Jag har, som jag tidigare nämnt, lite si och så inställning till leksaksvapen.

För samtidigt som jag inte vill uppmuntra min son (och senare även min dotter) att tycka att vapen är något häftigt, förstår jag att det bara är en lek då man är tre år gammal. Det vet jag ju själv som ofta klädde ut mig till cowboy eller bandit under mitt alias ”Bastu Kid”.

Dessutom nu när mormor låtit AK få ta hem min gamla leksaksrevolver går det ju inte att ta den ifrån honom.

 

Imorse var Anton helt inne i sin lek som Lucky Luke och det gick inte få honom intresserad av någonting annat än att ”panga” saker. Så för att överhuvudtaget få på honom kläderna eller följa med till dagis var det bara att leka med. Anton som både agerar huvudperson och regissör för alla lekar tilldelade mig rollen som bandit och Tilde till Baby Sheriff. På väg till dagis åkte han i sin och syrrans (häst och) vagn och letade efter misstänkta faror som verkade lura lite varstans.

 

Framme vid dagis fick han dock överlämna sin leksaksrevolver till mig. Jag böjde mig för att lägga ned den i babyväskan då Anton högljutt protesterade.

”Nej, inte i väskan! Nån kan ta den, du måste ha den såhär!” sa han och pekade på bakfickan på jeansen.

Så jag stoppade ned den i bakfickan och kunde därmed lämna en nöjd Lucky Luke för att ta hand om dagens bestyr. Eller bestyr och bestyr, det enda jag hade som plan för dagen var att försöka hitta ett stort Bonsai träd som vi gemsamt kommit farm till skulle passa fint till vårt nya möblemang i vardagsrummet.

Så jag tog en promenad till en närliggande blomsterbutik. I perfekt timing öppnade butiken just som jag kom fram och vi var därför ett gäng som gick in genom dörrarna samtidigt då de slog upp.

Som först in böjde mig ned för att ta en korg då plötsligt min revolver, som jag glömt att jag hade i bakfickan, trillade ned på golvet.

 

Allt i butiken stannade med ens upp och alla tittade de på revolvern som låg där framför mig.

Jag plockade upp den och höll den framför mig.

”Alltså det här är inget rån på riktigt!” sa jag som alltid lyckas formulera mig så klumpigt då jag känner mig stressad.

Notering till mig själv; säg aldrig ordet ”rån” oavsett i vilken mening då du håller i ett vapen, även om det råkar vara ett i plast.

 

Som tur var dröjde det inte länge innan de andra insåg att jag inte vara någon galen rånare utan snarare en smått galen mamma. Hur som helst lämnade jag butiken illa kvickt utan större lust att stanna kvar för att leta efter något Bonsaiträd.