Glädjen över snön och kylan vände snabbt då kidsen turades om att väcka oss under natten med feber och hosta.

Var vi kanske inte påbyltade nog trots allt igår? Eller kanske är det något som går på dagis? Eller är det helt enkelt bara sådan tider?

Hur som var det bara att gilla läget och ta ut ytterligare en VAB-dag.

Så sent som igår, frisk och glad...

Stora och starka vill våra kids bli, precis som pappa. Hävstången och motionscykeln har blivit populära leksaker och att efteråt visa upp sina muskler är själva finalen.

Anton ”blåser upp” armmusklerna genom tummen och demonstrera sedan stolt i olika bodybuilder positioner. Medan Tilde spänner sina stickor till armar och sedan nöjt känner på sina armbågar.

Bildspel

Nu när ”julen är här” som Anton uttrycker det, med vilket han menar att snön tillslut kom.

Ja, då var vi ju helt enkelt tvungna att ta med kidsen ut i pulkabacken.

Så påbyltade våra varmaste kläder drog vi efter jobbet iväg mot backen vid dagis.

Lite kiv blev det förståss när Anton skulle övertalas att låta syrran sitta längst fram på snowracern och hålla i ratten, vilket är enda sättet att få henne att hålla i sig.

Men då pappa drog iväg med dem båda i en väldig fart längs parkvägen då kunde han inte låta bli att tjuta utav glädje. Även Tilde skrattade så pass mycket att det enda som skymtade av hennes ansikte under den gigantiska mössan var ett stort leende.

Framme vid backen skulle Anton mycket bestämt dra upp snowracern själv, vilket han med viss möda klarade. Sedan hade han tänkt ut exakt hur han skulle åka ned, vilket dock resulterade i några raseriutbrott innan han fixade. Under tiden skulle vi andra glatt stå där nere och vinka och heja på.

Ofrivilligt fick han tillslut överlåta ett åk till Tilde medan han surade i en hög på marken som protest.

Tilde älskade det, men propsade inte på att lämna åter snowracern till surkarten efter att fått åka nedför backen en gång med pappa. Hon nöjde sig lika bra med att pulsa runt i snön med tungan hängandes ut ur mun likt en ivrig liten hundvalp.

Då hungern och kylan blev allt för påtaglig bestämde vi oss för att röra oss hemåt. Vilket självklart bemöttes av en kraftig protest från lilla herr snowracerförare. Efter att ha kompromissat det till ett sista åk ned för backen, som blev fyra åk, kunde vi alla relativt nöjda bege oss.

Till er som oroade er över gårdagens inlägg angående Anton – tat lugnt!

Vi kan idag meddela att det enbart rör sig en puss strejk och att han ännu är kärleksfull.

Han meddelade idag att det även finns undantag när det gäller pussandet:

Mamma, pappa, farmor och mormor är fortfarande pussbara och framförallt Tilde som han är väldigt kär i. ♥

Den kärleksfulle Anton Kingston har kommit med ett chokande besked; Han gillar inte pussar längre!

Men det finns en orsak.

”De där tjejerna på Atljénen de vill bara pussa på mig, hela tiden!”  suckade Anton och himlade besvärat med ögonen.

Ateljén kallas avdelningen på dagis för de äldsta barnen. Tjejerna på Ateljén är med andra ord femåringarna.

”Men de vill nog bara pussa på dig för att du är så snygg!” sa jag.

”Ja” höll Anton med. ”Och cool!”

”Ja, absolut cool också!” instämde jag.

”Men jag gillar inte när de pussar på mig!” sa han och fick tillbaka det där bekymrade uttrycket.

”Jobbigt”, sa jag.

”Ja, fast det blir nog bättre när jag blir större!” sa han efter en stunds grubblande.

”Hur menar du?” frågade jag.

”Jo, för när jag blir större blir jag så lång att de inte kan nå upp och pussa mig!”

Anton har alltid varit kräsen när det gäller mat. Men just nu har det kommit till en helt ny nivå. Varje mattillfälle har blivit till en riktig pärs.

Han vill inte äta något annat än ”frukost” med vilket han menar macka, yoghurt eller frukt. Knappt favoriträtten pannkaka fungerar längre eller att muta med någon god efterrätt.

Till och med lillasyster börjar tröttna på hans fasoner.

”Anton, glöm inte att äta!” manar jag vid lunchen.

”Anka” ropar Tilde vilket är hur hon tilltalar Anton.

Anton tar en halv köttbulle men glömmer sedan bort tallriken.

”Anton!” säger jag bestämt.

”Anka, An-kaa!” gastar Tilde som redan ätit upp.

Anton hör inte utan har redan drömt sig långt bort.

”Anton, ät nu!” säger jag barskt.

”Anka, nam-nam!” härmar Tilde.

Ingen reaktion.

”Anton!” ryter jag.

”Anka, Anka, An-kaa..!” sjunger Tilde glatt.

”Tilde du hjälper inte”, säger jag och vänder mig mot henne.

”Tille!” bekräftar hon glatt och klappar sig själv på bröstet med sin ketchupdränkta hand som lämnar ett rött avtryck på tröjan.

Förstår ni att man blir galen? Hjälp, tack, någon..?

Såhär summerade Anton dagen:

”Vi åkte till gammelmorfar och åt mat och jag busade med Milla (syssling Smilla). Sen gick jag på toaletten och tryckte på alarmkappen som jag inte fick göra och sen gömde jag och Milla oss.”

Ganska bra sammanfattning av vad som hände då vi åkte till gammelmorfar (min morfar) för att fira hans 86-årsdag.

Att tiden går fort brukar jag ofta säga, men mest förvånad över det var nog födelsedagsbarnet själv som hade lite svårt att greppa att det inte var år 1960 och det faktum att han numera inte ”bara” har fyra barn, utan även åtta barnbarn och dessutom sex barnbarnsbarn.

På grund utav av sjukdom, jobb och avstånd kunde vi inte vara samlade allihop idag, men vi som var där åt en god buffé tillsammans och firade med sång och paket.

Det spökar hemma hos oss. Ja, mystiska saker har börjat hända.

En leksak kan oförklarligt hittas trasig och Tilde kan plötsligt börja skrika utan att någon rört henne.

Men Anton verkar ha någon slags synsk förmåga, för han har alltid ett svar på dessa mystiska händelser.

”Det var inte jag, det var ett spöke!” har han rapporterat vid ett flertal tillfällen.

Även fiktiva personer verkar hemsöka oss och värst av dem alla måste vara Spindelmannen. Anton har återberättat hur den före detta hjälten både har skrapat av mat från Antons tallrik ned i soporna och nallat godis från skafferiet.
Fy skäms Spindelmannen!

Stora (lilla) Tilde, hon kan själv! Allt, kan hon själv!

Hon ska borsta tänder själv, hon ska byta blöja själv och mest bestämd kommer hon till när det gäller att klä på sig själv. Klart man ska ge henne cred åt att hon försöker och ofta är väldigt duktig. Men ibland, ibland blir det väldigt tokigt.

Fast ibland blir det också väldigt roligt. Roligast av allt tycker hon själv att det är när hon hittar pappas eller brorsans kläder slängda på golvet. De är större och lättare och klä på sig. Dessutom blir det ju fantastiskt snyggt! Eller? Ja, smaken är ju som baken.

Undra vad denna söta lilla docka med stort intresse för mode kommer ha för stil som större.

Mormor tror att hon kommer raka bort det blonda lockarna, pierca näsan och revoltera i boots.

Å andra sidan trodde väl mormor (min mamma) aldrig att jag skulle jobba inom banken, bli tvåbarnsmamma och börja blogga om ditt och datt och putti och nutt.

Brorsans byxor, kalsonger och strumpor blir som pricken över i tycker Tilde.

Idag när vi drog upp persiennerna singlade det stora snöflingor utanför fönstret.

”Är det jul nu mamma?” frågade Anton uppspelt och tittade på mig med stora ögon, glittrande av förväntantan.

Klart att kidsen blir förvirrade, de har ju knappt sett snö på hela vintern.

Förra januari var marken täckt av ett tjockt lager snö och vid den här tidpunkten hade vi säkerligen hunnit med att tillverka ett tiotal snögubbar. Men i år har vi som mest fått se några snöflingor falla för att sedan smälta bort mot marken. Vi har inte ens plockat fram snowracern eller pulkorna.

Men tro inte att Anton inte varit besviken för det. Stjärtlappen som han fick i julklapp, ja den har han fått nöja sig med att sitta på i soffan och hasa ned för en kudde.

Men nu får vi väl se snöandet håller i sig idag så att det åtminstone kan få bli en tur till pulkabacken denna vinter.

Tilde & jag under en snöpromenad förra året.

Idag roade sig sjuklingarna med att måla teckningar.

Antons blev till en historia om Spindelmannen och en tjuv med en krok. Så vi bestämde oss för att göra det till en ”film” där Spindelmannen såklart är hjälten och fångar tjuven. Se och njut!
- Men Anton varnar att det kan vara lite läskigt!

Bildspel

För något år sedan när Anton började prata på i 110 så gjorde jag ett Anton lexikon.

De kommer ju på så roliga ord och har så söta uttryck, men som försvinner i takt med att de lär sig prata bättre och bättre.
Så nu när Tilde (tillslut) börjat prata tänkte jag att hon självklart också måste få sitt eget lexikon.
Här är en början…

Ordlexikon

Docka [gocka]
Blöja [bö-jaa]
Rumpa [bumpa]

Apa [umpa] (Troligtvis från sången; tänk om jag hade en liten, liten apa, umpa, umpa…)
Kaninen [ninen]
Hår [lål]
Overall [lål]
Välling [miin]
Kaka [kaka]
Buss [puss]


Namnlexikon

Pappa [pappa]
Mamma [mamma]
Anton [Anka] eller [Pim]
Morfar [moma]
Farfar [cha-cha]
Farmor [lo-loo]
Mormor [momo]
Bamse [Bajsa]
Ebba [Ebba]

Det lättaste sättet att underhålla sjuka barn är helt klart att sätta igång en film. Fast helt enkelt behöver det förstås inte alltid vara.

”Vad vill du titta på för film?” frågar jag Anton.

”Kuntamuntas!” ropar han glatt.

Jag har ingen aning om vad han menar.

”Kuntamuntas? Menar du Quasimodo?” frågar jag.

”Nej, inte Tassimådul. Jag menar indianflickan, Kuntamuntas!”

”Jaha, Pocahontas.”

”Nej!” säger Anton med en viss irritation i rösten ”Kuntamuntas! Indianflickan som sjunger och springer!”

”Men det är Pocahontas”, säger jag med ett leende.

Men Anton ler inte utan suckar ljudligt och ger mig en ilsken blick.

”Jag sa Kuntamuntas!”

Jag hävdar att det uttalas Pocahontas medan Anton allt mer frustrerad menar att jag har fel.

Dispyten fortsätter medan vi tillsammans letar genom filmskåpet. Tillslut hittar Anton den.

”Haha, vad var det jag sa!” Utropar han triumferade och sticker filmfodralet under näsan på mig. Sedan stryker han med pekfinger längs med titeln.

”Kun-ta-mun-tas!”

Pocahontas…

Så var det måndag, igen, och Tilde vaknade med feber, igen.

Lite trött på vinter och VAB måste jag erkänna att jag är.

Uppenbarligen är det inte heller bara jag som längtar efter sommar, sol och värme.
Anton som ville stanna hemma och ta en sympati sjukdag med syrran, spenderade förmiddagen med att måla sommarbilder.
Stora solar, landet och så farfar och den orangea båten, såklart!

På eftermiddagen satte vi på oss finkläderna och åkte över till moster (min syster) Maja för att fira att hon fyllt 23år i veckan. Där var självklart även Henke, hans syster, våra föräldrar och gammelmoster Ulla och hennes vovve Moa.  

Vi fikade och pratade strunt. Anton hjälpte såklart till med att öppna paket och sedan blev kidsen sysselsatta med leklera. Moa ville såklart vara där och nosa där de satt på golvet och lekte.

”Nej Moa, du får inte vara här!” sa Anton efter att vi förklarat att det inte är bra för hennes lilla mage om hon får i sig lera.

Men Moa for glatt runt och nosade kring dem.

”Hon förstår inte, hon är en tjej!” sa Anton uppgivet.

”Jodå!” sa Ulla, ”Vet du inte att tjejer är intelligentare än killar?”

”Inte-agenter?” sa Anton frågande och rynkade näsan.

”Tjejer är intelligenta”, sa Ulla.

”Inte-agenter?” sa Anton igen lika förbryllad.

”Intelligenta” bekräftade Ulla.

”Men jag är agent!” sa Anton och gjorde sin allra coolaste min.

När vi började närma oss middagstid tackade vi för oss och åkte och plockade upp Gudmor Angie som gjorde oss sällskap hemma hos oss under resten av kvällen.

Tilde & moster Maja (augusti 2011).

Tilde vaknade som vanligt först av alla och meddelade detta genom ett högt ilsket tjut. Så jag hämtade in henne till oss. Men uppenbarligen var det inge vidare att ligga där mellan de utslagna föräldrarna, så hon begav sig snart ut på bus på egen hand.

Första anhalt blev brorsans rum där han fortfarande låg och sov. Fast inte så länge till.

Med buller och brak och skrik från båda kidsen fick jag snart springa dit.

Tilde hade nonchalant tänt lampan och som en sann rocker gått bärsäckårgång och avslutat det hela med att välta Antons lilla trumset, varav oväsendet.

Båda kidsen skrek fortfarande då jag äntrade rummet. Tilde i ett glädjeskrik från mitten av rummet med tungan glatt hängandes ut ur mun som en busig hundvalp. Anton i ett ilsket vrål från sängen där han låg gömd under täcket.

”Tilde och Anton!” sa jag i ett tonfall som växlande från anklagande till tröstande allt eftersom jag vände mig från den ena till den andra.

Anton drog bort täcket. På sig hade han sina gröna hörselkåpor och hans blonda kalufs stod åt alla håll.

”Mamma, säg åt henne att gå ut-från-mitt-rum!” beordrade han sammanbitet.

Jag försökte hålla mig från att skratta åt honom och lockade istället med mig lillasyster bus för att låta vår trötta lilla ”preteen” (förtids tonåring) sova vidare.  

Såg att detta inlägg av någon anledning aldrig blivit publicerat. Så här kommer det…

Bättre sent än aldrig…

Till Antons stora glädje kom Elias och hela familjen hem till oss idag och fikade. Själva fikat stod Elias och Tina för som bakat smarriga kakor som vi alla glupskt slukade.

Speciellt förtjust blev Tilde som mumsade högt och slickade sig runt munnen. Vilket hon fortsatte att göra upprepat under resten av dagen. Knäppa lilla gottegrisen.

Vi följde upp gottis temat med en middag på Max.

Anton och Elias fick malligt sitta vid ett eget bord, till deras glädje och vårt förtret, då det blev ett väldigt tjat om att sitta stilla.

Emil åt nöjt så länge det fanns dipp och Tilde var också duktig till dess att hon började roa sig med att kasta mat på golvet. Vilket resulterade i att jag till slut sa till henne på skarpen.

”U-säk-taaaa!” utbrast hon då med ett stort leende, vilket fick mig och Tina att gapskratta.

Himla svårt att hålla masken vara tillrättavisande när de små rackarungarna har glimten i ögat och är så söta!

Året som gått i bilder...

Idag fick jag äran att bjuda ett födelsedagsbarn på lunch. Ingen mindre än fina Tina!

En lunchdejt som såklart tog slut alldeles för fort, men  som belv ett himla mysigt avbrott i arbetsdagen.

Hoppas du fick en fortsatt bra födelsedag. Grattis igen min vän, du vet hur mycket jag tycker om dig! ♥

Jag kan helt ärligt säga att jag inte direkt skuttade ur sängen när väckarklockan drog igång kvart över sex. Men skuttandes eller inte, upp ska man. Även kidsen verkade ovanligt morgontrötta och då vi begav oss ut i kylan mot dagis tittade Anton tveksamt på mig.

”Mamma, det är inte morgon, det är så mörkt. Jag tror att du lurat mig lite!”

Men det var blodigt allvar, semestern var över och vardagen var tillbaka och i och med det dagis och jobb.

På jobbet var mina team buddys sjuka och jag satt själv i min lilla hörna och tog snällt mina samtal, besvarade mina mail, sprang på mina möten och klarade av en hel drös av backoffice. Men trots att jag hade fullt upp började dagen kännas lång redan vid lunch, men jag kämpade på. Som tur var fick jag sällskap på fikarasten av käraste Angie som hann ge mig en dos energi och skvaller över en snabb kopp kaffe på 7eleven.

Sedan var det bara för mig att bege mig tillbaka till min hörna och jobba tills alla andra tackat för sig och jag var ensam kvar på hela avdelningen.

Äntligen hemma fick jag dock en fin belöning i form av stor kram av Anton och en blöt puss av Tilde som redan hunnit både bli matade och badade. Själv kunde jag lugnt slå mig ned och servas en god middag av min älskling.

Inte en så dum dag trots allt!

Morfar (min pappa) fyller år idag och det ville vi såklart fira.
Tilde verkade må bättre men jag ringde ändå till mamma för att rapportera läget.

”Jamen det är klart att ni ska komma, det blir så mysigt. Vad gör det om vi blir lite sjuka!”

Nu är jag inte så säker på att de andra gästerna som var där för att fira pappa tyckte att det var lika mysigt att vi var där då Tilde kräktes upp hela middagen på köksgolvet.

Hon hade i alla fall hyfs nog att både äta och vänta tills alla andra ätit upp, så det kan man väl säga var det fina med situationen.

Att vi däremot var helt oförberedda på det och inte ens tänkt på att ta med oss ett klädombyte till Skruttan kändes mindre fint. Så nödlösningen blev att transportera hem henne i bilen iklädd ett par av morfars rutiga skidstrumpor, stora nog att täckta hela benen, och hennes lilla fina rosa ”damkappa”.

En stil för sig.

Men hem kom vi i alla fall och kunde pyssla om Tilde innan vi alla totalt utmattade däckade och sov för natten.

Tilde på väg till morfars kalas...

Efter enbart några ynka timmars sömn mellan varven av Tildes kräkattacker kändes det som morgonen kom extra tidigt denna första dag på året.
Då jag låg på helspänn vakande jag meddetsamma då en skugga fladdrade förbi vår sovrumsdörr. Sekunden senare stod Anton i dörröppningen.

Men innan jag hann få upp fingret i en gest för att hyscha honom öppnade han munnen och tog sats.

”Kuckeliku, klockan är sju!” gal han med all sin kraft.

Tilde och Jonas vaknade med ett ryck och alla tre glodde vi nu yrvaket på morgontuppen som stod där med hakan i vädret enbart iklädd kalsonger i en praktfull pose med händerna i sidan.

”God morgon!” ropade han glatt och log med hela ansiktet.

Men entusiasmen smittade tyvärr inte av sig utan bemöttes av ett gallskrik från Tilde medan Jonas med en suck drog täcket över huvudet.

”Så, så, upp och hoppa!” fortsatte Anton käckt utan att påverkas av den negativa responsen.

Fast det var då ingen av oss som hade den minsta lust att vare sig gå upp eller hoppa.

Men i och med att Tilde ärvt min oförmåga att somna om var vi tids nog så illa tvungna att i alla fall kravla oss ur sängen och ut till soffan.

Där spenderade vi sedan större delen av dagen då Tilde fortsatte att må dåligt och både jag och Jonas kände oss rätt utslagna utav att ha varit uppe i omgångar hela natten.

Anton som var den enda pigga hade dock inget emot att kura bredvid oss då vi betade av den ena tecknade filmen efter den andra.

Med andra ord blev det verkligen en ”dagen efter” med spyor, sömnbrist och soffhäng, fast med en småbarnsförälder twist på det hela.

Vilken start på det nya året! Nu hoppas vi på en bättre fortsättning på 2012!

Hur började året för er andra?