Idag vakande Anton och var på ett strålande humör.

”Kalas, kalas, idag är det kalas!” trallande han lyckligt.

Med all rätt. För mycket riktigt, idag var vi bjudna på Izaks ettårskalas.

”Ja må e leva, ja må e leva, ja må e leva å hundra år!” brast han sedan ut i sång.

Ja den där för att glatt sjunga med lätt modifierad text måste vara talang rakt nedärvd från mormor Inga.

Tilde var inte sen att stämde in med sin huliganvrål och så var vi alla i partymode.

Trots att kalaset skulle börja klockan två och vi, men andra ord, inte skulle  behöva stressa. Stod vi en kvart efter det att vi egentligen borde åkt hemifrån som vanligt i hallen, halvt på klädda, vimsiga och stressade.

Men iväg kom vi i alla fall och efter lite problem med att hitta parkeringsplats och därefter lokalen som kalaset skulle hållas i var vi framme. Tilde hade vid det laget däckat och hängde lealöst på Jonas arm. Fast brorsan var såklart fortfarande i farten och sprang uppspelt med slipsen på svaj in i kalaslokalen och utropade sin sedvanliga hälsningsfras;

”Hej, det är jag som är Anton Kingston!”

”Vi vet!” ekade det som svar från Linnéa, Max och de gäster som redan anlänt och som träffat vår lilla partyprisse vid tidigare tillställningar.

Izak iklädd en av Antons små skjortor var sötare en någonsin och log som vanligt vant mot mig då jag bara var tvungen att genast börja knäppa en massa kort.

Det bjöds på fika i form av två sorters tårta och kakor. Födelsedagsbarnet själv fick smaka på sin första bit tårta som han nöjt mumsade i sig, men mestadels lade bredvid tallriken och bestämt mosade ut med skeden.

Tilde vakande lagom till presentöppningen och placerades nöjt i pappas knä med en bulle, medan Anton med glädje intog rollen som assistent till Linnéa. Fast som vanligt med en rad förmaningar från mamma och pappa om att vänta, lugna ned sig och vara försiktig. Vilket gick sådär.

Precis som våra egna barn brukar bli blev Izak överöst med fina presenter.

Av oss fick han en liten ryggsäck i form av en krokodil som han förhoppningsvis kan ha nytta av vid dagisstart och en mjuk liten Blixten bil.

Då alla paket var öppnade var det kidsen som stod för underhållningen. Tilde och Izak lekte med några av Izaks nya leksaker, medan Anton lånade pappas leksak – iPhonen. På vilken han spelade in sin egen röst som sedan en app konverterade till en katts eller jultomtens röst till Anton och hans publiks förtjusning.

Tack Max och Linnéa för ett mysigt kalas!

Igår kväll fick Jonas en barnfri kväll och drog ut med Maxen för att svänga sina lurviga. Eller svänga och svänga, de förblev nog mest dinglandes från en barstol. Men hur som helst blev det sent och jag antog att en sovmorgon skulle uppskattas.

Så när kidsen vaknade kom vi viskade överens om att vi skulle låta pappa sova vidare och smyga upp och äta frukost själva.

Det gjorde vi. Jätte tyst och fint satt de båda duktigt vid sina platser och väntade tåligt medan jag dukade fram frukosten. De serverade yoghurt medan jag rostade mackor till mig själv.

Då jag föredrar den nästintill brända vred jag upp både värmen och tiden på brödrosten och stoppade i två frysta brödrostskivor. Sedan fortsatte vidare med att brygga lite kaffe.

”Jag vill också rosta min macka!” sa Anton då mina var färdiga och räckte fram sin tinade limpmacka.

”Javisst!” sa jag och lade den utan att tänka mig för i rosten.

Insikt ett…

 – Tinade mackor vidbränns då de får ligga på högsta värmen i två minuter i brödrosten.

Insikt två...

– Brandalarmet är ett högst effektivt sätt med sitt ilskna tjutande att abrupt väcka en trött och chockad pappa från sin sovmorgon.

Anton fyller år snart. Fyra år. Det är stort!

Vi har börjat knåpa på en önskelista för att – ja, den bortskämda lillplutten har alldeles för många nära och kära som vill skämma bort honom ännu mer och undrar vad han önskar sig.

Men han har allt! Hundra bilar! Hundra filmer och böcker! Å hundra andra småprylar som gladeligen sprids ut över våra golv i tid och otid.

Så vad ska man hitta på till en fyraåring?

Jag minns inte vad jag själv önskade mig när jag fyllde fyra..?

Kanske en My Little Pony som alla andra småtjejer.

Eller kanske inte eftersom jag inte var riktigt som alla andra typiska småtjejer. För då jag väl fick en grön liten bevingad plastponny då fick han namnet Tomas.

Min barndomsvän Kattis hade en hel IKEA-kasse med ponnyhästar som hon kammade håret på och byggde små hinder åt att hoppa över. Jag och Tomas ägnade oss mest åt att lyssna på Bruce Springsteen och klättra i träd.

Hursomhelst leksakerna ”när jag var ett litet barn” var enkla.

En ponnyhäst, en studsboll, ett hopprep ett kassettband.

Sådant intresserar inte Anton. För att fånga hans intresse måste en leksak ha minst fem olika funktioner.

Sist vi var i en leksaksaffär visade jag Anton en verklighetstrogen tiger i plats som jag tyckte såg ball ut.

”Kolla vilken häftig tiger!” tyckte jag.

”Vad gör den?” frågade Anton nonchalant.

”Vad menar du? Det är en tiger. Man kan leka att den springer eller morrar…” sa jag.

”Men vad gör den? Blinkar den eller kan den bli en robot kanske?”

”Det är en tiger! Tigrar varken blinkar eller förvandlas till robotar, det är bara tigrar.”

”De är bara tråkiga.” svarar min son likgiltigt.

Punkt. Så var det slut på den konversationen.

Förstår ni vad jag menar?

Är alla dagens ungar totalt överstimulerade? Eller är det bara mina barn?

Idag fyller Izak 1år!
Antons bästa lilla killkompis och Tildes favorit som hon gärna skulle adoptera som lillebror.

Å jag med för den delen!

Ett stort grattis till dig Izak önskar världens stoltaste Gudfar och hans galna familj!

Izak ♥

Mina mornar...

Inte nog att man själv ska försöka nå ett någorlunda vaket tillstånd då alarmet brutalt väcker en. Man ska hinna klä sig, få sig nått i magen och åtminstone borsta tänderna, i bästa fall även håret. Dessutom ska även kidsen väckas, matas, kläs på och tvingas ut genom dörren. Väl ute i trapphuset med två gastande ungar börjar det febrila letandet efter nycklarna. För de ska jag av någon anledning alltid lyckas lägga på något annat ställe än dagen dessförinnan. När dörren är låst är troligtvis varenda granne vaken av ljudet av mina högljudda barn.

Om man ändå hade en ljuddämpare, tänkte jag, och kommer i samma sekund på att jag glömt Tildes napp. Upp med dörren igen, hitta nappen, plugga in den och låsa dörren. Då kommer Anton på att han inte tagit med sin ryggsäck. Upp med dörren, in med Anton, vänta, vänta, vänta.

Men Anton har redan glömt vad han skulle in och göra och har hittat någon leksak och är mentalt förlorad in i fantasins värld.  

Så in, greppa ryggsäcken, greppa Anton, ut. Inleder försöket att ta ifrån honom leksaken som han nu håller hårt tryckt till sitt bröst som om det vore det käraste han hade och absolut måste ta med till dagis. Förklarar pedagogiskt varför man inte ska ta med sina egna leksaker till dagis. Anton vägrar. Tar därutav till en skarpare ton som ignoreras. Tar till hot som är som luft för denna vane kämpe. Tar slutligen till fysiska medel och bänder leksaken ur hans hårda grepp. Varav trapphuset förvandlats till en krigszon med höga vrål och dramatiska utsvävande rörelser i form av väderkvarnsvevande händer och sprakande fötter så att båda gummistövlarna åker av.

Syster yster joinar gladligen i broderns galenskap likt alltid och nappen far därmed ned för två av två möjliga trappor.

Sedan påbörjas kampen om att få in de gastande galningarna i hissen tillsammans med deras packning i form av ryggsäckar och regnkläder tillsammans med ens egen väska, skopåse och jobbpärm. Fem svettiga minuter senare är vi framme vid vagnsrummet. Ett barn försvinner snabbt in bland de andra vagnarna, medan det andra vägrar att lämna hissen.

Infångade och tvångsplacerade i vagnen bär vi sedan av i full fart. Dock med en hel del stopp då det ena barnen är så litet att hon kan slinka under bumperbarn om hon lägger sig platt på rygg och ålar. Den andre så stor att han egentligen borde gå själv. Men som då skulle ta oss en höst att komma fram och som nu istället i kombination med sin tyngd och moderns brist på muskler bara försinkar oss en aning.

Jag minns då jag kunde vakna och det enda jag behövde bekymra mig över innan jag gick till jobbet var vilka skor jag skulle ta på mig…

När jag och Jonas trötta kliver av tunnelbanan vid vår station tillsammans med ett tjogotal andra glada nattugglor snubblar vi praktiskt taget över en kille som ligger på perrongen.

Vi som sist av är dock de enda(?!) som tillsammans med ett annat par ens stannar för att se hur han mår.

Vi konstaterar snabbt att han är medvetslös och gissningsviss i sextonårsåldern.

Jag ringer därför 112 medan Jonas och paret känner efter puls och försöker få liv i honom.

Jag förklara snabbt situationen för kvinnan i andra änden av luren men hon verkar inte speciellt benägen att nappa på mitt förslag om att skicka ut en ambulans.

”Bor han i närheten kanske ni kan följa honom hem” fick jag som förlag.

Svårt att få fram en adressuppgift bara, tyckte jag, och poängterade igen att han var medvetslös.  

Hon menade dock att detta lät mer som ett polisärende och jag blev därför vidarekopplad. Polisen som svarade ställde sedan en rad frågor. Men som jag nästan uppfattade var mer riktade mot mig och vad jag hade för intresse av killens välbefinnande än hans situation.

Efter att ha genomsökt hans kläder efter plånbok eller något annat för att kanske kunna få fram någon identitet på killen hittar Jonas en spruta. Visserligen i en oförbruten förpackning men fortfarande en obehaglig upptäckt som jag snabbt vidareförmedlade i telefonen.

Efter ett snabb koll på FASS med iPhone fick vi fram att det handlade om ett blodförtunnande medel och polisen tyckte då att det mer lät som ett medicinskt ärende. Jag fick därför prata med den tredje person – en sjukvårdare – och för tredje gången dra hela historien.

Under tiden börjar killen på marken att kvickna till och får hjälp av Jonas att sätta sig på en bänk som han knappt kan sitta upprätt på. Samtidigt kommer två kvinnor gående. Det visade sig vara killens mamma och väninna. Jag räckte därför över telefonen till mamman.

Summan av kardemumman var att ingen ambulans skickades ut och att mamman förklarade det hela med att säga att det var ”lite tokigt” av sonen att hamna i den här situationen. Efter att försäkrat oss om att killen faktiskt var okej lämnade vi dem, men vi var båda en aning uppriva.

Vad har hänt med medmänskligheten?

Vem kliver över en avsvimmad tonåring utan att ens bry sig?

Hur vridet är det inte när man ifrågasätts för sin omtanke istället för att få hjälp då man ringer och slår larm?

Och hur långt har det gått när man som förälder tycker att det bara är ”lite tokigt” när ens son är så pass påtagligt påverkad av något att han inte ens kan ta sig hem utan istället svimmar och blir liggandes. Dessutom livsfarligt nära kanten på en tunnelbaneperrong.

Jag kan inte förstå…

Sötaste faster Anna har fyllt år, vilket självklart ska firas!

Så efter att kidsen överlämnats till mormor och morfar drog jag och Jonas ut på jakt efter den perfekta outfiten. Temat var silver så vi tänkte blänkande metallic, nitar och paljetter.
Men den trenden har tydligen dött ut (?). För vi hittade ingen kul, eller inget alls rättare sagt.

Så en aning frustrerade över det fick vi ta till vår kreativitet och det som vi redan hade hemma. En snilleblixt senare stod Jonas inlindad i folie och i modellen grekiskgudinna/tunnbrödsrulle.

Men efter att besvikna kunnat konstatera att det inte gick att hålla kreationen på plats fick vi ge upp den idén. (Trots uppmuntrande sms från faster Anna om att tejp fanns att låna).

Iklädda en mer diskret klädsel drog vi istället iväg när det började mörkna mot Anna och festen. Där ett strålande födelsedagsbarn öppnade iklädd silverperuk och paljettklackar.

Efter lite mingel vart det frågesport om Anna.

- Som jag stolt kan briljera med att jag och min lagkamrat tog hem.

Mycket tack vare att jag kände till historierna både om Annas ”champinjonfrisyr” och farfar Roffes standard outfit då han hämtat upp Anna vid Arlanda – flytväst!

(Fast min lagkamrat var nog mindre imponerad av mig då jag bestämt propsade på att skriva hans namn med A medan han rynkade pannan och menade att det var en udda stavning på Olof.

Fast jag trodde han sa ”Ola”. Så när han bad mig att lägga till ett F till min redan unika stavning blev det riktigt konstigt. Vilket förvärrades ytterligare då jag insåg mitt misstag och inte ville genera honom och därför lyckades genera mig själv ännu mer genom att bortförklara mig med att en historia om att jag jobbade med många norrmän som hette Olof fast som stavades just på detta sällsynta sätt. I alla fall blev det en väldigt konstig och pinsam, dock kort konversation, som avslutades med att han bokstavligt talat smög därifrån.)

Besatt av tanken att inte framstå som korkad försökte jag därför resten av kvällen kompensera för detta genom att ge mig in i djupa diskussioner för att visa mitt sanna intellekt.

Det blev därför en hetsig debatt om klackskor och mammasysslor! Bra jobbat!

Sedan avslutade jag det hela med en final i form av ett framträdande av det klassiska gamla 80-tals dansmovet ”The running man”.

Väldigt roligt hade jag i alla fall, men var minst sagt också väldigt trött så vi sist av alla tackade för oss.

Hur det sedan gick för ölhävarkungarna (Jonas, Calle och Victor) är en annan historia.

Foto av faster Anna och Ebba från Tildes födelsedagskalas i maj.

Så har ännu en jobb- och dagisvecka passerat. Tiden går så fort!

Kidsen trivs på dagis och själv gör jag mitt bästa för att komma in i arbetsrutinerna.
När vi fått in lite vardagsrutiner ska jag försöka komma igång igen med att uppdatera här på bloggen.
Så håll ut Anton- och Tilde-lovers! ♥

Ikväll blev vi bjudna på en någorlunda spontan kräftskiva hos Eiwy (Gudmor Angelicas mormor). Att vara spontan är ju inte alltid det lättaste med kids, men den här gången gick det strålande.

Tillsammans med alla systrarna knas, deras respektive och fina Maggan och hennes fina Johan tillbringade vi sedan kvällen runt bordet. Mumsande på kräftor, paj och tårta.

Med ett hockeyproffs och ett pokerproffs i gänget blev det mycket snack om spel och sport (som jag är likvärdigt usel på). Fast jag pratar förståss inte mindre för det (vilket jag kanske borde).

Men som alltid med det sköna gänget blev det en hel del skratt och skämt på varandras bekostnad.

Anton älskar att rita. Han är duktig också!
Riktigt fint blir det när han sätter igång och skapar små gubbar, bilar, monster och såklart Ninja Turtles.

Idag fick jag och Jonas den stora äran att bli avbildade.

”Mamma” och ”pappa” skrev han också med stora utomordentliga bokstäver över.

- Ja, jag blir så larvigt stolt och rörd att jag nästan bölar.

Så var inskolningen för Tilde inne på dag tre.
Jag hade fortfarande lite svårt att greppa att hon på måndag förväntas att vara inskolad och klar.
Lämnas och förmodas klara en hel dag (utan mamma!) på dagis.

Men då jag observerade henne från håll slog det mig plötsligt.

- Hon inte bara betedde sig som ett dagisbarn, hon såg dessutom ut som ett!

Med spåren av lunchen på T-shirten, den obligatoriska snorelvan på överläppen och i full färd med att äta ett limstift.

Min stora lilla dagistjej!

Direkt efter att ha avslutat en lyckad första inskolningsdag drog vi vidare mot nya äventyr. Bara hem och packa om och så iväg mot Tornparken för att möta upp Ida och sysslingarna Nova och Henny.

Vilken fin park! Fast de var svårt att hålla koll på tre ungar som alla gav sig iväg på upptäcktsfärd i egen riktning. Men vi stannade inte så länge då magarna började kurra. Så det blev istället en kort promenad hem till sysslingarna, dit Fredrik strax därefter kom hem.

Kidsen började genast röja runt medan jag försökte hjälpa Ida med att laga till en lasagne. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen, någon mästerkock är jag inte. Men det visste såklart inte Ida då hon gav mig ansvaret att tillreda ostsåsen. Men det gick ganska bra tyckte jag och rörde och rörde. Fast tjocknande gjorde den förståss aldrig. Då fick jag ett tips – att sätta på plattan!

Gott blev det i alla fall och Jonas slängde i sig säkert halva lasagnen utan att skämmas. Anton hade såklart inte tid och äta utan ville hellre busa med Henny. Så de två sprang istället iväg och lekte.

Efter en kort stund kunde vi höra Hennys söta stämma och hur hon bestämt regisserade leken.

”Anton! Sätt dig nu ned på stolen så jag kan hamra dig i huvudet!”

Då tyckte jag att det var ett bra tillfälle att titta till dem. Fast de lekte så fint så. Anton satt lydigt på stolen medan Henny försiktigt bankade honom i huvudet.

”Vi leker fitör!” förklarade Anton.

Frisör alltså…

Sedan bytte det plats medan jag självfallet var tvungen att springa för att hämta kameran.

Trötta efter en heldag tackade vi efter maten för en trevlig kväll och gick mot bilen.

”Var det roligt att leka med Henny?” frågade jag Anton då han hoppade in i bilen.

”Ja, vi är två riktiga busungar!” svarade han nöjt.

Jag kan inte annat än  med ett leende hålla med!

Så var det dags för Tilde att börja på förskolan. Tänk så fort det gått!

Känns inte som att det var så länge sedan hon var en 50 centimetare och låg som en sköldpadda på rygg på samma golv och sprattlade då jag hämtade Anton om dagarna. Men nu gick hon med bestämda steg in på avdelningen tillsammans med sina inskolningskompisar, tre lika långa (korta!) homies.

Den nya inskolningsmetoden gick ut på att vi föräldrar de tre första dagarna skulle vara med och själva ansvara helt för våra barn. Den fjärde dagen ska det sedan lämnas över till pedagogerna och i största möjliga mån klarar av att vara där utan stöd av mamma eller pappa.

Tilde verkade ganska okej med miljön, hon har ju varit där förr. Men de andra barnen var hon inte så intresserad av att leka med och höll sig mest till mig och Jonas. Mat var hon inte heller intresserad av då lunchen serverades, vilket inte är likt vårt lilla matvrak. Men, det är klart mycket nya intryck kan göra en distraherad.

Vid vilan, som var hopplös med Anton, gick det dock strålande. Dröjde inte alls länge innan hon snoozade gott mellan oss. Så då passade vi också på att blunda och tror ni inte att vi somnade?!

Jag som aldrig kan sova på dagarna och knappt på kvällarna!
Men jag måste säga att det var ganska skönt och säkert en välbehövd powernap.

Då Tilde vaknade lekte hon lite oengagerat med olika leksaker fram till dess att mellanmål serverades. Då hon verkade få tillbaka energin och sedan glatt lekte och visade mer av den Tilde som vi känner igen från hemma.

Men allt som allt, en bra dag för en stor liten dagistjej!

Mobilfoto.

Måste börja med att vara lite nostalgisk och berätta om då Anton skolads in på förskolan. Han hade gått hos dagmamma sedan han var tio månader, men då vi fick en plats (ett halvår senare) på förskolan han nu går på tackade vi ja. Samma dag som inskolningen började tog jag ett graviditetstest på morgonen och det var då vi fick reda på att vi väntade Tilde. Så det var en stor dag som innebar stora förändringar på mer än ett sätt.

För Anton gick det utmärkt att anpassa sig till dagislivet. Han röjde runt och var överlycklig över alla nya saker att leka med. Det enda som inte gick överhuvudtaget var vilan. Alla andra småttingar slocknade en efter en, men Anton ville bara springa runt.

Själva inskolningstekniken var också annorlunda emot Tildes. Då var vi föräldrar med en hel vecka, men fick för det mesta sitta ute i hallen för att vara tillgängliga för kidsen om de behövde oss. Samtidigt som vi skulle hålla oss undan för att låta dem själva lära känna miljön och ty sig till pedagogerna.

Så där satt vi på hallbänkarna, hukandes för att inte slå i huvudena i de låga hatthyllorna. Artigt småsnackandes med varandra drickandes blaskigt kaffe ur minimuggar. Medans den unkna lukten av blöta gympaskor och torkskåp omgav oss.

Men det var ett ganska bra sätt att lära känna de andra föräldrarna!

En liten Anton Kingston!

Barn älskar musik. Det finns till och med forskning som menar att det är nyttigt för barn med musik. Speciellt klassik musik ska stimulera de ungas hjärnor. Jonas gör därför sitt bästa för att stimulera Antons unga hjärna med ”klassisk” musik från hans (vår) uppväxt.

I och med det kan man då och då höra Anton nynna eller slänga ur sig textrader från gamla 80/90-tals hits som farsan pumpat i stereon. Som tillexempel ”Vi vinner, ni stinker”, inspirerad av en låt från den gamla svenska trion Just D. Eller så har pappa pedagogsikt översatt några textrader från amerikans gangster rap till svenska för att göra det med förstårligt för sonen att sjunga med i.

Idag var det Cypress hill gamla goding ”Insane in the membrane” som gick på högsta volym i bilen då vi alla for till dagis.

Ungefär detta fick de som vi passerade med nedvevade rutor ta del utav familjesången:

Jonas: Galen I hjärnan…

Anton: Han är galen I hjärnan!

Alla: Gaaalen i hjärnan!

Eftersom den dominanta hemmamamman numera är businesswoman överläts allt ansvar till hemmapppan (för fyra dagar). Allt – det vill säga, hämtning, lämning, inköp, planering och organisering av allt som rör hushållet.

Det gick väl sådär kan man väl säga, men ”an A for effort” som min brittiska chef skulle säga – till oss båda.

Så när vi idag skulle på kalas för faster Anna då hade hemmapappan inte helt koll på läget. Presenten fick komma i efterskott. Precis som vi. Då födelsedagsbarnets bror inte hade stenkoll på läget trots på pressningar från den dominanta f.d. hemmamamman som haft svårt att släppa på ansvaret.

Tur för en förstående familj.
Väl hemma hos Calle och Anna bjöds vi på aptitretare medans hemmabakad pizza jäste i ugnen och födelsedagsbarnet öppnade (alla andras) presenter. Tillexempel en röd och fin KitchenAid. Om ni som jag slänger ihop mästerverk i köket med enbart två köksredskap (kaffebryggaren och mikron) och därmed inte har koll på vad man har en KitchenAid till, kan man alltid fråga någon. Jag frågade Jonas och fick förklarat att det är en ”symaskin slash mixer”.

Under presentöppningen fann Anton till sin förtjusning den sprattlande Ebba på golvet medan Ebba till sin förtjusning fann Antons slips att smarra på. Tilde i sin tur fann chipsen och så hade man en glad trio kusiner.

Glatt, gott och trevligt, så kan man sammanfatta kvällen.

Jag vet inte riktigt varför vi inte gick på förra årets gårdsfest. Om vi var sjuka eller vad det var?
Men jag kommer ihåg att det var världens röj ute på gården till sent på natten. Så därför var vi laddade för en helkväll då vi i år tackade ja.

Trubaduren i huset var dock bortrest för en större spelning. Istället kom Elvis. Han var cool och Anton tyckte att han sjöng bra. Men då jag frågade om vi skulle dansa tackade Anton nej med ursäkten att "tyvärr, det är försent". Vad han nu menade med det?!

Efter att ha blivit bjudna på kräftor och skålat med alla grannar busade Jonas med kidsen och fick dem att skrika i kör då han jagade dem runt gården. Askul tyckte jag, och kidsen. Men de vuxna såg skeptiska ut fast de artigt kom och presenterade sig.

Himla trevliga grannar har vi i alla fall. Men det där röjet uteblev av någon anledning. Hoppas det inte var på grund av oss!!

Så var man back in business.

Efter tre veckors vånda trodde jag inte att jag skulle få en blund natten till jobbstarten. Men jodå, jag sov som en stock. Vaknade strax innan väckarklockan och tänkte bara ”jahapp så ska man till jobbet”. Inget konstigt med det.

På tunnelbanan och återfann jag snabbt den där otåliga känslan av att det tar alldeles för låg tid innan man når sin destination. Men vilket jag tillslut gjorde jag - kontoret!

Där välkomnades jag av mina fina kolloger, både gamla och en hel del nya. Blommor fick jag också och dessutom gå på en lång kramturné genom kontoret.

Sedan fick jag en fadder, en otroligt söt och gullig liten tjej som jobbat där i några månader som glatt guidade mig genom arbetsrutinerna (utav flera som jag varit med att skapa). Men det var ganska skönt med en mjukstart och hela datorsystemet är utbytt så lite nybörjare är jag väl trots allt.

Vid fem var det bara att ta sitt trötta bak och tränga sig in bland alla andra för en en ståplats på tunnelbanan hem. Men oj så mysigt det var att komma hem! Som jag saknat mina små monster!! Alla tre ♥

Som sagt, nedräkningen till jobbstart är nu inne på sin slutspurt, så jag kände att jag bara var tvungen att få en sista dag med min favvomamma Tina. Snyft!

Lite vemodigt kändes det faktiskt att vi inte skulle kunna ses på det här sättet mer. Så finalen fick bli utmaningen att ta oss till IKEA kommunalt med två barnvagnar och två småttingar.

Men det började bra. Vi hann med busen, på håret och vi båda fick plats. Men sedan satte Emil mamma Tina på prov. Han som annars är en solstråle ville inte sitta i vagnen. Tina fick jobba sig svettig för att försöka göra herren nöjd, men jag kunde inte låta bli att småle hela tiden. För han är så söt! Dessutom blir jag lite nostalgisk då han påminner om en annan liten herre (AK) som också vägrade att sitta i vagnen – nästan jämt!

Jonas ringde nästan precis då vi kommit fram och blev jätte imponerad över att vi var ute så tidigt(?) klockan var kanske halv elva vid det laget. Men det kändes som att tiden bara rann iväg. Vi hann inte mycket mer än att gå igenom varuhuset, shoppa lite och få i oss lite lunch innan vi var tvungna att börja färden hem igen.

Fast innan vi kunde kliva på bussen blev vi först nedblötta av ett plötsligt skyfall för att sedan vandra rakt in i en flugsvärm. Från bussen var det bara att springa raka vägen till dagis för att inte komma för sent. Lagom het vid hämtning alltså, svettig, blöt och flugprydd.

Men det var det väl värt för en sista mammadag med T!

Idag skulle vi på återbesök med Anton angående hans magsårssymtom som han hade i början av sommaren.

Så jag tog kidsen på tunnelbanan och åkte dit.

Han hade gått upp i vikt – bra!

Växt nästan två centimeter – Oj!

Verkade glad och pigg tyckte doktorn och visade inga tecken på att ha besvär eller ont – Toppen!

Nu ville de bara ha ett litet urinprov.

”Det brukar gå så lätt så. Bara lite kiss i en mugg. Tror du att du kan det?” frågade doktorn Anton.

”Jajamän!” sa Anton och gjorde honnör.

Ja, det kanske brukar gå så lätt så…

Men, man har ju hört om det där med att sikta innanför toalettringen och hur svårt det kan vara för vissa killar. Tänk då att en väldigt liten kille ska sikta innanför en plastmugg. Nog sagt.

Samtidigt som lillasyster hittar larmknappen som sitter i precis rätt höjd och som var i lockande rött.

”Nej, nej!” ropar jag åt henne och är tvungen att trycka på återställningsknappen.

”Vad är det här mamma?” frågar Anton som hittat den lilla sanitetspåsen och sträcker handen för att undersöka.

”Nej, nej!” ropar jag och för bort honom mot handfatet.

Tilde trycker igång larmet igen. Fort, måste trycka på återställningskappen. Sådär ja!

”Nu ska mamma bara kissa så är vi klara”, sa jag.

”Jag går ut nu!” meddelar Anton.

”Nej, nej!” ropar jag, men Anton fixar låset på en sekund och puttar upp dörren på vid gavel.

Nähä, bara att lägga kissnödig till listan av påfrestningar som tillkommer då man är iväg någonstans med kidsen. Ungefär på tredjeplats, efter stress och nackspärr som för tillfället toppar.

Som en ytterligare sak tillkom sedan oro då resultatet på Antons prov inte var helt okej.

”Det kan vara tre saker. Troligen så är det ingenting alls, eller så tyder det på något virus, eller så kan det vara något annat”, förklarade doktorn.

Är det tre saker? I mina öron lät det som att det kunde vara vad fasiken som helst?!

Men därför ville de i alla fall inte släppa oss utan bokade in ett nytt besök, vilket jag uppskattar.

Till dess tänker jag intala mig att det är alternativ ett, att det troligen är ingenting alls, för att inte bli knäpp.

”Har du fotat sommarens skönaste unge?” frågade Babyshop i sin tävling på Facebook.

- Ja!!

Självklart var jag tvungen att skicka in ett bidrag. Hade lite svårt att välja mellan alla sköna sommarbilder som kidsen bjudit på. Men tillslut blev det denna på Anton Kingston från midsommardagen!

Har du också en skön unge, var med och tävla!

Klicka på bilden för att komma till tävlingen!
Lycka till!