Mobilfoto.

Det är lite lurigt med Tilde när det gäller att bedöma om hon är sjuk eller inte. I lördags kräktes hon i bilen för att i nästa sekund må bra, sedan feber på kvällen, för att på morgonen därpå vara okej. Sedan feber igen till natten följt av en sömnlös natt.

Jag tycker alltid att det är bättre att ta det säkra för det osäkra och därför fick hon och Anton vara hemma idag. Men inte uppvisades det några sjukdomssymtom då heller. Nejdå, kidsen löpte snart amok i vardagsrummet av tristess. Så för att slå ihop nytta med nöja tog vi en cykeltur upp till Apoteket i centrum.

På vägen dit gjorde Anton plötsligt en tvärbromsning och hoppade av cykeln.

”Titta mamma, blommor! Vill du att jag ska plocka några till dig?” frågade han och sprang ut på ängen utan att invänta något svar.

Med ett stort leende kom han sedan med famnen full.

”Är de inte vackra mamma?”

”Jovisst…”

”De är till dig!” sa han och räckte över dem.

”Tack hjärtat!”

”Vad heter blommorna?”
”Maskrosor hjärtat, maskrosor…”

Idag bestämde vi oss för att ta en tripp till Naturhistoriska riksmuseet. Anton giller ju dinosaurier och Tilde gillar ju allt som Anton gillar, så vi tänkte att det kanske skulle gå hem.

Det gjorde det också!

Fast lite oväntat var det Tilde som med gapande mun fascinerades av de stora skeletten och gärna ville gå närmare för att se bättre, medan brorsan gärna ställde sig på tryggt avstånd bakom henne.

”Det är lite spännande och lite läskigt!” viskade han och greppade min han då vi gick närmare.

”Titta!” ropade Tilde lyckligt som fått syn på en liten sovande psittacosaurus.

”Är den riktig?” frågade Anton och kramade min hand.

Det var den förståss inte, även om den både såg ut att andas och röra sig i sömnen,

Denna kom också att bli höjdpunkten under hela vistelsen och vi återvände ungefär tre gånger för att titta på den.

”Döta aurus!” tjatade Tilde så fort vi gick därifrån, vilket alltså betyder söta dinosaurus.

Annat spännande att upptäcka var djuren i montrarna, forntida och nutida, som man kunde läsa om och i vissa fall även få se deras föda och avföring (avföring är mycket intressant när man är fyra år).

Efter några spännande timmar på museet avslutade vi med en fika och begav oss sedan hemåt. Alla mycket nöjda och glada och helt överens om att det varit en lyckad utflykt.

Efter en kort arbetsdag hämtade vi kiden och promenerade bort till mormor och morfar för att fira mormor på födelsedagen. En timme tidiga(!) hjälpte vi där till med att duka upp ett bord av smarrig plockmat medan den ena gästen efter den andra så småningom började anlända.

Då det äntligen känns som att sommaren är på ingång blev ledighet och semesterplaner ett naturligt samtalsämne.

För oss kommer sommaren inledas med att gå på min kusin Cecilia och hennes Andreas bröllop.

Medan vi vuxna pratade på satt Anton och lyssnade koncentrerat.

”Vet du vad man gör på ett bröllop?” frågade jag honom.

”Ja, man gifter sig!” sa Anton och slog ut med händerna i en självklar gest.

”Ja just det, och medan jag och pappa går på bröllopet får du och Tilde vara hos farmor och farfar”, sa jag.

”Så ni kan göra bebisar!” nickade Anton, vilket givetvis fick hela bordet att skratta.

”Skulle du vilja ha en lillebror eller en lillasyster till?” frågade farmor honom.

”Lillasyster!” ropade Anton glatt. ”Tio stycken! Alla ska heta Tilde!”

Ja, hej och hå! Jag tycker att det är en himla fin kärleksförklaring till Tilde av storebror att han skulle vilja tiodubbla henne. Och visst vore det mysigt med en stor familj, men tio till… Pust!

Tjoff och så var helgen över. Nästan i alla fall, söndag och sista chansen till att hitta på något med familjen innan arbetsveckan drar igång igen.

Den chansen tycker jag vi nyttjade väldigt väl då vi blev bjudna hem till Tina och hennes fina familj på lunch och fika.

Då solen sken och vi för en gångs skull var ute i god tid bestämde vi oss för att låta bilen stå och istället ta fram cyklarna.

Tilde var lite skeptisk till att placeras i barnstolen bakpå min cykel.

”Mamma sitta?” frågade hon då jag spände fast henne och rättade till hennes hjälm.

”Mamma sitter här”, förklarade jag och klappade på sadeln.

Tilde nickade ett sammanbitet okej och så begav vi oss.

Varje gång vi stannade för att korsa en gata eller jag klev av för att vänta in Anton och Jonas upprepade Tilde samma sak.

”Mamma sitta där!” och så bankade hon intensivt med sin lilla hand på min sadel.

”Ja, mamma ska sitta där!” bekräftade jag.

Anton var såklart överlycklig till att få dra iväg på sin lilla cykel med brummande ljudeffekt och långa svajande vimpel.

”Ja han både syns och hörs ju i alla fall”, mumlade Jonas.

Något som Anton tog fasta på.

”Jag syns, jag syns! Nu kan bilarna inte köra på mig som en pannkaka!” ropade Anton och trampade allt vad han kunde med sina smala pinnben.

Väl hos Severbrink hade kidsen såklart knapp tid att äta då lek och leksaker såklart var mycket mer lockande. Så det röjde runt medan vi mumsade i oss paj och sörplade kaffe från perkolatorn (ett ord jag lärde mig från vårat förra fikabesök och som jag nu försöker flika in så ofta jag bara kan).

Mätta och belåtna drog vi sedan ut i parken för att få lite sol och passa på att rasta kidsen.

Anton och Elias bemannade genast träskeppet i sandlådan och gick helhjärtat in i rollen som pirater.

Tilde försökte tappert hänga med de stora grabbarna men tydde sig snart till Emil som var mer i hennes nivå. Förutom när det gäller bus, då Emil är i en alldeles egen nivå.

I en paus från att kasta sand och ihärdigt försöka smaka på fimpar som lika ihärdigt nekades av mor och far tog han plötsligt sats och sprang allt vad han kunde bort från oss.

”Men var ska ungen?” suckade Tina.
Svaret kom sekunden senare då Emil landande i en stor vattenpöl. Vilken lycka! Med stora bestämde steg plaskade han fram och tillbaka ända tills Jonas hann ikapp honom. Typiskt!

Halvdagar, röda dagar och klämdagar, jag klagar inte!

Idag var dessutom dagis stängt för planeringsdag så då blev det en fredag hemma med kidsen.

Med Tilde och (framförallt) Anton hypnotiserade framför tv:n passade jag på att göra sånt om man aldrig annars har tid med. Som att rensa ut skafferiet. Ja, fram till dess att det slog mig att det var ett himla tråkigt sätt att spendera sin lediga dag på.

Då vädret inte var något vidare föreslog jag därför att vi skulle baka.

- Jag vet vad ni tänker, hon kan väl inte baka.

Nä, precis! Men kidsen är ännu värre, så det så!

Så därför bestämde vi oss för att göra fullständigt oätliga men väldigt fantasifulla cupcakes av resterna från skåprensningen.

Vad säger ni tillexempel om en trolldegs cupcake med en topping bestående av kanel, rosmarin och vitlökssalt? Mums!

Jag har fått frågan hur Tilde sover i sin nya säng.

För det har nog inte undgått någon som följer bloggen (så som jag ältat) att jag ville att Tilde skulle få en ”stor” säng till sin födelsedag.

Det fick hon också – sponsrade av far- och morföräldrar köpte vi en jätte fin vit slädformad barnsäng.

Så natten till sin kalasdag fick hon flytta ur spjälsängen och sova i sin nya fina bädd.

Sen för att svara på frågan hur det går för henne att sova i sängen; Jodå, själva sovandet går väl bra.

Det är vad hon gör då hon vaknar upp tidiga mornar eller ännu bättre, mitt i natten, som är lite mer tveksamt.

Tillskillnad från Anton som gärna förvarnar sin framfart med dunder och brak, så har Tilde en mer försiktig stil.

Man hör inte att hon vaknat eller klivit upp. Rätt var det är står hon bara bredvid en vid sängen.

Första natten (natten efter hennes kalas) vaknade jag just så av att hon stod bredvid mig med ett stort leende och sitt nya lilla paraply.

Efter att ha försökt övertala Tilde att man vanligtvis varken har paraplyn inomhus eller är uppe och strosar mitt i natten, lyckades vi lotsa tillbaka henne till sin säng.

Dagen därpå vakande jag nöjd utav att ha fått en hel natts sömn utan störningar av lilla Mary Poppins.

Tänk att det gick så lätt vänja Tilde att sova i sin nya säng konstaterade jag nöjt och kravlade mig fram till sängkanten för att sätta ned fötterna på – Tilde!

För där låg hon! Hopkurad med fötterna indragna in under sig och rumpan i vädret låg hon och sussade på vår sovrumsmatta!

Tilde älskar sin sparkcykel, och hon är duktig! Imponerande duktig för att vara två år!

Hon fattade tekniken direkt och kan hålla balansen riktigt bra. Det är förståss bara den där lilla detaljen med att styra och kunna svänga som saknas. Men vad gör det när man är envis som få!

Så fort samtalsämnet körkort kommer upp blir jag alltid indragen trots att jag aldrig säger något (till en början).

Inte bara ska det faktum att jag inte har något körkort diskuteras utan också varför jag inte har körkort.

Jonas börjar alltid med att berätta hur mycket han uppmuntrar mig till att sätta igång och övningsköra och vilken fantastisk bra lärare kan skulle vara. Han hävdar också gång på gång att han inte förstår varför jag inte får arslet ur vagnen. Men ändå kan han inte låta bli att lite längre in i samtalet ta upp hur rädd han var då jag tappade vettet på Max fyrhjuling. Eller hur han trodde att han skulle dö då jag tog med honom på en snöskoter tur i 120 blås.

”Hon gasar helt okontrollerat!”

Själv tycker jag att dessa historier börjar bli lite gamla. Så jag tänkte lägga till en ny.

Idag hade vi nämligen konferensdag med jobbet. Något som började stillsamt i loungen på Globen och avslutades på en go-kart bana i Västberga.

Ja ni förstår säkert var denna historia är på väg.

Jag hade redan förvarnat mina kollegor om att jag sakande körkort (och vett). Samt att inför sådan här grejer drabbas av en rejäl adrenalinkick som i sin tur alltid medför att jag tappar hörseln. Helt sant!

Vilket ofta också är ganska dåligt tajmat då man behöver ta emot instruktioner.

Så där satt jag med hjärtslagen dunkandes i öronen och nickade medan go-kart instruktören visade upp olika flagor och pekade i olika riktningar. Jag nickade upprepade gånger samtidigt som jag för mig själv tänkte att jag inte kan förlora detta.

- Jag måste komma före chefen!

Inget annat existerade.

Efteråt kan jag stolt säga att jag klarade det. Ja, alltså jag klarade väl kanske inte riktigt banan eller hålla varken mig själv eller go-karten i samma skick som innan.

Men jag klarade av att komma före chefen!

Fast go-kart instruktören var såklart inte lika nöjd.

Då han halvvägs in i racet var tvungen att bryta för att dra ut mig från vallen av bildäck som jag kört in i såg han lagom munter ut,

”Du kanske ska försöka ta det lite lugnt!” muttrade han.

Lite lugnt? På en go-kart bana? Jag kände mig förvirrad.

Jag hade fortfarande lock för öronen av adrenalinet så kanske jag hört fel?

Det rann blod från mina händer och en nagel hade rykt (och nej jag använder
inte lösnaglar) så blodet stänkte då jag gestikulerande försökte förklara vad som hänt.
Men han verkade inte speciellt benägen att lyssna eller bjuda på vaken plåster
eller någon sympati.

Men vad betyder några blåmärken en saknad nagel och lite blod - jag vann över chefen!

Jag försöker vara en god förebild. Tänka på vad jag säger och hur jag säger saker.
För det är ju känt att barn inte gör som du säger – barn gör som du gör.
Något som blev väldigt uppenbart då vi skulle klä på oss i morse.

Som vanligt hade jag lagt fram Antons kläder på soffan och idag bestod det utav ett par jeans, en t-shirt, en tjocktröja och strumpor och kalsonger.

”Men mamma!” suckar Anton och ser olycklig ut då han får se dagens outfit.

”Vad är det?” frågar jag.

”Men ååh! Jag har alltid samma kläder!”

Men det blir värre.

Efter att ha klätt på sig under protest och vi kommit ur lägenheten och in i hissen lutar sig Anton fram och granskar sig kritisk i hisspegeln. Spärrar upp ögonen och slår sig för kinderna.

”Gud vad jag ser gammal och trött ut!” utbrister han sedan med största allvar.

Ja, det är visst jag som har uppfostrat dessa barn.

När alla kalasgäster gått lämnade även Jonas oss för att dra till träningen.

Anton satte djupt koncentrerad med ett pussel och jag försökte plocka undan de sista spåren av kalset medan Tilde följde efter mig som en svans.

”Vad vill du göra då?” frågade jag henne.

”Blam”, svarade hon utan att tveka.

”Blam?” sa jag frågande.

Tilde nickade.

”Jag vet inte vad det betyder?” sa jag.

”Blam!” upprepade hon.

Jag ryckte på axlarna.

”Blam!” sa Tilde bestämt och gav mig en ilsken blick.

”Ja, ja gå och lek med blam , det går jätte bra!” sa jag för att inte få sessan på dåligt humör. Fortfarande utan att förstå vad hon egentligen menade.

Tilde försvann in i köket och jag fortsatte att plocka. Någon minut senare gick jag ut i köket. Där satt Tilde med ett gäng färgpennor hon fått i present utspridda runt sig och i full gång med att färglägga köksgolvet.

”Tilde Noelle!” utbrast jag.

Tilde tittade snopet på mig.

”Vad gör du?” sa jag anklagande.

”Bä bä blam!” svarade Tilde med stora rådjursögon.

Jag suckade och lyfte bort henne därifrån.

Efter att ha skurat och fått bort graffitin från golvet ägnade vi oss åt lite mer civiliserad målning. På papper och placerade vid ett bord på en stol.

Med total inlevelse fyllde Tilde papper efter papper med stora och små krumelurer som hon sedan granskade innan hon lade till några sista detaljer.

Så roligt att se att även hon verkar ha ärvt intresset av att måla och skapa och hon var så söt där hon satt att jag såklart var tvungen att kameran.

Det var först då jag genom linsen zoomade in på pennorna som jag gjorde en upptäckt.

De var prydda med massor av små färgglada lamm. Lamm… Blam!

- Bä bä blam!

Där hade jag gormat om att hon tagit fram pennorna när hon faktiskt upprepade gånger försökt förklara att de var just dem hon ville leka med.

Blam, blam, blam!

Dessutom hade jag gett henne tillåtelse till det genom att säga att det gick jätte bra.

Dumma mamma!

Jodå nu var det kalasdags igen.

”Ja må å lea, ja må å lea!” sjöng kalasbarnet uppspelt.

”Ja må hon leva ut i hundrade år!” fyllde jag i.

”Ja viskar och levar, ja viskar och levar, ja viskar och levar ut hundra år!” klämde Anton i.

Ja det är inte nog att man sjunger rätt, huvudsaken är att man har kul, och tar i!

Eller vad säger mormor?

Även om vi saknade några favoriter som Anna, Calle, Ebba och Victor så blev vi en ganska stor samling kalasgäster. Mormor, morfar, farmor, farfar, moster Maja, Henke, gudmor Angie, Ulla, Moa, Max, Linnéa och Izak.

Sessan blev överöst av presenter och till och med Anton fick sig några paket.

”Det var inte dåligt!” utbrast Anton.

Nej det var det verkligen inte!

Den första halvan av kalaset var Tilde knäpptyst. Sa inte ett ord och rörde inte en min. Men efter att ha kollat läget på avstånd började hon mer och mer bli den Tilde som hon vanligtvis är här hemma. Det vill säga glad och busig, och då morfar började busa tillbaka, då var det kört. Båda kidsen tjöt av skratt då morfar jagade dem genom lägenheten. Tur att gammelmoster Ulla kunde erbjuda skydd i sin famn.

Anton, Tilde och gammelmoster Ulla.

Idag bytte vi ut mössorna mot kepsar, vilket är ett vårtecken. Mest nöjd över det var Tilde som också påpekade högt hela vägen till dagis att hon faktiskt hade ”kesp” på sig. Hon var så stolt och söt att jag självklart ville ta ett kort.

Tilde ställde villigt upp och innan jag ens hade fått fram mobilen poserade hon världsvant och log sitt inövade fotosmile.

”Tilde, kan du inte bara se glad ut?” frågade jag.

Men hon rörde inte en min utan väntade tåligt på det välbekanta klickljudet.

När jag sedan såg på fotot fick jag en déjà vu av en annan liten linslus som också hade en period då han poserade med precis samma hamsterleende. Det var specifik en bild som jag dök upp i minnet och som jag självklart var tvungen att leta fram när jag kom hem.

Och va säger ni? Visst ser ni (hamster)likheten?

Anton, januari 2011                                                                             Tilde, maj 2012

Det sägs att vädret på ens födelsedag ska spegla om man varit dum eller snäll under året som gått. Något som jag kanske inte borde nämna då det faktiskt snöade på både min och Jonas födelsedag – i april!

Men under Tildes dag strålade solen, så vi bestämde oss för att ta en promenad ned till Björklundshage och stämde träff med Tina och Jonas och deras kids.

Tilde ville ha med sig dockvagnen och det är ju som sagt hennes dag. Men då till och med drömmaren och sengångaren Anton började ropa på henne att sätta fart. Ja då kan man lugnt påstå att det inte gick fort.

I Björkan sprang de stora grabbarna genast iväg på bus med papporna i följe och jag och Tina stannade med de mindre barnen vid sandlådan. Så med solglasögonen på och en kopp kaffe i handen pratade vi strunt och turades om att hjälpa småttingarna upp och ned för klätterställningen och rutschkanan. Ett riktigt skönt sätt att spendera en riktigt skön vårdag.

Tilde kör terräng med älskade dockvagnen.


”Kom igen nu Tilde, snabba fötter!” uppmanar Anton.


Fika är gott tycker Emil.


”Vad gör ni grabbar?” frågar jag. ”Vad gör du mamma?” får jag som svar tillbaka av AK.

Tilde leker i sandlådan.


Då Tilde tog en tuppis passade Emil på att låna dockvagnen som Tilde annars vägrat släppa ifrån sig. Det syns kanske inte på bilden men här har vagnen blivit totalt kvaddad och häng knappt ihop. Men Emil körde den ändå lika lycklig för det, om inte lyckligare.

När vi pratade om hur vi skulle fira Tildes födelsedag så tyckte Jonas absolut att vi skulle strata dagen med att väcka Tilde med sång och paket. Jag kan hålla med om att det är tradition och att det är så man ska starta firandet, egentligen.

Men med tanke på att Tilde är den som alltid vaknar först trodde jag att det skulle bli lite tufft för oss andra att ta oss upp så tidigt. Speciellt med tanke på hennes trötta bror och far och att det dessutom var Valaborg dagen innan. Vilket med andra ord betyder en förskjuten läggtid.

Såhär med facit i hand tror jag grabbarna är rätt glada att jag inte väckte dem innan Tilde väckte mig vid halv sex på morgonen. Så vi myste till dess att Anton vakande då vi skakade liv i pappan och sprang och hämtade Tildes paket.

Sedan sjöng vi ”ja må hon leva” allt vad vi kunde och kröp ned i stora sängen.

Tilde log stort då hon fick syn på paketen.

”Min?” sa hon med en frågade blick och vi nickade alla tre till svar.

Försiktigt, men med stor spänning, började hon sedan öppna. Självklart med en hjälpande hand från den hjälpsamme brodern och snart hade de slitit bort presentsnörena och papperet.

”Wow!” viskade Tilde åt den lilla rosa potta och nappflaksa till dockan som var från Anton.
Succé!

Idag är ingen vanlig dag, för idag är Tildes födelsedag - hurra, hurra, hurra!! ♥