Kidsen var griniga, Jonas mådde illa och det fullkomligt ösregnade ute.

Men nu hade Max och Linnéa tagit initiativet till att styra upp en kräftmiddag, vilket jag tycker ar en utmärkt idé, så då var bara för resten av gänget att skärpa till sig.

Ungarna placerades och drogs motvilligt ut i vagnen klädda upp till tänderna i regnkläder och Jonas släpade trött benen efter sig hela vägen till tunnelbanan.

Men som jag hade anat skedde en total humörsvängning för hela gänget så fort vi kom hem till familjen Agerberg.

”Izak, Izak..!” började Anton gulla med sin pipigaste stämma och huvudet på sned, så fort han fick syn på sin favorit.

Izak log som vanligt sitt stora leende och så var livet på topp igen!

Det blev en mysig kväll (som alltid) som slutade med att jag fick släpa min familj därifrån som var allt annat än villiga att åka hem…