Samtidigt som kyrkklockorna började ringa sprang jag och pappa med varsin unge på armen upp för kyrktrappen och öppnade portarna som just stängts. Men vi hann, nästan och försökte smyga in obemärkt under första psalmen. Vilket såklart inte gick obemärkt förbi och som på något sätt blir extra pinsamt för att man är i kyrkan. Med Gud och allt. Har ju inte så mycket kontakt med honom till vardags så jag tänker att när man väl hälsar på i hans hus borde man nog visa upp sig från sin bästa sida.
Men inte jag inte, och mina avkommor verkade inte heller veta bättre. Tilde envisades med att stå upp i kyrkbänken och oblygt peta sig i näsan. Anton uppvisade till en början hopp då han blev fascinerad av psalmboken som han fint började bläddra i. Men självklart höll inte heller det i sig då han råkade tappa den, varav han knyter sin lilla näve och högt utbrister ”Rackarns!”.

Men det var inte bara vi. Det dröjde inte länge innan en av sysslingarna joinade oss i oförskämdheterna genom att högljutt släppa sig, strax följt av en signalen från en mobiltelefon som någon glömt stänga av.

Våra ohyfs åsido var det en väldigt fin ceremoni. Huvudpersonen själv, Matheo, gav prov på mod både vad det gäller att få vatten hällt över huvudet och en mängd blixtrande kameror upp i ansiktet. I själva verket verkade han ganska nöjd med uppmärksamheten, som gjord för en framtid i strålkastarljuset.

Fram tills sista bönen gick allt sedan lysande. Tilde satt i morfars knä som en lite prinsessa, dock fortfarande med ett finger i näsan (hennes nya grej). Anton studerade taket och såg rofull ut, vilket man måste uppskatta då det snabbt kan ändras. Vilket det också gjorde då han plötsligt kom på att han akut bara måste gå på toaletten.

”Snart, snart…” mumlar jag.

Men Anton ställer sig i kyrkgången och gör en Michael Jackson pose. Så jag förstår att det var brottom. Jag har alltså inget annat val att på nytt försöka smyga obemärkt ut genom kyrkportarna.

Jag frågar ett par som står utanför, antagligen nästa på tur för dop, om de vet var det finns toalett. Det vet de inte. Vi springer mot en buske nedanför kyrkan.

”Bra jobbat snoppen!” tycker Anton då han är klar.

Jag håller med om att han är duktig, men med en aning dålig timing.

Vi hinner upp för att höra sista tonerna av psalmen som avslutar ceremonin och stöter på kusin Peter i porten (Matheos morbror). Han mår inte bra.

Efter att ha blivit undersökt av Andreas får han rådet att åka in till närmaste sjukhus med misstanken om att det kan vara blindtarmen som spökar.

Så jag man kan ju säga att det var en händelserik ceremoni tack vara många oregisserade biroller, men med en mycket fin och samlad huvudrollsinnehavare.

Jag gillar att planera, att ha koll på saker och ting. Ska vi iväg någonstans vill jag vara förberedd. Så när vi nu var bjudna på dop i Uppsala för minsta sysslingen Matheo hade jag börjat iordningställa för vår lilla tripp redan flera dagar innan. Presenten var köpt, kidsen kläder hängde framme på galgar, babyväskan var packat med blöjor, våtservetter, lite mutor i form av lördagsgodis till AK och annat nödvändigt. Allt jag behövde och ville var att själv kunna få ta en dusch innan vi skulle iväg.

Men självklart går därför ingenting som planerat. Jonas vaknar och mår dåligt. Han har ont i huvudet och tar verktabletter och vill helst bara gå och lägga sig igen. Men det har vi inte tid med. Det ingår inte i planen. Efter att ha fått tagit min dusch springer jag runt som en yr höna och kontrollerar det jag redan kontrollerat flera gånger innan, presenten, kidsens kläder och babyväskan.

Jonas är redan klar och tar på sig sin kavaj och börjar klä barnen. Jag dubbelkollar presenten och att alla namn på dem som är med på den står med på kortet, det gör de. Det hade inte ändrat sedan jag kollade det igår kväll.

Tilde skriker och vill inte samarbeta med Jonas då han försöker kränga på henne strumpbyxorna. Jag kommer på att det kanske är lite för varmt med strumpbyxor ändå. Jonas slänger en irriterad blick på mig. Jag tänker att han faktiskt inte ser så pigg ut.

Sedan konstaterar jag snabbt att vädret kanske inte håller i sig och att det kanske är bra att ta med strumpbyxorna i alla fall. Jag lägger också ned ett par extra tjocktröjor i väskan.

Tilde gallskriker nu. Då hon är påklädd är Jonas är högröd i ansiktet då han tar itu med Anton som, likt alltid annars glömt bort att klä på sig och börjat med något annat. Jag böjer mina ögonfransar.

Jonas är nu påtagligt varm och irriterad slänger demonstrativt av sig kavajen.

Han ser ut att vara på väg att tuppa av. Men istället exploderar han. Nu fick det vara nog. Han klarade inte av det här. Fattade vi inte att han var sjuk?!

Jag och kidsen tittade på honom som tre frågetecken. Nej, det hade vi nog inte, för det ingick inte planen. Vi var ju tvungna att åka nu. Alltså nu, nu på en gång.  

Ja, det hade ju inte behövt vara något större problem med det. förutom den lilla faktorn att jag saknar körkort – Ja, jag vet!

Så vad gör man? Man får helt enkelt ringa räddaren i nöden. Pappa!

Efter många om och men var vi i alla fall på väg, med ny chaufför, till Uppsala och Matheos dop.

Matheo Oscar Andreas.

Nu är det inte långt kvar av min mammaledighet. Augusti ut, sedan är man back i business.

Så det gäller att utnyttja dessa dagar. Därför fick Anton vara hemma med mig och Tildis idag och så bjöd vi över Tina och hennes killar Elias och Emil för att hänga allihop.

Anton var ivrig över att få visa Elias sina senaste Bakugans (som han själv knappt vet vad de är för något).
Men Elias var mer intresserad av att kolla in Antons bilar och motorcyklar och tågbanan och kassaapparaten med alla matvaror, och så, vips! Var vardagsrummet fyllt av leksaker. Anton som varit ivrigt ända sedan igår då jag sagt att Elias skulle komma över deltog aktivt en stund i lekandet men ville sedan kolla på film. Så visst, det fick bli en film.

Sedan satt han där och tittade på en hel film utan att röra sig ur fläcken, vilket jag tror aldrig har hänt tidigare.

”Han verkar lite hängig”, sa jag till Tina, men tänkte sedan inte mer på det.

Till lunch blev det en klassiker med makaroner och köttbullar och alla åt med god aptit, utom Anton. För att sedan låta småttingarna ta en tuppis i vagnarna bestämde vi oss för att ta en kortare promenad och kolla in lekborgen som finns på granngården. Det småduggade lite, men vad gör det när man har gummistövlar.

När vi kom fram till borgen blev det liv i Anton igen. Han och Elias for runt, upp och ned, efter varandra och runt, runt. De verkade leka två helt olika lekar, Elias var polissheriff och Anton på dinosauriejakt. Men det gick hur bra som helst. När sheriffen blev attackerad av något osynligt och plötsligt lade sig till synes avsvimmad på olika ställen, ja då var det dinosaurierna som varit i farten och som tur var kunde Anton då med sina magiska krafter väcka honom till liv igen.

Efter någon timmes ös var vi alla trötta och törstiga så vi gick till Ica för att köpa oss något att dricka och fick sällskap av gudmor Angie som gick förbi då hon bor just vid den gården. Vid det laget var Anton helt slut, så jag tyckte det var bäst för oss att gå hem och tackade för oss.

Så fort vi kom innanför dörren gick Anton och lade sig i sin säng. Vilket heller aldrig händer! Så jag kollade tempen och, ja just det... Lite hängig tyckte jag, med 39 graders feber var väl inte det så konstigt!
Heja mamma Sofia!

NY header!

GAMLA!

Det finns mycket härligt med sommaren. Det mesta faktiskt!

Men med all dess härlighet kommer också de där små irriterande sakerna som också hör till sommaren, som; mygg, solsvedd hud och stickor i fötterna utav att gå barfota.

Ja, i Antons fall är det garanterat stickor! Han har på något sätt lyckats få stickor var vi än befinner oss! Ja, han är säkert upp i ett tjugotal i alla fall…

Å nej, det spelar ingen roll att han – som han själv uttrycker det – har de ”coolaste” skorna som även är de ”snabbaste”, han ska prompt gå barfota ändå!

På Max & Linnéas land.


Hos mormor & morfar.


Under grillpartyt på landet.

Som jag visste – det gick ju hur bra som helst att vara barnvakt!

Fast jag kan inte påstå att det var vår förtjänst som barnvakter, för det var Izak som gjorde vårt jobb lätt då han hela tiden betedde sig som den prins han är.

Bästa beviset på det var nog Gudfars respons.

”Jaha, när ska vi ta och skaffa ett tredje barn då?” sa Jonas till mig på morgonen.

HAHA! Jag visste det! För ja, han tyckte att det var rätt mysigt med tre småttingar!

Så om vi i framtiden får vår stora och stökiga familj - som jag tycker verkar så härligt - har vi Izak att tacka för det!

Bara den där magiska medicinen som gör att jag inte spyr i nio månader som ska uppfinnas först då, TACK!

På förmiddagen kom Max och Linnéa med lunch som vi åt tillsammans. Medan vi turades om att berätta om gårdagen passade Tilde på att pröva hur hon skulle se ut i min hårfärg genom att lägga en slinga ketchup i håret. Kanske inte så snyggt, men ganska undrehållande.

Efter en liten stund verkade Izak ha gjort sig hemmastadd och kröp snart runt och busade och skrattade som en i gänget.

”Vi tar en promenad till parken!” föreslog jag som tyckte vi skulle göra något kul för kidsen.

”I regnet?” sa Jonas.

”Ja!” sa jag lycklig över tanken över att få plocka fram Antons gamla söta små gummistövlar till Izak.

Med 50% hot och 50% flirtande lyckades jag tillslut övertala Jonas och vi klädde på kidsen regnkläder och begav oss ut.

Tröttsamt tyckte Jonas och släpade benen efter sig.

Tröttsamt tyckte även Izak och somnade nästan genast då han placerades i dubbelvagnen bredvid Tilde.

Men vi andra, den gummistövelbeklädda maffian hoppade glatt i vattenpölar. Fast efter att ha placerat den sovande Izak i skydd för regent vann vi även över Jonas då han joinade oss i lek i regnet.

Efter en timme gav vi upp och lagom till att vi kom hem för mellanmål vakande Izak. 

Tilde adopterade snabbt Izak som sin nya lillebror för en dag.

Eftersom Izak kryper gick hon ned på knä och kröp bredvid honom, hon hämtade leksaker till honom och vid lunch försökte hon till och med sig på att mata honom. Men Anton protesterade högt då jag skojade om att Izak var vår nya lilla familjemedlem.

”Nej mamma, det är faktiskt Max och Linnéas barn!” sa han allvarligt.

Undra om det är jag själv med mitt gullegullande över alla söta barn och bebisar omkring oss eller om det är Jonas anti-ett-barn-till-propaganda som gjort att Anton blivit livrädd för att hans mamma ska få en knäpp och kidnappa någon annans barn..?!

Så kom det stora eldprovet. Vi skulle vara barnvakter åt Jonas gudson Izak över natten.

Jag kände mig otroligt hedrad över Max och Linnéas förtroende och var övertygad att det skulle gå hur lätt som helst. Dessutom, eftersom jag med nöje skulle kunna tänka mig tre barn i framtiden (om man bortser från att behöva vara gravid, föda och amma) menade att detta skulle få Jonas att inse att tre barn inte alls är för mycket. Men Jonas var skeptisk och en aning nervös.

Izak själv verkade också en aning skeptisk direkt efter själva överlämnandet. Till en början putade underläppen ut så fort han inte distraherades av något, så vi gjorde vårt bästa för att underhålla honom. Vilket faktiskt inte blev så svårt då våra två små cirkusdjur a.k.a Anton och Tilde satte igång.

Fortsättning följer…

Izak ♥

Idag spenderade jag dagen med Tina och våra minstingar. Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord, om sådan vi skrattar åt och om sådant som gör oss förbannade. Det är lite som terapi varje gång vi ses faktiskt! Så himla glad att jag har dig vännen!

Tilde & Emil.

När Jonas kom hem från jobbet berättade Anton att vi haft pysslingar på besök. Visserligen är de båda två små och söta som pysslingar, men det han menade var hans såklart hans sysslingar.

På förmiddagen kom nämligen Ida (min kusin) och hennes döttrar Henny och Nova och hälsade på. Vi tog en promenad till Björklundshage där det visade sig att Henny och Anton har mer än blodsband gemensamt då de höll jämna steg då det gällde både bus och prat.

Tilde knatade tystlåtet efter, men kunde inte riktigt hålla tempot och verkade minst sagt en aning skeptisk till att behöva dela på brorsans uppmärksamhet.

Efter att den lilla trion bjudit på sandköttbullar och lerpannkakor började vi alla bli lite sugna på något annat att äta. Så vi promenerade tillbaka hem till oss där vi gjorde en enkel lunch bestående av riktiga köttbullar och spaghetti.

Samtidigt som jag och Ida därefter försökte prata över en kopp kaffe blev vi indragna i en rad olika lekar då kidsen hittat utklädningslådan. Växelvis blev vi därav anfallna av spöken och pirater, för att sedan räddas av Spindelmannen och vänner, medan vi ömsom tilldelades rollen som ”spökmamman” och blev pådragna en gammal Scream mask.

Men då Ida gav prov på sin teatertalang genom att hämta en bok som hon läste med olika röster och inlevelse, så blev det plötsligt ro i stugan. Till och med tillbakadragna Tilde kröp då upp och placerade sig nöjt i Idas knä och visade därmed att de blivit accepterade in i hennes innersta krets.

Så var det slut på semestern och jag vaknade med ett ryck av Jonas väckarklocka (alldeles för tidigt!) med måndagsångest och nackspärr. Japp, jag kunde inte vrida huvudet till höger eller lyfte högerarmen utan att få en strålande smärta genom nacke och ner i ryggen. Härligt!

Bara just därför tror jag Anton envisades med att hela tiden cykla snett bakom mig till vänster då vi var på väg till dagis. Kändes också som om Tilde passade på att vara extra mammig och ville bli upplockad, vilket man tillslut gör för att slippa hennes skrikutbrott.

Men dagen gick trots det ganska fort och vid hämtning var Anton en solstråle och bad om att få leka i parken en stund. Charmad gick jag med på det och busade sedan runt med kidsen, halvlam, tills det var dags för Jonas att sluta jobbet och vi begav oss hem för att äta middag.

På kvällen fick jag och Jonas ännu en barnfri stund då vi åkte över till Fejan igen, denna gång för att kolla in Governor Andy med flera som skulle spela. Det blev såklart en grym spelning, med massa sköna låtar och härliga människor som dansade och sjöng med.

På eftermiddagen fick vi säga ”hejå” till faster Anna, Calle och lilla Ebbis, då de åkte hem.

Ebba & Calle.

Ebba, Anna, Jonas & Tilde.


Kusin Ebba och faster Anna.

Som vanligt åt vi en massa god mat, men den härligaste måltiden måste ändå ha varit då Calle (krokodilen) hetsade, den annars matkräsna Anton att gapflabbande slänga i sig en hel drös plättar på rekord tid.

Calle har även lärt Anton tidigare hur man äter chips med hela ansiktet vilket han gärna demonstrera hemma och även då vi är bortbjudna. Men som sagt, hämnden är ljuv Calle, vi ska nog kunna lära Ebba ett och annat bus vi med!

Efter fika på bryggan bjöd Ebba på en pizza. Ja, inte den goda sorten. Nej alltså, utav den uppstötande sorten – i farmors (Ebbas mormors!) mun.

Så det var ett uppvaknade och en påminnelse för mig att bebisar inte bara handlar om gullegull och myspys.

Annica tog det i alla fall imponerande bra och Ebba själv verkade väldigt belåten.

Slutet gott, allting gott?!

Vals på bryggan har man ju hört talas om. Men vi fick snare något rock’n’roll liknande.

Farfar må fortfarande vara den som står för musiktalangen i familjen, men har ändå fått konkurrans av en annan entertainer. Medans vi andra tog det lugnt på bryggan hoppade Anton omkring och ”spelade” på gitarr och sjöng egenpåhittade texter om landet, syrran och hans gröna kalsonger.

Underhållande? Ja… Vackert? Inte så värst..!

Ja vi kan ju i alla fall inte klaga på vädret på vår sista semesterhelg. Idag var det så varmt att till och med jag nästan badade. Så jag och småtjejerna höll oss på land mellan resten av gänget hoppade från bryggan eller vadade ut för ett dopp. Anton var till en början tveksam och sprang i och ur några gånger innan han sedan släppte alla hämningar och plaskade runt.

Vi spenderade sedan eftermiddagen på bryggan där Anton och Ebba med deras olika påhitt turades om att stå för underhållningen.

Imorse fick jag en kort men välbehövd sovmorgon. Men vaknade till av ljudet av apor, trodde jag.
Men det visade sig vara Anton och Calle som satt i kojan vid varsin ratt och körde.

Dagen fortsatte sedan med en rad bus och Anton var överlycklig att få leka med någon med inlevelse och entusiasm. Då man kanske lite lätt kan påstå att mammas och pappas ork börja tryta efter sex intensiva semesterveckor med herr Bus påhitt och arrangerade lekar dag in och dag ut.

På kvällen bestämde vi oss för att göra en favorit i repris från förra sommaren då jag, Jonas, Anna och Calle hade ”dubbeldejt” på Fejan med god mat och dricka.

Så farmor och farfar fick fullt upp som barnvakter åt tre barnbarn för första gången. Toppen tyckte vi föräldrar och vinkade glatt av dem från båten då vi styrde mot Fejan.

Där borta skålade vi och skrattade och åt oss proppmätta på skaldjursförrätt, smaskiga börjare och glassdrinkar. Samtidigt som vi lite mer allvarligt kunde konstatera hur mycket som förändrats sedan sist vi var där då Anna och Calle var nygifta, jag och Jonas var nyblivna tvåbarnsföräldrar och Ebba inte ens existerade.

Tiden går så fort, så det gäller verkligen att ibland ta en paus och bara njuta av nuet för att hinna uppskatta allt man har.  Gärna i trevligt sällskap som denna kväll!

Men då syskonen Löf började bli för högljudda och nostalgiskt började framföra nummer från All Star, talangjakten som brukade hållas på deras gamla grundskola, plocka jag och Calle upp våra plånböcker för att betala för kalset. Sedan återvände vi nöjda, trötta och en aning fnissiga, tillbaka till våra barn och barnvakter.

Calle och Anna.

Antons outfit bestod av hans, numera officiella landet uniform, ögonmasken och Pringles röret som han har sina svärd i för att transformeras till Turtles Leonardo.

Tildes outfit bestod idag av röda shorts och den grymt snygga Bob Marley T-shirten hon fått av Tommi, Björne och Jessica. GILLA!

På förmiddagen fortsatte killarna på kojbygget som idag fick två bilrattar monterade, så att kidsen kunde styra sin kos med hjälp av fantasin precis vart de ville. Ena stunden var det en racerbil för att i nästa vara ett sjörövarskepp.

Tur var det nog att Kenneth (som var snäll att ordna fram rattarna åt oss) var förutseende nog att skänka oss två stycken, för båda syskonen bus ville såklart styra. Anton med allvarliga miner spejandes ut mot horisonten och Tilde ihärdigt prutandes med munnen likt en brummande bil.

Igår var hösten i luften men idag vaknade vi till ett riktigt härligt Tyvö väder. Vilket fick oss på strålande humör!

Kusin Ebba ♥

Vi kom ut ganska sent (från kidsens perspektiv) och ute var det ganska kyligt och höstlikt. Men vad spelade det för roll när nästan "lallilopa” var där ute och hälsade oss välkomna. Farmor, farfar, faster Anna, Calle och kusin Ebba.

Vi blev dessutom bjudna på en blåbärspaj som vi, trots havregryn, eller kanske tack vare, enades om var riktigt mumsig.

Senaste höstmodet - oäkta djurmössor?

Varför köpa en massa nya dyra leksaker när man kan slänga in sina gamla under soffan, glömma bort dem och sedan bli överlycklig då de kommer fram vid storstädningen..!

Ja, ungefär så är det varje gång det är dags att dammsuga under vår gigantiska soffa som dumt nog inte går att dammsuga under utan att plocka isär den och dra ut den. Med resultat att det blir gjort sådär… Ehmm… Inte så ofta!

Men idag var det i alla fall dags och som sagt, vad med grejer!

Här återfanns nappar, små bilar, en liten tomteluva(?!), Tommis kamera och en massa, massa annat.

 ”Är det julafton?” frågade Anton och drog på sig tomteluvan.

”Ja, ungefär” svarade Jonas.

”Åh, tack så mycket!” sa Anton och blickade saligt ut över de dammiga soffynden.

Vi har verkligen grejer överallt. Så idag fick jag ett ryck och tyckte att vi skulle göra oss av med sådant som vi inte använder, något som jag har väldigt svårt för.

Men det var bara att ta en djupt andetag och sätta igång.

Bland annat hittade vi Jonas Streetboard som han impulsivt köpte för att det ”typ såg kul ut”, men sen inte mer än bara testat den någon gång. Så vi sa att vi skulle lägga ut den på Blocket. Det är ju lätt bara att fota och lägga upp mer eller mindre. Bara det att det inte är det enklaste att ta en bild då linslusen är framme.

”Jag vill också vara med!” sa Anton.

”Nej, Anton jag tänkte fota bara brädan så vi kan sälja den”, förklarade jag.

”Jag kan sälja den!” sa han då självsäkert och steppade fram och började posera och grimasera á la Zoolander.

Ja, Vill han ha en karriär som modell när han blir stor så är det tydligt att han har fallenhet för det både när det gäller poserandet och självförtroendet.

PS. Är du intresserad av att köpa brädan hittar du annonsen här! ;)

Kidsen var griniga, Jonas mådde illa och det fullkomligt ösregnade ute.

Men nu hade Max och Linnéa tagit initiativet till att styra upp en kräftmiddag, vilket jag tycker ar en utmärkt idé, så då var bara för resten av gänget att skärpa till sig.

Ungarna placerades och drogs motvilligt ut i vagnen klädda upp till tänderna i regnkläder och Jonas släpade trött benen efter sig hela vägen till tunnelbanan.

Men som jag hade anat skedde en total humörsvängning för hela gänget så fort vi kom hem till familjen Agerberg.

”Izak, Izak..!” började Anton gulla med sin pipigaste stämma och huvudet på sned, så fort han fick syn på sin favorit.

Izak log som vanligt sitt stora leende och så var livet på topp igen!

Det blev en mysig kväll (som alltid) som slutade med att jag fick släpa min familj därifrån som var allt annat än villiga att åka hem…

Som jag skrev i ett tidgare inlägg så rubbas ju ens vanliga tidsschema ganska rejält under semestertider.

Idag kom konsekvensen för det som en baksmälla.

- Kidsen ville inte sova.

Vi gjorde det vanliga… Fixa välling till Tilde, berätta saga för Anton, låg bredvid och blundande. Men nej! Varje gång man lämnade rummet var de på fötter igen.

Vid nio stupade tillslut Tilde efter andra påfyllningen välling.

Anton däremot kämpade på bra. Vid elva trodde jag att jag lyckats och smög mig ut. Men strax därefter kom han knatandes, rufsig i håret och med dåsig blick.

”Mamma jag vill ha tillbaka mina blommor!” mumlade han.

”Vad sa du?”

”Jag, vill ha mina egna blommor!” sa han och började snyfta dramatiskt.

”Blommor?”, jag förstod ingenting.

”Ja, mina blommor, jag saknar dom!” sa han och pekade med darrande hand mot vardagsrumsfönstret.

Då slog det mig att jag två veckor tidigare hade bytt ut de slokande orkidéerna i vardagsrummet mot Antons fina blommande. I tron om att jag skulle kunna komma undan med det obemärkt där de placerades bakom hans gardin.

Men nähä! Det är klart att killen med koll till och med har koll på blomstret.

Så vad gör man inte för ett otröstligt trött barn mitt i natten då man själv helst bara skulle vilja gå och knyta sig. Man får helt enkelt plocka fram sina trötta ogröna fingrar och börja feng shui’a om blomsterarrangemanget för att tillslut få någon ro i huset.

“The only difference between a man and a boy is the price of his toys!”, mumlade mormor för tredje gången när morfar för tredje gången gick iväg för att “titta till” bilen.

Morfar har nämligen, någorlunda spontant, köpt sig en bil för två dagar sedan. En Audi TT som han helst vill leka med hela tiden. Anton också! Jonas med för den delen som nu hävdar att vi måste skaffa oss en ny bil.

Jaha, jag antar att det betyder att jag får vänta med att köpa min nya leksak – en ny dator!

Dagen efter, som man brukar säga. Men det fanns ingen tid för att vara trött varken kropp eller skalle. Mormor och morfar ville ta kidsen till Mulle Meck parken i Solna, så det var bara att hoppa in i duschen, svepa en kopp kaffe och haka på.

Även Max och Izak gjorde oss sällskap i parken som visade sig vara ett riktigt paradis för kidsen. Här fanns små hus att kika in i, flygplan och båtar att klättra på, plaskdam att plaska i och en massa annat.

”Vad kan jag göra mamma?” sa Anton han fick syn på allt.

”Vad du vill!” sa jag.

”Men jag vet inte!” sa han och menade det med ögon stora som tefat då han hade svårt att bestämma sig vilken grej han skulle testa först.

Det blev istället ett enda springandes fram och tillbaka. Klättra lite här, hoppa lite där, krypa dit och sedan springa tillbaka. Vi turades om att springa efter och jag som vanligt med kameran i högsta hugg. Men att få honom att stanna på ett och samma ställe tillräckligt för att få någon bild var en utmaning.

Tilde ville som vanligt helst göra det som Anton gjorde, men hann inte riktigt med. Men då de båda tog plats i lekflygplanet tog hon kommandot och körde med stora gester och pruttande på för full hals. Varifrån vi sedan fick bända loss henne från ratten.

Carpe diem, det är det som gäller när man bara har lite mer än en vecka kvar av semestern.

Idag hann vi inte mer än att ta oss hem från landet och packa om kidsen väskor för att sedan överlämna dem till mormor och morfar för att få en kväll med vänner.

Det kom att bli en kväll ute i Kristinebergsparken på en filt med, mat, dricka och en punkterad fotboll. Som sedan förde oss vidare hem till Björne och Jessica för spel och lite mer skålande. Trots att jag sällan har tur i spel lyckades jag, med hjälp av bra teamwork, vinna båda de ronder jag deltog i tur var väl det i och med att jag är en sjukt dålig förlorare och därmed slapp visa upp den sidan.

Jag har aldrig haft särskilt mycket tur, varken i spel eller sport. Men är man född fredag den trettonde så är väl det kanske förutsagt.

Ganska illa är det också att ha både otur och att vara en dålig förlorare.

Men å andra sidan säg det ju att ”har man tur i spel har man otur i kärlek”. Så man kan väl säga att jag har fått en schysst kompensation för min otur i form av kärlek som väger upp ganska fint.

Sent på kvällen bestämde i alla fall jag och Anton oss för att pröva vår tur, eller rättare sagt fisklycka.

Jonas hjälpte till och leta mask och så satte vi oss längst ut på bryggan insvepta i en filt med ett metspö. Jonas slog sig ned på bryggnocken och uppmanade oss att vara tysta.

– Vilket vi såklart inte kunde!

För som sanna fiskare satte vi igång och turades om att dra den ena historien värre än den andra. Anton pratade om hur han sett laxar stora som valar och jag hävdade att jag en gång fångat en firre på säkert fem kilo, minst.

Jonas höjde manade ett finger mot läpparna, och vi tystande för en stund. Men det gick bara inte att sitta där, helt tysta och bara vänta. Med resultat att vi inte heller fick någon fick, men på något sätt lyckade bli av med tre maskar. Ganska kul hade vi i alla fall, men gladast var nog fisken!

Under semestern rubbas lätt ens vardagliga rutiner. Man tappar tidsuppfattningen och har inte längre koll på vilken dag det är. Speciellt ute på landet då solen och värmen kan stanna kvar långt in på kvällen. Därför fick kidsen lite dispens på läggtiden och då de normalt brukar läggas i säng fick de istället ta ett kvällsbad i badbaljan på altan, där det plaskades hejvilt.

Som grädden på moset fick de sedan sina handuks ponchos som de fått från mormor och morfar och vips var de förvandlade till pirat och sjöjungfru.
Ja, i alla fall i Antons fantasi. Tilde gillar ju mest bara att klä på och av sig och hakade på för den sakens skull.

På eftermiddagen flyttade även Tilde in i kojan, där hon nöjt spatserade runt och vinkade till Anton och förbi passerande båtar. Anton gjorde snabbt en lek av det hela och de var så roliga att titta på för de betedde sig precis som ett gamalt par.

”Nu går jag och jobbar, du stannar hemma!” sa Anton till Tilde och klättrade ned för trappan.

Tilde nickade och följde honom med blicken uppifrån kojan medan han cirkulerade några varv nere på marken. Sedan återvände han till trappen och där Tilde stod och väntade och ivrigt började vinka till honom.

”Min dam!” sa Anton högtidligt och bugade sig innan han klättrade upp för att ge henne en puss på kinden.

”Gobiligoo!” ropade Tilde glatt och släppte in honom (vilket är hur hon uttalar varsågod).

Vem saknar TV när man har dessa teaterapor..?

Fick höra av farmor att hemma hos faster Anna och Calle är det lilla sysslingen Ebba som är bossen.

Vem som är bossen i vår familj behöver man knappast fundera någon längre stund över.

Inte ens på semestern tar han ledigt, vår boss. Han domderar glatt en att sitta i båten om han efter behag vill leka att han kör båt.

Han styr också över när man har rätten att röra sig fritt eller måste förvandlas till sten. För ropar bossen ”sten!”, då gäller det att snabbt stanna i den position man befinner sig i och stå stilla som förstenad. Annars blir det ett himla liv på honom, bossen alltså…

Å ja, jag kan inte låta bli att slänga in den här gamla godingen när vi ändå är inne på ämnet...
Så gobiligoo (varsågod!) – Like A Boss!

Idag bjöds det upp till grillparty i badviken. Så jag, Jonas, kidsen och farmor åkte dit för att göra resten av öborna sällskap på stranden. Det grillades och skålades medan barn i alla åldrar sprang längs strandkanten och lekte, allt eftersom solen sakta gick ned vid horisonten. Ganska mysigt…

Jag har förstått att som lillasyster måste man kunna hävda sig (själv är jag storasyster).

Tilde har från den stunden hon lärde sig att gå hängt i hasorna på storebror. Allt han gör ska hon göra. Allt han kan vill hon kunna, även det hon faktiskt inte alls kan!

Därför var det inget ovanligt när hon idag protesterade högt då Anton fick köra med den radiostörda bilen och inte hon. Anton som oftast är en väldigt omtänksam och generös bror brukar dela med sig.
Men just det här med bilar, det är ju hans grej.

Fast inte ens det höll i längden, för efter att ha den där gaphalsen gormandes bredvid sig ger även den mest rutinerade huligan tillslut upp och lämnar matchen.

Så ett noll till lillasyster!

Min och Jonas spontanitet kan ju ibland ifrågasättas, då den lätt kan leda till oekonomiska impulsköp, oplanerade tatueringar eller som tillexempel att släpa ut ett febrigt barn till landet.

I det sistnämnda fallet fick vi ganska klart för oss under natten att det inte hade varit ett så smart drag. Tilde hade ont, var varm, skrek och åmade sig. Antar att det tar sin tid för den där tanden att komma fram. Så det vart inte särskilt mycket sömn för någon av oss.

Fast då morgonen kom och solen strålar väckte oss var vi ändå ganska snabbt upp på benen och satte igång med olika projekt.

Jonas och Anton fortsatte bygga på stommen av en koja som de påbörjat sist vi var här ute. Själv fick jag hjälp av farmor att ta hand om det lilla Tandtrollet som inte var helt nöjd med tillvaron även om hon pekade glatt på allt möjligt i hennes åsyn, båtar, blommor, fåglar eller katten medan hon försökte härma dess olika läten.

På eftermiddagen hade Tilde piggat på sig så pass att hon busade runt likt som vanligt. Men en hel dag på gården hade gjort både kidsen och oss vuxna ganska rastlösa. Så vi bestämde oss för att spontant packa iväg oss till landet. Efter lite stök och mycket bök hade vi (jag!) fått ihop en packning och stuvade in oss i bilen och drog iväg lagom till att det började bli mörkt ute.

Up, up and away!

Idag vakande jag som vanligt av att Tilde skrek högljutt från sitt rum att hon var vaken. Men redan innan jag kommit in till hennes rum fick jag en känsla av att något var fel och jag tyckte nog att hennes rop lät mindre som hennes vardagliga ”öh, mamma jag är vaken!”-skrik och mer som ett ynkligt rop på hjälp. När jag sedan lyfte upp den tårdränkta Tilde var hon bokstavligen kokhet.

Jag bar inne henne till vår säng och Jonas gick och hämtade tempen, och mycket riktigt, hon hade 39,5 i feber.

Jag och Jonas reagerade som vanligt då något händer barnen… Först lamslagna av oro med en känsla av att man inte har en aning om vad som är fel eller vad man ska ta sig till. Följt av att man börjar överanalysera och går igenom varje tänkbar och otänkbar åkomma innan man faktiskt börjar undersöka barnet efter faktiska symtom. När vi väl kommit så långt var det ganska tydligt att det var munnen som orsakade henne smärta, och någonstans drog jag mig till minnes att det inte är helt ovanligt för småbarn att få feber då det håller på att få en tand.

Efter lite välling och Alvedon somnade i alla fall Lille Skrutt om och när hon sedan vaknade verkade hon mycket piggare och kändes svalare, vilket också tempen bekräftade.

Men vi kände ändå att man kanske skulle ta det lite lugnt idag för hennes skull. Så vi tog oss ut på gården för att ”rasta” Anton, ett måste för att få någon ro i familjen.

Tilde knatade som vanligt efter storebror, men helt klart stördes hon av tandvärk då hon hela tiden var där och pillade och betedde sig superkänsligt och gnälligt.

Nu har jag fått den, mitt drömåk, den gamla skruttiga cykeln jag alltid önskat mig!

Det blev inte alls en sådan som på bilden…
Men en gammal damcykel från Blocket fick bli min och så tog jag fram mina graffiti skills (noll!) och sprayade den från blå till neon rosa. Färgen blev faktiskt riktigt cool. Men det blev fläckigt och ojämnt och vissa ställen missade jag helt.  

Så ja, jag kanske inte känner mig lika ”fly” som jag trodde, men den rullar i alla fall.

Idag blev det därför premiär med Tilde i cykelbarnstol bak på pakethållaren, Jonas hoppandes och trixandes framför och Anton vinglandes bredvid med sitt evliga brummande läte (tack vare ett handtag vi köpt som brummar som en motorcykel då han ”gasar”). Fast idag var han nog lyckligast över att han fått sig ett eget lås.

Ännu en hemkomst. Mormor och morfar var så äntligen tillbaka efter deras bilresa genom Europa. Anton var taggad till tusen då vi promenerade över dit där vi som vanligt blev bjudna på en riktig god middag tillsammans med syrran och Henrik!

Jonas ledde oss sedan oss genom kvällens samtalsämnen, passande och opassande, men som alltid lika roande.

Tilde och därefter Anton somnade i mormors famn och placerades i vagnen, men det var först vid midnatt då även jag hade svårt att hålla ögonen öppna (efter min utekväll igår) som vi promenerade tillbaka hem glada, mätta och trötta efter en trevlig kväll.

Ja, Magda är back in town, vår sakande fjärde musketör. Så för att fira att hon flyttat tillbaka (från en tid som hockeyfru i Leksand) till Stockholm och oss drog jag, Angelica och Natalie hem till deras nya hus i Enskede där vi blev bjudna på middag och drinkar.

Medan Magda och Johan höll på att duka och göra i ordning lekte jag med deras söta dotter Emilia och lärde henne samma saker jag präntat in hos mina egna kids, hur man säger peace och smilar för kameran, vilket hon snabbt snappade upp. Sedan var vi best buddys för kvällen och jag fick ett nytt smeknamn av henne; ”momor Fia”.

Jag tar det som en komplimang(?).

Efter middag och lite tjejsnack tog vi på oss våra klackar och åkte mot staden. Det som skulle bli en drink på stan blev, som det oftast blir, en helkväll på stan. Vi började i Gamla Stan men avverkade sedan både East, Berns och Spyan innan vi gav upp, ungefär samtidigt som solen steg upp.

Natalie, Sofia, Magda och Angelica.


Samantha? Miranda? Charlotte? Carrie?

Emilia! Peace!


Ugång och klackarna i taket!