Nu är det hårdträning här hemma. Tildis har plötsligt börjat intressera sig för att gå och nu går det undan!

Äntligen hade vi fått lite ledig plats på vinden. Trodde vi ja..!

Just som jag skänkt bort ett lass med Antons urväxta kläder och faster Anna lånat med sig ett annat lass med babykläder. Då kommer farfar förbi med en hel flyttkartong fylld av barnkläder som vi fått av släkt från Jonas sida. Antagligen försöker väl även de få sig lite ledig plats på vinden.

Jag vill verkligen inte verka otacksam, snacka om i-landsproblem! Men vart ska vi göra av allt?!

Tilde är dock supernöjd och vill nog helst att vi behåller dem i en hög på golvet så hon kan dyka bland dem och lägga dem över huvudet – det är så hon låtsas klä på sig.

Trots, trots, trots! Nej, nej, nej! Jo, jo, jo! Tjat, tjat, tjat!

Inte ens en proffs fighter skulle palla lika många ronder som jag får gå mot vår treåring.

Det säger jag inte för att gnälla eller ens för att få sympati, utan bara för att det är så det är!

Så är det så konstigt om man i vissa matcher lägger sig?

Jag menar lyckas man övertala ungen att klä på sig är väl det en seger i sig. Råkar det vara långkalsonger och slips som han bestämt ”måste” ha på sig så, så visst, whatever… Nu går vi till dagis!

 

Dagens outfit; Grå långklasånger komponeras med en ”I ♥ NY” T-shirt, slips och mammas spygröna väska.

Idag blev det en lunch med barndomsvännen Tina och hennes yngsta, Emil.

Så skönt det kan vara att höra en annan mamma – någon som man anser vara en väldigt bra mamma – inte alltid tycker att livet med småbarn bara är rosenrött och innebär pluttinutt mys.

Att man inte är den enda som vissa dagar tror att man ska bli galen och vissa nätter faktiskt blir det då man inte får sova.

Fast vi konstaterade också att de faktiskt inte finns något bättre än just ens ungar!
Hur galna de än må göra en…

Man talar ju om att barn går igenom olika utvecklingsstadier då de utvecklar nya förmågor.

Fast just nu tror det att jag går igenom ett utvecklingsstadium och den förmåga som testas kallas tålamod. Just nu ligger den på noll och de som testar den är mina kära barn – mina mini marodörer.

 

Exempel taget från denna morgon;

Medans jag klär på Marodör Nr1 passar Marodör Nr2 på att klättra upp i soffan. Då denne kommer upp med mycket möda faller denne desto lättare nedför. Jag rusar därför till undsättning. Under tiden hinner Marodör Nr1 slita av sig både strumpor och byxor. Efter en strid om att ta på kläderna igen, vinner Marodör Nr1 och serveras frukost enbart iklädd T-shirt, samtidigt som Marodör Nr2 skriker efter sin frukost.

Marodör Nr2 serveras strax därefter sin mat medan Marodör Nr1 total vägrar äta överhuvudtaget. Medan Marodör Nr2 badas efter att ha avslutat sin måltid spiller Marodör Nr1 ut sin över bord, golv och sig själv. Därav måste även Marodör Nr1 ta ett bad, medan detta tappas upp kryper Marodör Nr2 rakt in i pölen av saftsoppa som ännu inte hunnit torkas upp. Marodör Nr2 får därför joina Marodör Nr1 i badet.

Efter att båda Marodörerna tvättats och torkats tas striden om påklädnad upp igen. Marodör Nr2 är än så länge chanslös när det gäller styrka, trots kraftigt motstånd, och är så småningom fullt påklädd. Marodör Nr1 bjuder upp till en större kamp då denne förutom att vara förbluffande stark för sin ringa ålder även utvecklat en ”kura ihop sig och skjut ifrån”-teknik som gör det svårt att få något bra grepp om denne.

Under tiden kryper Marodör Nr2 ännu en gång rakt in i pölen av saftsoppa som fortfarande inte hunnit torkats upp.

Medans Marodör Nr2 därför måste kläs av de saftsoppeindränkta kläderna, sympatiserar Marodör Nr1 med sin medbrottsling genom att klä av sig sina.

På detta sätt fortskrider morgonen, likt många mornar dessförinnan och sannolikt fler att se fram emot i framtiden…

Mina älskade mini Marodörer ♥

Släng dig i väggen Bobby hund! Idag kom nämligen (äntligen!) min moster Ulla och hälsade på med sin fjorton veckor gamla lilla terriervalp – Moa ♥

För Anton var det kärlek vid första ögonkastet. Eller ja, kanske för oss alla!

Anton som tidigare varit lite reserverad när det gäller kontakten med hundar, har efter helgen med Djim (Max och Linnéas hund) verkligen fått skinn på näsan, släppt sin rädsla och istället blivit väldigt hundintresserad.

Stolt beordrade han nu de kommandon han lärt sig och sken som en sol när han stolt fick hålla Moa i kopplet då vi var ute på promenad.

Ja, vi har ju lite knasiga grannar, det har jag nämnt tidigare. I veckan stötte vi på grannen som bor över oss, en äldre herre som hållit på och bråkat med de flesta i trapphuset, utom just oss, som han av någon anledning har ett gott öga till.

Varje gång vi ses böjer han sig ned mot Anton och frågar hur han mår och vad han haft för sig under dagen, men förstår sedan inte ett ord utav vad han svarar.
”Jag har en present till dig, om du vill ha?” sa grannen till Anton den här gången.

Som varje unge som hör ordet ”present” sken Anton såklart upp och nickade ivrigt.

”Jamen då så, följ med mig upp!” sa grannen och började gå upp för trappen och Anton tätt i hasorna.

”Eehm, vadå för present?” undrade jag och försökte hänga på efter med Tilde på en arm, Antons gummistövlar i den andra och den proppfulla babyväskan över axeln.

”Jag har en uppstoppad hund som jag flera gånger tänkt att han ska få ta över”, sa grannen.

Uppstoppad?! Jag får genast upp bilden av en balsamerad liten terrier. Oh my, kanske är han inte bara en småknasig gammal gubbe utan ett riktigt nutcase tänker jag och skyndar mig allt vad jag kan för att hinna ikapp min son.

Men Anton har redan sparkat av sig skorna och knatat in i lägenheten och jag snubblar in efter.

Till min lättnad är det inte hans gamla avlidna husdjur som han räcker över, utan en liten leksakshund.

”Jag har fått den själv, men använder den inte så mycket, så varsågod!” sa gubben.

Använder den inte så mycket, vad menade han nu då? Men jag valde att inte överanalysera det, som allt annat, för oftast gör det mig bara lika knäpp som nutcasen själva.

Anton älskar i alla fall sitt nya husdjur som han döpte till Bobby Hund och han hänger nu med på alla äventyr.

Tilde är desto mer skeptisk till vår nya familjemedlem.

Idag liksom i onsdags kom Angelica och joinade mig och kidsen på kvällen, medan Jonas drog ut på äventyr.

Självklart resulterade kombinationen av oss fyra att det blev en stökig, lite galen men väldigt rolig kväll.

Mest galen var nog Tilde som verkligen kämpade för att hålla sig i centrum hela tiden genom att klättra, krypa, jollra joddla och skratta åt sig själv.

”Å jag som trodde att Anton var den busigaste ungen ever..!” sa Gudmor då Tilde tillsut stupat i säng.

 

Det går inte att undgå att se hur det lyser bus ur ögonen på dem!

Anton fick inte på sig sina gamla gummistövlar idag när vi skulle ut och Tilde verkar ju kunna gå vilken dag som helst nu. Så därför började kika runt på nätet efter barnskor.

Livsfarligt om man redan är skogalen och trillar in på en sida med fina skor och då de är i småstorlekar blir det ju automatiskt tio gånger sötare bara just därför!

Oj, så det kliade i fingrarna!

Ni behöver inte säga något, JAG VET vad ni tänker – de växer ur dem på en kvart!

Men se själva och försök motstå..!

LUNDMYR of Sweden 299kr.


Moon Boot Mini Nylon 799kr.


Polo Ralph Lauren 545kr.


Vans 449kr.

Samtliga skor hittar ni här...

På förmiddagen tittade vi förbi Anna och Calle i deras nya fina lägenhet.

Kidsen intog snabbt rollen som crash test dummies då de utforskade lägenheten och på så vis klargjorde vad de blivande föräldrarna behöver vidta för åtgärder för att barnsäkra området.

Anton kastade och studsade med en tennisboll och gladdes åt den öppna planlösningen som gjorde att han kunde springa frivarv efter frivarv genom kök och vardagsrum.

Tilde var (som vanligt) mest intresserad av barskåpet.

Så kanske var det ett bra test, å andra sidan är ju båda våra kids mer vilda än tama, vilket man kanske får skylla på dressyrtränarna. Sannolikheten att även Anna och Calles lilla bebbe växer upp till ett vilddjur borde därmed inte vara så stor. Fast jäklar vilket drag det skulle bli på kusinträffarna!

I all röra fanns det ingen tid eller ro för att plocka upp kameran, men däremot fick AK låna min mobil för att hålla honom sysselsatt för en stund och då passade han på att knäppa några bilder.

”Peace!” uppmanade han alla att göra med fingrarna och le stort.

Foto av Anton Kingston.

Ni vet hur man brukar säga att vissa gravida kvinnor får en speciell glöd, de liksom strålar vackert av lycka. Pigga, fräscha och med glittrande ögon. Precis så kan man beskriva faster Anna.

Den enda glöd jag själv hade som gravid var möjligtvis glansen efter en svettattack. Å jag var just motsatsen till pigg och fräsch mest hela tiden.

Kanske just därför är det jag – och inte Anna – som stånkar varje gång hon reser sig eller lyfter upp något.

Som idag då hon kom över för att låna våra ”gamla” babysaker och ta en titt om de var några av Tildes urväxta kläder som de ville ta över.

”Oj, oj, ska jag hjälpa dig?” frågade jag gång på gång.

Å varje gång viftade hon bort mitt erbjudande om hjälp med ett leende och rörde sig till synes lätt trots magen som nu är som störst, för nu är det inte långt kvar.

Imponerande, för självklart förstår jag att även hon stundtals känner sig stor, tung och trött, vilket hör till.

Nu bara väntar och längtar vi efter lill’kusinen.

Jag vet att det hör till att vara trotsig när man är tre år. Inget konstigt med det. Man har ju fått höra historier av andra föräldrar, så man var väl någorlunda beredd. Men att det skulle vara så intensivt… Pust..!

Man märker också så klart och tydligt vilket inflytande de äldre barnen på dagis har.

För ett tag sen när jag var och droppade Anton på dagis var det en av femåringarna som blev tillrättavisad av en fröken då han höll på att bråka.

”Du bestämmer inte över mig! Du är inte min mamma!” skrek ungen tillbaka.

Jag såg på Anton hur han tog in varje ord och gest som kom från femåringen.

Så till idag… När Anton hade bråkat med mig om precis allting fick jag tillslut nog och sa till honom på skarpen att han fick göra som jag sa eller gå och ställa sig i hallen till han lugnat ned sig.

”Jag är inte din mamma!” skrek han då till mig.

Jag blev nästan lite full i skratt torts hans ilskna blick. Jag förstod ju precis vad det var han ville få fram – att jag inte hade rätten att säga åt honom vad han skulle göra – men så fel det kom ut.

Anton själv rynkade sedan pannan som om han inte heller tyckte att det han nyss sagt riktigt gick ihop.

”Nej, Anton du är inte min mamma. Det vore ju hel koko. Hur skulle jag fått plats i din mage?” sa jag och böjde mig ned och kurade ihop mig bredvid honom för att demonstrera hur stor jag var.

Då kunde han inte låta bli att fnissa och vips var striden avledd och över…

Schackmatt plutten!

I bilen...

Då radio SR Metropol, som vi vanligtvis lyssnar på, inte går att få in i Dalarna
var vi tvungna att zappa runt för att försöka hitta något annat att lyssna på.
Tillslut blev det en kanal som spelade gamla 80-tals hits - till min glädje!

Så det var bara att hugga tag i McDonaldsmuggen som mikrofon och på med
de rosa platsbrillorna á la 80’s och köra karaoke resten av resan. Me luv!

Resten av familjen var konstigt nog inte lika exalterade..?

Men kom igen! Var inte pop, rock och hiphop som bäst p 80-talet?!

Det var lätt MTV och alla hits som fick mig att lägga balettskorna på hyllan och börja på hiphop!

Så var det dags att packa in sig i bilen för att börja åka hemåt.

”Donalds, Donalds!” började Anton gorma så fort vi svängt ut från tomten.

Efter någon timme var vi trötta på hans tjat och eftersom det var lunchtid gav vi vika. Så vi svängde av vid nästa McDonalds.

Anton fick en Happy Meal, men sköt snabbt sina nuggets åt sidan och ägnade sig enbart åt leksaken. Klassikt!

Det passade dock Tilde perfekt som då utan problem kunde nalla åt sig brorsans pommesfrites.

Vi skulle ha döpt henne till Matilde... Mat-Tilde!

Foto: Mobil

För att gottgöra oss tjejer för gårdagens uteblivna snowboardåkningen blev vi idag bjudna på en shoppingtur.

För min del blev det tre par nya vår/sommarskor.

"Ett noll till Izak" sa Jonas förra veckan efter att vi hade varit i Bromma Blocks med Max, Linnéa och kidsen.

Anton hade nämligen levt rövare i köpcentrumet medan Izak varit en liten ängel.

 

Idag efter att papporna varit iväg och åkt bräda drog vi alla ut på en promenad. Tilde satte då genast moodet genom att börja gallskrika så fort hon placerades i vagnen.

Då det inte var likt henne som i vanliga fall älskar vagnen och envis som jag är trodde jag att jag så småningom skulle kunna få henne lugn där hon satt. Men icke...

Det fick tillslut fick det bli pappas arm.

 

Anton däremot som väntat, längtat och tjatat om att få åka snowracer var nu lycklig över att få bli dragen på den. Fast det dröjde såklart inte länge innan den turen också vände.

För då vi kom ut från smågatorna insåg vi att snön smällt bort från trottoaren och det var omöjligt att dra snowracern där. Så även den fick pappa bära medan AK missnöjt placerades i vagnen.

 

Izak däremot låg och sov sött i sin vagn iklädd sin lilla björnoverall.

"Björnen sover i sitt lugna bo!" utbrast Anton och sken upp för en sekund då han fick se honom.

 

Efter en relativt kort men intensiv promenad var det skönt att komma tillbaka till stugan.

"Två noll till Izak" sa jag till Jonas då vi kom in.

Han nickade instämmande.

Izak.

Anton har ju uttryckt att han vill ha en lillebror – ”en till liten kort kille” i familjen.

Så vilken tur att Jonas har fått äran att ha Izak som Gudson. Anton och Jonas har därför anammat termen Gudbröder.

 

Å helt klart verkar det som att brödralika kärleken är ömsesidig då man kan se hur Izak fascinerat följer Anton med blicken och skrattar åt alla hans påhitt.

På morgonen berättade Jonas för Max och Linnéa hur vi brukar köra klassikern "killarna mot tjejerna" hemma. Det kan handla om att ta på sig skorna först eller äta upp maten eller egentligen vad som helst.

Han påstod också att killarna är bäst, men det där måste han fått om bakfoten…

Dessutom är det där dagisfasoner. Men eftersom detta ändå är en barnblogg kan jag väl lika gärna fortsätta med dagisfasonerna och demonstrera att tjejer faktiskt är bäst!

 

Detta samtal utspelas i vår stuga på förmiddagen;

Jonas: Jag och Max drar och åker lite bräda nu, men vi är tillbaka till lunch.

Sofia: Men hinner ni det? Klockan är ju elva nu!

Jonas: Jaa, det är lugnt!

 

Samtidigt utspelar sig ett annat samtal i den andra stugan som går ungefär såhär;

Max: Jag och Jonas åker till backarna nu, så vi är väl framme där om en halvtimme.

Linnéa: Men det tar ju knappast en halvtimme att åka dit?

Max: Jo, vi tar bara en bil så det går fort.

Linnéa: Det går väl inte fortare för det? Det lär minst ta en timme!

Max: Nejdå, vi är tillbaka till lunch.

 

Nästan exakt en timme efter att de åkt ringde grabbarna och meddelande att de var framme.

Jag och Linnéa tittade på varandra och himlade med ögonen.

Vid lunchtid ringde grabbarna på nytt och meddelande att de nu stod i liftkön redo att ta sig upp för sitt första åk.

Igen tittade jag och Linnéa bara på varandra utan att säga något.

Först klockan fyra var de tillbaka och då var solen nästan på väg att gå ned och liftarna stängda.

Ingen bräda för oss tjejer alltså. Men, men… Man kan ju alltid trösta sig med tanken på att man i alla fall är bäst!

Detta var det närmaste jag kom att åka bräda idag…

På kvällen blev vi bjudna på en god middag. När kidsen sedan somnat och med lite vin i glasen blev vi filosofiska.

”Jag är precis samma person som jag var innan jag fick barn” sa Max.

Vi alla nickade instämmande.

”Ja, jag tycker att jag är precis som jag var då vi gick i gymnasiet” lade Jonas till.

Alla så nickade vi igen…

 

Därefter bytte vi samtalsämne till världshändelser och politik. Två timmar senare hade Jonas somnat på madrassen på golvet som vi dragit fram till kidsen och Linnea tackade för sig och gick för att natta Izak.

Jag och Max kämpade tappert på med dryck och snack, men insåg så småningom att även vi var tvungna att gå och lägga oss för att orka upp imorgon.

 

Då slog det mig – inte handlade någonsin samtalen om politik då vi träffades och festade under gymnasietiden. Inte heller har jag något minne av att Jonas somnade på golvet (fast det är klart att det kan ha hänt). Och definitivt gick vi inte och lade oss innan klockan tolv eller ens bekymrade oss över morgondagen.

 

Så kanske, bara kanske har föräldraskapet förändrat en lite ändå…

Man kan ju undra varför leoparden som vi såg i djurparken vart så fascinerad av oss. Såg den oss möjligen som potentiella byten?

Jonas var helt säker på att det var kidsen som den siktat in sig på och nog verkade det så då den intensivt följde dem med blicken och slickade sig runt munnen.

När jag googlade efter leopardens föda fick jag upp en sida där det stod att den består utav alltifrån vårtsvin, babianer och mellanstora antiloper till små däggdjur och fåglar. Lite längre ned stod det sedan ”människoätande leoparder är ganska sällsynta”.

Ganska sällsynta, vilken tur då...

Ganska skönt att vår egna lilla leopardunge är totalt ofarlig i alla fall…

Idag bestämde vi oss för att åka till Orsa djurpark för att hitta på något kul för kidsen.

Fast i själva verket var det papporna som vi i slutändan fick släpa därifrån då de totalt fastande för en leopard – som visserligen verkade fastna lika mycket för oss.

Kidsen däremot tröttnade efter en timme. Tilde och Izak pep ilsket av hunger från vagnarna och Anton började bli rastlös.

”Kom nu!” ropade jag.

”Jaaa mamma!” fick jag som svar utan att något hände.

Pappor alltså…

Nu har även Izak invigts i Mössmaffian.

Just som snön börjat smälta här hemma, då bestämmer vi oss för att åka dit vintern fortfarande gör sig påmind - Dalarna.

Är vi galna? Har vi inte tröttnat på kylan och längtar efter sommaren som alla andra?
Jovisst, men nu var det en långhelg med Max, Linnéa och Izak på deras landställe som lockade med chans att umgås och åka lite bräda för sista gången denna säsong.

Så när Jonas slutade jobbet packade vi in oss, kidsen och galet mycket packning för fyra dagar i bilen. Där utav tog det också sin lilla tid innan vi kom i väg. Fördelen med det var att kidsen somnade nästan genast och sussade hela bilresan. Nackdelen var att det fort blev mörkt och snöblåsten gjorde ju inte direkt sikten bättre. Väl framme var det därför en aning sliten chaufför och co-driver som stapplade in i stugan med varsin unge på armen. Ungarna däremot var klarvakna och blev extra uppspelta när de upptäckte att vi inte skulle sova hemma – vilket äventyr!
Men efter lite stök och bök kom vi alla tillslut i säng…

Efter två dagar håller redan den lilla klätterapan i den lilla fåtöljen på att göra mig galen.

Så fort hon får chansen klättrar hon upp i den. Skrattar lika nöjt varje gång hon klarar av det och piper lika förbannat då hon vill komma ned. För efter några försök att ta sig ned själv (med huvudet före) har hon insett att det är bekvämare att bara ropa på betjänten – mammam! – that’s me.

Imorse precis när Jonas gått till jobbet kom Anton in till mig och kröp ned bredvid mig i sängen.

”Mamma?”

”Ja?” svarade jag.

”Snälla kan jag få en till bebis?”

”Tycker du vi ska ha en till bebis i familjen?” frågade jag.

”Ja, en till liten kort kille, som jag!” sa han och log sött med bedjande ögon.

”Ja, det vore roligt. Men jag vet inte Anton… Vart skulle han bo vi har ju inga fler rum?”

”Han ska bo i din mage. Så du måste äta mycket mat så han får plats!”

 

Jahapp, det verkar ju som han hade tänkt ut det hela ganska bra.

 

Själv skulle jag gärna vilja ha en till liten kort kille i familjen, men det är just det där med att bo i magen som gör att jag tvekar.

Efter nio månader av kräkandes, med lika lång sjukskrivning och turer fram och tillbaka till sjukhuset när jag väntade Anton och sju månader av samma sak med Tilde, så vet jag inte om jag skulle klara av det en gång till…

Sen har ju den långa killen i familjen ett och annat och säga till om också…

 

Tur att Anton i alla fall fått en bebis, som han – trots att hon är en kort liten tjej – håller väldans kär…

”Personal space”, jag kan inte komma på något bra ord för det på svenska?

 

Men ni vet hur obekvämt det kan bli om någon man inte känner tillexempel står lite för nära när man pratar. Som om de klivit in i ens osynliga lilla revir.

Å plötsligt blir vi lite nervösa och kan inte koncentrera oss på något annat än att personen i fråga står just lite för nära.

 

Själv tycker jag det är sjukt jobbigt att hamn i sådana situationer med sådana människor.

 

Tror vi svenskar är extra mycket måna eller kanske osäkra över det där, fast det kanske bara är mina egna fördomar…

 

I alla fall, apropå det hela…

Häromdagen träffade jag en kompis mamma för första gången. Hon gav ett varmt intryck och det dröjde inte länge innan hon barnkärt lyfte upp Tilde i famnen. Medans Tilde mumsa i sig en bulle stod vi sedan och småpratade lite.

Jag tyckte att hon var hur trevig som helst och jag fick uppfattningen av att hon gillade mig också. Även Tilde verkade känna sig bekväm och började efter ett tag klappa lite klumpigt men kärleksfullt på hennes kind sådär som småbarn gör när det är nyfikna på någon.

 

Vi skrattade åt att det var gulligt, men så såg jag att Tilde lämnat spår av bulle på hela hennes haka som osmickrande nog mer såg ut som snorkråkor.

Så jag reagerade snabbt med att ta ena handen runt hennes haka och med den andra försiktigt borsta bort bullspåren.

Sedan tog jag ett steg tillbaka för att fortsätta samtalet. Men så fort jag mötte hennes blick förstod jag att jag trampat in i hennes revir. Utan att vi egentligen ville det kändes det plötsligt lite spänt och jag kände mig obegripligt nervös.

 

Jag hade oväntat blivit en ”personal space invader” och situationen blev ännu mer spänd och konstig i och med att jag var medveten om det.

 

Utan att någon av oss behövde säga det avslutade vi snabbt i samförstånd samtalet och jag fick min kladdiga dotter återlämnad.

Attans, att jag inte kunde låta bli att tafsa på första dejten!

Folk säger att det är en sådan skillnad på att ha en son eller dotter när det gäller deras beteende.

Jag kan väl inte säga att jag ser någon skillnad när det gäller just könsroller. Däremot är det roligt att se att trots att de är lika på många sätt har sina olika personligheter.

 

Båda kidsen har varit ganska ”lätta” bebisar, men väldigt nyfikna och busiga.

Att AK är en vildbatting nu är svårt att undgå att se, men samtidigt har han varit ganska ”känslig” när det gäller vissa saker. Att ha kladdiga händer var tillexempel jätte jobbigt för honom ett tag och får han lite vatten i ögonen då han badar skriker han rakt ut och måste snabbt få dem baddade med en handduk.

Där är syrran ett strå vassare! Speciellt när det gäller att bada! Hon slänger sig på mage och tjuter av skratt även om hon får vatten i hela ansiktet den ena kalsupen efter den andra.

Igårkväll körde hon en riktig simshow då hon och brorsan tog sitt kvällsbad. Ena stunden satt hon och plaskade och stänkte för att nästa sekund byta position för att kasta sig handlöst med huvudet före under ytan! Detta gjorde hon sedan om och om igen.

 

Tillslut blev både jag och Jonas för nervösa för hennes spontana dykningsförsök att vi var tvungna att ta upp henne medans Anton tvålades in.

 

Sedan imorse medans jag gjorde frukost lekte syskonen snällt i Antons rum. Lite för snällt för efter ett tag var det så tyst att jag nervöst var tvungen att springa och titta vad de höll på med.

Då satt de båda nöjt upp i Antons säng.

”Men hur kom Tilde upp dit?” frågade jag Anton med en aning anklagande ton då jag trodde han lyft henne.

”Hon klättra bara opp!” sa Anton på sig egen sköna dialekt.

Jaja, tänkte jag.

 

Lite senare ville Anton titta på en film, då han är hemma från dagis idag med. För att Tilde inte skulle in och riva i hans skåp med DVD-filmer ställde jag hans lilla fåtölj framför och vände mig sedan för att trycka igång filmen. När jag vände mig tillbaka mot Tilde igen satt hon nöjt uppe i fåtöljen och flinade stolt.

 

Jodå, så över en natt har hon tydligen kommit på hur man klättrar.

Så har man fått sig två vildbattingar!

Jonas har hela tiden hävdat att småbarn bara är sjuka på natten och inte visar lika mycket symtom på dagen.

Å jag har hela tiden hävdat att han inte vet vad han snackar om… Är man sjuk så är man ju sjuk!

 

Fast jag har efterhand insett att det faktiskt är så det fungerar, i alla fall med våra kids.

 

Igår natt väckte Anton oss med en ordentlig hostattack och strax därefter kom han med kudden under armen in till oss och bad att få ligga mellan oss. Därmed var det slut på sömn för den natten. Som han hostade, stackaren!

 

Så på morgonen ringde jag dagis och berättade att AK skulle vara hemma och krya på sig. Fast ju längre dagen gick desto mer piggade han på sig och mot eftermiddagen var det fullt ös, precis som vanligt.

Jaha, vad skönt, då kanske han är frisk imorgon tänkte jag.

Men såklart inte. I natt var det samma sak igen. Han hostade och hostade…

 

Nu är det morgon och vi har precis käkat frukost och Anton ränner runt – utan att hosta – och verkar hur pigg som helst!

Konstigt det där…

Så blev det en söndagstripp till Bromma blocks med fam Agerberg.

Lite shopping, lite pizza och en hel del jagandes efter Anton Kingston.

Tilde & Izak...


The dad's & deras söner!

Idag tog vi en långpromenad för att inhandla lite mat inför kvällen då vi bjudit över farmor och farfar.

Under promenaden introducerades AK för första gången för fenomenet ’lördagsgodis’ och fick genast spring i benen.

Snabbt kom han också på en taktik för att få godiset som på löpande band.

”Nä nu orkar jag inte mer!” sa han ungefär var tionde minut och saktade ned.

Så fick han en godisbit och så swisch var han på språng igen…

På kvällen var jag och (faster) Anna på en föreläsning med barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén.

Jag var lite halvskeptisk, om det nu finns ett sådant ord (?).
För hur skulle någon som aldrig ens träffat mina barn kunna lära mig något om dem. Alla barn är ju unika och mina egna alldeles extra extraordinära. Eller?

 

Jag fann mig ganska snabbt med att skratta igenkännande i hennes beskrivande av olika problematiska familjesituationer.

 

När hon pratade om trotsåldrar och beskrev fyraåringen med sina humörssvängningar, som kan gå från att känna sig stor och oövervinnerlig till nästa sekund liten och rädd. Som ifrågasätter allt och som börjat grubbla en hel del över döden. Ja då var det som om hon beskrev Anton på pricken.

 

Alfvén gav även råd om de, enligt henne, tre bästa uppfostringsteknikerna;

Tjat, hot och mutor.

Så kanske vi är inne på rätt spår ändå här hemma i kampen om att försöka lära sina barn något samtidigt som man försöker lära sig att vara en bra förälder.

De senaste veckorna har onsdagskvällarna inneburit veckohandling för mig och AK tillsammans med mormor och morfar. Mycket för att AK tycker det är roligt att träffa mormor och morfar och de honom, men också för att Jonas har sagt att han vägrar gå med vilddjuren. Med vilddjuren menar han alltså inte mina föräldrar utan våra barn som har haft en tendens att spåra så fort vi kommer in i en butik.

Men denna vecka kunde inte mormor och morfar så Jonas och Tilde hade inget annat val än att följa med då jag inte klarar att bära hem allt själv.

Men uppenbarligen har mina föräldrar haft ett mycket gott inflytande på sitt äldsta barnbarn för han skötte alldeles utmärkt! Och Jonas med! Inte en enda konflikt hade killarna, utan verkade till och med ha ganska kul då det race’ade runt med en kundvagn medan vi tjejer fick sköta själva inhandlingen med en annan vagn.

Foto: Mobil

Jag har, som jag tidigare nämnt, lite si och så inställning till leksaksvapen.

För samtidigt som jag inte vill uppmuntra min son (och senare även min dotter) att tycka att vapen är något häftigt, förstår jag att det bara är en lek då man är tre år gammal. Det vet jag ju själv som ofta klädde ut mig till cowboy eller bandit under mitt alias ”Bastu Kid”.

Dessutom nu när mormor låtit AK få ta hem min gamla leksaksrevolver går det ju inte att ta den ifrån honom.

 

Imorse var Anton helt inne i sin lek som Lucky Luke och det gick inte få honom intresserad av någonting annat än att ”panga” saker. Så för att överhuvudtaget få på honom kläderna eller följa med till dagis var det bara att leka med. Anton som både agerar huvudperson och regissör för alla lekar tilldelade mig rollen som bandit och Tilde till Baby Sheriff. På väg till dagis åkte han i sin och syrrans (häst och) vagn och letade efter misstänkta faror som verkade lura lite varstans.

 

Framme vid dagis fick han dock överlämna sin leksaksrevolver till mig. Jag böjde mig för att lägga ned den i babyväskan då Anton högljutt protesterade.

”Nej, inte i väskan! Nån kan ta den, du måste ha den såhär!” sa han och pekade på bakfickan på jeansen.

Så jag stoppade ned den i bakfickan och kunde därmed lämna en nöjd Lucky Luke för att ta hand om dagens bestyr. Eller bestyr och bestyr, det enda jag hade som plan för dagen var att försöka hitta ett stort Bonsai träd som vi gemsamt kommit farm till skulle passa fint till vårt nya möblemang i vardagsrummet.

Så jag tog en promenad till en närliggande blomsterbutik. I perfekt timing öppnade butiken just som jag kom fram och vi var därför ett gäng som gick in genom dörrarna samtidigt då de slog upp.

Som först in böjde mig ned för att ta en korg då plötsligt min revolver, som jag glömt att jag hade i bakfickan, trillade ned på golvet.

 

Allt i butiken stannade med ens upp och alla tittade de på revolvern som låg där framför mig.

Jag plockade upp den och höll den framför mig.

”Alltså det här är inget rån på riktigt!” sa jag som alltid lyckas formulera mig så klumpigt då jag känner mig stressad.

Notering till mig själv; säg aldrig ordet ”rån” oavsett i vilken mening då du håller i ett vapen, även om det råkar vara ett i plast.

 

Som tur var dröjde det inte länge innan de andra insåg att jag inte vara någon galen rånare utan snarare en smått galen mamma. Hur som helst lämnade jag butiken illa kvickt utan större lust att stanna kvar för att leta efter något Bonsaiträd.

Idag fick jag lunchsällskap av inte bara en utan två av mina favoritpersoner. Jonas kom hem från jobbet och hade tagit med sig god hämtmat och Angelica kom över och joinade oss.

När Jonas gått försökte jag och Angelica lista ut hur den nya kaffebryggaren fungerar. Eftersom jag använde den gamla kaffebryggaren till att ställa AK’s gipsfigurer på tork där man i vanliga fall har filtret. Bara det att gipset rann ut och pluggade igen hålet där kaffet ska sippra ned i kaffekannan. Så det blev akut att vi fick köpa en ny.

Vi lyckades i alla fall brygga oss lite kaffe (som smakade bränd sump) och slog oss ned i soffan och pratade länge och invecklat om allt och inget tills klockan plötsligt blivit tre och det var dags att hämta AK.

Sedan blev det genast slut på allt vad som kan beskrivas som lugn och ro.

En av mina lunchdater ville inte vara med på bild, tror inte det är så svårt att gissa vem?

Idag fyller farmor år. Som Anton Kingston har väntat och längtat, förberett med att måla teckning och göra gipsfigur och suktat efter den förmodade tårtan.

Så idag, efter dagis, var det äntligen dags att åka hem till farmor och farfar för att fira.

I bilen visade Anton med fingrarna att han hade stenkoll på hur mycket farmor fyllde och även hur gammal pappa är.

”Hur gammal är mamma då?” frågade Jonas honom.

”Mamma är en ung snärta!” svarade han.

Ett mycket bra svar!

 

Väl framme bjöd farfar på en god tre rätters middag. Fast AK sparade sig till tårtan som han sedan slukade. Tilde däremot (som redan fått middag hemma innan vi åkte) ville smaka på allt och gnydde som en liten hund då hon inte hade något i munnen. Sedan gick hon direkt på det viktigaste – barskåpet! Där stod hon sedan länge och hade sitt eget lilla barhäng. Detta bådar inte gott…

Det där med att vara rastlös och kreativ verkar vara något som går i arv. Idag spenderade nämligen kidsen dagen hos mormor och morfar där de hann med en rad olika aktiviteter medan jag och Jonas gav oss ut på jakt efter nya möbler till vardagsrummet (nu äntligen ska det bli något av den där tomma ytan).

Fördelen med att vi alla är så rastlösa i den här familjen är att vi blir väldigt kreativa när vi sätter den sidan till. Utan planer för dagen blev det därför allt från syjunta till målarstuga här hemma.

 

Till tonerna av Lejonkungen målade AK och Jonas teckningar av lejon, sedan gjorde jag och AK gipsfigurer som han målade.

Därefter ville han lära sig att ”göra spindelnät” med vilket han menar att sticka. Jag trodde det skulle vara för svårt, men han motbevisade mig som vanligt och var faktiskt ganska duktig. Så medan Anton gjorde ett långt spindelnät passade jag på att knopa ihop varsin mössa till kidsen.

”Va häffiga!” tyckte Anton och ville ha på sig mössan resten av dagen.

Han försökte även övertala Tilde att ha på sig sin, men hon var mer intresserad av att leka med den vilket gjorde storebror en aning upprörd.

”Åh, jag galen dig Tille!” sa han och spände ögonen i henne då hon för hundrade gången drog av sig mössan.

Men Tilde log bara stort tillbaka, glad över varje stund storebror tar sig att prata med henne.

Kidsen i sina "häffiga" mössor.

Kidsen hade som vanligt haft en toppen övernattning hos farmor och farfar. De hade käkat favoriträtten pannkakor och som alltid dragit fram och lekt med alla leksaker.
Anton hade även packat en väska, med spegel och kam (de viktigaste sakerna att ha med sig) och sedan kört alla i omgångar med Tyvö båten (farbror Victors säng) med destination Thailand.
Man är alltså inte den enda som fantiserar om sommar och värme.

Foto från Tyvö i somras, pappa och AK tittar på båtarna.

Hur gör man ett bra intryck på en date – jag vet!!
Idag hade nämligen Jonas ordnat barnvakt och bokat bord för oss att gå ut på en date.

Börja med att avvisa de presenter du får innan av din date. Även om det är en väldigt fin klänning som han lagt ned tid på att hitta och köpa.

 

Nästa steg är att på väg till restaurangen visa sin roliga sida. Se dock till att verkligen skämta på din dates bekostnad. Sarkasm sätter garanterat igång den romantiska känslan inför daten.

 

Väl vid middags bordet gäller det att slå på stort för att fånga din dates intresse. Så varför inte slå ut ett helt glas rödvin över hans nyinköpta skjorta.

 

För att toppa det hela kan du sedan välja att istället för att hjälpa din date med rödvinsfläckarna ta upp din mobil för att du bara måste rapportera händelsen till din bästa vän.

 

Efter att ha ätit mer mat än din date låter du honom betala för kalaset och föreslår sedan att ni ska gå vidare till ett mysigare ställe. Dit bjuder du även in din bäste vän. För att verkligen visa att du bara har intresse för din date spenderar du sedan resten av kvällen åt att ta igen det senaste tjejsnacket med väninnan.

 

Som tur var delar min date min dåliga humor och satt själv och skickade precis lika många SMS till vår gemensamma tjejkompis. Han är inte något fan av att bära skjorta och dessutom poängterade han för servitrisen som kom med tvätt tips beträffande rödvins fläckar att det inte var han som skötte tvätten där hemma.

 

Han avslutade dock med att säga till mig att jag skulle vara glad att detta inte var vår första date och mumlade något om dåligt intryck. Vad tror ni han kan ha menat med det..?!

Gäsp… Idag är vi trötta jag och Tildis. Var 30:e minut vaknade hon och skrek i natt, sedan vakande Anton klockan sex på morgonen och då är det ju bara att masa sig ur sängen och gå upp.

Men man ska väl vara glad att man inte har det så varje natt!

Idag kom faster Anna över med sin fina stora lilla mage och fikade med mig och Tildis.

Nu är det inte långt kvar tills bebben (lill’kusinen) kommer, så spännande! Därför är det inte så konstigt att det blev en hel del prat om graviditet, bebisar och BB. Något som verkar vara ganska genomgående för alla par som väntar barn är skillnaden mellan mamman och pappan när det gäller förväntningarna inför förlossningen.

 

Som mamma går man nog igenom alla möjliga olika scenarier om kan tänkas inträffa och oroar sig för stort som litet. Så man läser på och försöker förbereda sig så gott det går. Om man kunde skulle man gärna vilja köra en genrepetition innan så att man också fick chans att coacha pappan om hur han ska agera.

 

Pappan själv däremot verkar ta det hela med ro. När det är dags är det väl bara att man åker in till BB, krystar lite, får ut bebisen, klipper navelsträngen och så – taadaa – färdigt!

 

Å andra sidan hade en genrepetition i mitt fall varit helt i onödan då inget blev som jag hade trott eller förväntat mig och jag behövde inte alls tala om för Jonas vad han skulle göra för han känner mig så väl att det räckte att bara gå på instinkt.

 

Dessutom, när det gäller faster Anna och Calle kan jag inte tänka mig ett bättre par/team lämpade att bli föräldrar. Jag och Jonas var(är!) långt ifrån lika sansade även om jag tycker att vi har blivit är grymt bra team ändå.

 

Efter att Anna följt med och hämtat Anton från dagis, så att han fick se magen och kramas lite, var hon tvungen att springa iväg på ett tandläkarbesök.

Då passade Anton på att ställa mig mot väggen.

”Mamma, hur kommer bebisen ut ur magen?”

Ja just det… Bra fråga, men hur ger man ett bra svar på det?! (Så var man svettig igen!)

 

Urusel som jag är på att ljuga kom helt enkelt inte på något annat än att säga hur det faktiskt går till.

Sedan höll jag andan och hoppades att jag inte skadad hans unga oförstörda och oskyldiga sinne för gott.

”Jahaa” sa han bara och nickade som om han förstått.

Jag andades ut, han verkade okej.

”Så om man har snopp kan man inte pluppa ut bebisar?” frågade han sedan.

”Helt rätt!” sa jag, imponerad över hans snabba och helt korrekta slutsats.

”Jahaa… Berätta igen nu!”

 

Lättad över hans reaktion fick jag sedan på begäran berätta fem-sex gånger om hur bebisar kommer ut ur magen och varje gång blev han lika imponerad.

Nu hoppas jag bara att det dröjer innan han frågar om hur bebisarna kommer in i magen..!