Ni vet hur man brukar säga att vissa gravida kvinnor får en speciell glöd, de liksom strålar vackert av lycka. Pigga, fräscha och med glittrande ögon. Precis så kan man beskriva faster Anna.

Den enda glöd jag själv hade som gravid var möjligtvis glansen efter en svettattack. Å jag var just motsatsen till pigg och fräsch mest hela tiden.

Kanske just därför är det jag – och inte Anna – som stånkar varje gång hon reser sig eller lyfter upp något.

Som idag då hon kom över för att låna våra ”gamla” babysaker och ta en titt om de var några av Tildes urväxta kläder som de ville ta över.

”Oj, oj, ska jag hjälpa dig?” frågade jag gång på gång.

Å varje gång viftade hon bort mitt erbjudande om hjälp med ett leende och rörde sig till synes lätt trots magen som nu är som störst, för nu är det inte långt kvar.

Imponerande, för självklart förstår jag att även hon stundtals känner sig stor, tung och trött, vilket hör till.

Nu bara väntar och längtar vi efter lill’kusinen.