyller år nu! Idag skickar vi ett stort grattis till söta Linnéa som har födelsedag!

Försökte hitta en bild där hon har blicken in i kameran och inte kärleksfullt fäst på Izak.
Men nej, någon sådan bild kunde jag inte hitta!
Det är bara att konstatera att hon helt enkelt är en sådan fantastiskt kärleksfull mor att hon inte kan låta bli!

Grattis hjärtat och grattis till Izak som tog sina första steg dagen till ära!!

Bild från Max och Linnéas landställe i somras.

Som min söta vän Eva så klokt uttryckte det; ”Varför är det alltid så himla mysigt att vara hemma sjuk i fantasin men inte i verkligheten?”

Ja, varför är det så?

När Jonas fick stanna hemma med Tilde igår var jag nästan lite avundsjuk. Nu vill jag ju självklart inte att mina barn ska vara sjuka, någonsin. Men om de nu ändå ska vara det, ja då tänker man att det skulle vara sådär himla mysigt att pyssla om dem, i teorin.

Att man drar ut täcket i soffan och bäddar ned sig tillsammans framför någon film. De hostar till lite då och då och man hämtar vatten och medicin och klappar på dem. Pussar på dem sådär i pannan och säger ”Såja hjärtat, såja”.

Efter lite moderlig kärlek blir de så småningom bättre och spricker då upp i ett tacksamt leende.

Så blev det tisdag och min tur att avlösa Jonas VAB. Så mysigt vi skulle ha, jag och min minsta älskling. Eller inte…

Det var gnäll från tidigt morgon till sen kväll.

Den teoretiska myset uteblev och det blev i praktiken ersatt av neurotisk vyssjade, en hel del snorpapper och en stark längtan efter öronproppar.

Något tacksamt leende fick jag knappast heller då dagen var över. Men däremot en spark i huvudet och två i magen under natten då hon envisades med att sova mellan mig och Jonas och inte i sin säng. Tack och hej, leverpastej!

”Vad är det för dag idag?” frågar Anton mig på morgonen.

”Måndag…” svara jag sådär lagom entusiastiskt.

”Hurra!” utropar han glatt.

”Hurra?”

”Ja, då börjar allt om från början…!”

Ja just ja. Hurra..?

Något annat som börjar idag är ett nytt år för farbror och Gudfar Victor som fyller år!

Men det kan jag gärna hurra för! Hurra och grattis!

Victor!

Idag skulle två av Löfen uppvaktas, då både farfar och Victor har födelsedagar i november. Detta firades med en god födelsedags middag hemma hos farmor och farfar.

Tilde hade varit gnällig hela dagen och hade, med tanke på hur varm hon varit i natt, troligen haft feber. Så jag tänkte först stanna hemma med henne, då vi inte ville riskera att hon skulle smitta ned någon. Men efter mycket om och men och inga tecken på några andra sjukdomssymtom åkte vi ändå iväg allihopa.

Men Tilde fortsatte att vara gnällig och ville helst bara bli omkring buren.

Anton däremot röjde på som vanligt i full fart. Fram med alla leksaker på en gång och sedan klättrandes upp och ned på alla möbler. Ett under att ingenting faktiskt gick sönder och att det enbart skedd en olyckshändelse i form av ett fall från en motionscykel.

Kusin Ebba gav dock prov på att hon kan komma ett bli en konkurrent när det gäller Antons tid i strålkastarljuset. Det verkar nämligen som familjen fått ännu en spelevink som verkar njuta både av uppmärksamhet och utav att få folk att skratta. Detta genom att mer än gärna bjuda på leenden varvat med en hel del höga utrop.

Kanske det får bli en familjeturné med teateraporna om några år.

Ebba och farfar (morfar!).

Idag var Anton och farmor iväg på teater och såg Alfons och trollkarlen på Intiman.

Jag var lite orolig för att han inte skulle kunna sitta still. Så mycket spring i benen som han har.

Men nejdå, det hade gått alldeles lysande. Han hade suttit koncentrerat och hängt med och skrattat när det skämtades och klappat i takt när det dansades, för att sedan när det blev lite mer spännande fatta farmors hand.

När han sedan kom hem pratade han på om trollkarlen och hunden Zingo. Han visade också hur killarna, Alfons och Victor, hade dansat breakdance ”precis som han och pappa kan” och bubblade på om både det ena och det andra.

Lite svårt var det allt att hänga med, men lätt att förstå att han hade haft roligt!

Tack farmor ♥

Vi har en hel samling stenar här hemma.

Det började med att Jonas tog med sig tre stycken hem från sin resa till Island i början av året. Coolt, kan man tänka, lavastenar eller några gnistrande sällsynta.

Men nej, här snackar vi alltså gråsten som han plockade direkt utanför hotellet. Punkt.

Min respons var;

”Vad fina! Ska jag lägga dem på din hylla tills din mamma kommer och hämtar dig?”

Men jag vet inte om min dagishumor uppskattades.

Detta startade dock en trend som sonen snabbt hakade på. Inte som man kan neka honom heller för "pappa har ju plockat hem stenar".

Nu ligger de i alla fall här, en hel drös i bokhyllan och jag bara väntar på att någon unge ska upptäcka dem och komma på något skoj att hitta på med dem.

Undra vad det blir, ett krossat fönster eller jack i golvet..?

Men jag lägger mig inte i. Även pappor måste ju få stå sitt (sten)kast.

Jag vill dock poängtera att Jonas även hade med sig fina presenter till oss alla från Island. Viktigt att nämna också för att Jonas hotat med att starta en egen blogg där han bara ska skriva alla dumma saker jag gör. Ett tidskrävande projekt alltså som jag helst vill få honom att avstå ifrån.

Det blev en rolig och väldigt sen kväll tillsammans med våra halloween freaks!

Det är inte bara Anton och hans polare som tycker att det är kul att klä ut sig. Ibland behöver även stora barn få leka och idag var det mamma och pappas tur!

Med kidsen överlämnade i trygga händer hos farmor och farfar började vi spöka ut oss – bokstavligt talat! För nu var det Halloween fest som stod på agendan!

Snart blev vi joinade av min elaka tvillingsyster, Angelica.

Känner ni till tvillingarna från the Shining? Ja, man kan väl säga att de ikväll var tillbaka, tjugo år senare...

Jonas var Djävulen själv, inget konstigt med det och gick snabbt in i karaktär då han förbannade oss tvillingar då vi sprang runt och stökade till och spillde blod.

Ett stort GRATTIS till farfar som fyllt år!!!

När pappa är hemma med kidsen blir det lätt lite stökigt... Eller?

Min såkallade smartphone är, som sagt, ganska dum. Som jag nämnde i tidigare inlägg går det inte att ladda hem några appar. Inte heller ansluta till USB eller ladda för den delen.

Detta innebär dessutom att jag inte kunnat överföra några av de foton jag tagit med mobilkameran till datorn.

Men så, från ingenstans, kom jag idag på att jag nog hade en USB-sticka som man kan sätta in minneskortet direkt i och tadaa – så kunde jag överföra en massa fina bilder!

Inte helt oväntat var det nästan enbart bilder på kidsen, de flesta ur fokus och med åtminstone en unge halvt ur bild. Men så fanns det också några guldkorn.

Mina favoritbilder är helt klart då de håller hand!

Jag vet inte riktigt varför eller vad det egentligen är som gör att jag blir så himla berörd av just det, men jag bara tycker att det är det finaste i hela världen och kan nästan klämma fram en tår!

(Ja jag säger då det, vad har hänt med denna forna hårdhudade rebel…)

I alla fall.

Ni kan ju då tänka er mig när jag fick upp den här bilden på alla tre älsklingarna som håller hand. Snörvel och snyft så fina de är!

Mobilfoto.

Mobilfoto.

Mobilfoto.

På väg till dagis.

Tilde sitter i vagnen och viftar av sig vantarna och Anton går bredvid och släpar benen efter sig, mumsandes på ett äpple.

Helnöjd med livet och vår promenad.

Men så småningom upptäcker han att jag glömt att plocka bort den lilla klisterlappen som talar om vad det är för sorts äpple. Detta gör att han snabbt förlorar han fokus på att gå och panikartat börjar leta efter en papperskorg.

Jag förklarar att vi måste skynda oss.

”Mamma har ett möte, jag kan inte komma försent idag, igen.”

Men Antons fokus ligger bara på (den förbannade) klisterlappen.

Efter att tjatat och praktiskt taget dragit honom längs parkvägen får jag tillslut syn på en papperskorg.

”Där har du en papperskorg!” sa jag en aning bitter då stressen och pressen på att komma fram i tid nu är klart påtaglig.

Anton och vänder sig mot mig och ler sött.

”Tack mamma, och tack för livet!”

Det är min underbara knäppa lilla unge det!

Ja nu blir inläggen lite hipp som happ med datum i fel ordning och så vidare.

Men det har varit en massa strul med Tele2 som av någon anledning (som de inte kan svara på) hade avslutat vårat abonnemang. Vi har med andra ord inte haft Internet på över en vecka och jag som har därmed inte kunnat blogga.

Ja, jag vet att jag är old fashion som sitter hemma framför datorn och gör mina blogginlägg!

Ja, jag vet… Jag kan göra som många andra och blogga från jobbet. Men min prestationsångest gör det omöjligt för mig att göra annat än just jobba på jobbet. Nog för att jag kan multitaska vilket är en förmåga man nästan automatiskt måste bearbeta fram som småbarnsförälder. Men jag förstår inte hur jag skulle kunna hinna skriva ett blogginlägg med någorlunda vettigt innehåll under arbetstid och samtidigt hinna med alla arbetsuppgifter utan att rucka på arbetsmoralen. Så nej, det går bort för mig.

Ja, jag vet… Jag kan blogga från mobilen. Men min smartphone är i själva verket en dum telefon som det inte går att ladda hem några schyssta appar till som underlättar bloggskrivandet. Med min touchscreen alternativt att använda det minimalistiska lilla tangentbordet så är jag rädd för att min teknik, eller brist på teknik, dessutom skulle göra mina inlägg helt obegripliga.

Så alltså, nu blir det lite uppdateringar från veckan som gått. Hipp som happ…