Nu är bloggandet ungefär en vecka ur fas, men må så vara. Fokus har bara varit på att få Anton att må bra. Men jag tänkte att jag skulle försöka uppdatera lite i efterhand ändå. För alla oroliga och för oss själva inför framtiden…

 

Under måndagseftermiddagen låg Anton mest och sov. När han vakande till fick han bada tillsammans med syrra och jag lyckades få i honom en banan.

”Hoppfullt!” skrev jag i ett SMS till Jonas och bifogade en bild på en smilande Anton.

 

Men några timmar senare låg han igen på alla fyra och grät och skrek.

Jonas skyndade sig hem från jobbet och jag ringde till sjukhuset.

”Är kramperna övergående?” frågade sköterskan i andra änden luren.

”Det beror på vad du menar med övergående? De går ju över, så ja, övergående, men återkommande!” sa jag.

”Jamen, så länge de är övergående är de ju övergående”, sa hon och tyckte inte att vi behövde komma in.

Jag blev irriterad över det dumma svaret och kände att jag inte längre kunde stå ut med att se och höra Anton ha så ont utan att någon tog det på allvar.

”Men vad är det då för vits för oss att vara på permission? Vill ni inte hjälpa oss kan ni ju lika bra skriva ut oss!” sa jag irriterat.

”Ja, du kan ju alltid få prata med en läkare”, sa hon.

”Ja, tack!”

 

En kvart senare ringde en läkare upp. Jag hade svårt att höra vad han sa genom Antons gråt. Men han tyckte väl inte heller att det fanns någon anledning till oro.

”Kom in om ni vill, men det är inget vi kan göra något åt ikväll!” sa han.

Nu brast jag ut i gråt.

”Han skriker av smärta och jag är rädd, och du tror att jag ska må bättre av att höra att vi kan få komma in till ett sjukhus, förvisas till ett rum, men sedan bli lämnade ensamma att känna oss lika hjälplösa som här hemma?”

Efter några till minuters prat lade vi på utan att jag kände mig varken hjälpt eller lugnad.

Jonas blev förbannad och ringde upp läkaren och sa precis hur upprörd han var över hur vi, med betoning på Anton, har blivit behandlade. Då han inte fick något vettigt svar slängde han på luren.

 

Det gjorde att läkaren sen ringde upp mig och nu var det han som var upprörd.

”Din man får icke ringa och hota mig!” sa han.

”Ja, nu känner jag honom och jag hörde precis vartenda ord han sa till dig och det handlade inte om något hot, utan snarare frustration. Vi vill att någon åtminstone tar sig tid att titta på vår son utan att skicka hem oss!”

Men han var inte intresserad av att prata om Anton, nu låg fokus på att han kände sig ”hotad” av Jonas.

”Jag jobbar med att rädda liv, men såhär ser rutinerna ut. Såhär behandlar vi alla! Jag jobbar för att hjälpa barn varje dag och din son är inget undantag!”

”Jag förstår. Men om du jobbar med barn varje dag så träffar du säkerligen också deras oroliga föräldrar, och vi är inget undantag! Men just nu känns det som att vi inte blir tagna på allvar och att vi gång på gång blir bortprioriterade. Förstår du vår frustration? Allt vi vill är att en läkare tar en titt på honom, tar några prover, väger honom och beslutar om han behöver dropp, för det är vad jag tror!”

Jag berättade också (igen!) anledningen till vår oro. Att vår son som vanligen vaknar halv sju på morgonen, röjer runt som en galning hela dagen utan att vila och sedan måste tvingas i säng, nu enbart orkar hålla sig vaken cirka tjugo minuter i sträck. Hur han inte ätit mat på flera dagar och nu har en midja smalare än hans lillasyster på ett år. Hur han skriker av smärta och vrider sig i kramper och hur vi bara står rådlösa och tittar på utan att få hjälp.

”Jamen då tycker jag att ni ska komma in”, sa han tillslut.

 

Så vi gjorde så att Jonas stannade hemma med Tilde och att farfar Roffe följde med mig och Anton in.

 

Vilken skillnad!

Plötsligt kom alla tre sköterskorna som jobbade jour in samtidigt och pratade med oss. En läkare kom också och klämde på Antons mage och några prover togs. Man uppfyllde också min önskan om att väga honom och efter att ha konstaterat att han nu enbart vägde 13,3kg, vilket betyder att han måste gått ned cirka tre kilo på de här dagarna, ordinerades det dropp för natten.

Så någon slags inverkan måste Jonas så kallade ”hot” ändå ha haft.

 

Vid åtta fick Anton ont i magen och även om jag blev ledsen över att se honom ha ont igen, kändes det bra att han nu var på sjukhuset så att de nu faktiskt fick se hur plågad han är under dessa anfall.

 

Innan Anton somnade fick vi också byta avdelning till Q83 – fantastiskt!

Mycket mysigare omgivning och jätte gullig personal. Nu ska vi väl ändå få ordning på detta elände!